En gammal man står i aktern på en båt. I sin famn håller han en lätt resväska och ett nyfött barn, som är ännu lättare än resväskan. Den gamle mannen heter Monsieur Linh. Han är den ende som vet att han heter så, för alla som har vetat det är döda.
Han står i aktern på båten och ser sitt hemland försvinna i fjärran - förfädernas och de döda släktingarnas land - alltmedan barnet i hans famn sover.
Monsieur Linh är en mycket gammal man som tvingats lämna sin krigshärjade hemby i ett land någonstans i Sydostasien. Det enda han får med sig på sin flykt undan kriget är en liten resväska med några avlagda klädesplagg, ett gulnat familjefoto och en näve jord från hembyn. I hans famn vilar en nyfödd flicka vars föräldrar är döda - Monsieur Linh har tagit på sig ansvaret för att rädda henne till ett nytt liv i ett främmande land.
Efter en lång båtresa kommer Monsieur Linh och den lilla flickan till en stor hamnstad någonstans i Europa där klimatet är kyligt och vädret grått. Monsieur Linh hamnar på en flyktingförläggning. Där tycker de andra flyktingarna att Monsieur Linh beter sig konstigt, och de skrattar åt hans tafatthet och sorgsna uppsyn. Varje dag går han till en liten park där han lär känna Monsieur Bark, en man som nyligen förlorat sin hustru och som likt Monsieur Linh befinner sig i ett känslomässigt ingenmansland.
Mellan de två männen uppstår en djup och varm vänskap. Trots att de inte förstår varandras språk upphör de inte att samtala.
Så förflyttas Monsieur Linh till "ett slott i en vacker park", vilket i själva verket är ett hem för senila och där han hålls inspärrad. Monsieur Linh rymmer sin väg för att hinna till ett möte med Monsieur Bark. Upplösningen på denna berättelse om landsflyktens fasor, krigstraumat och utanförskapet, blir omskakande.
