Kungens komediant

I den andra delen av Agneta Pleijels släktkrönika får vi möta skådespelaren Lars Hjortsberg. Redan som sexåring får han en roll vid Gustaf IIIs opera. Han kom att stå kungen nära, vilket på gott och ont präglade hans liv. En roman om sanning, maktspel, liv och kärlek.

Lille Lars älskar att få applåder och bli kysst av skådespelerskor. Det får han, nästan till övermått. Men när han första gången uppfångar kungens blick anar han inte vad det kan innebära att bli monarkens gunstling. Lars, stenhuggarsonen i Stockholm, föddes samma år som Gustaf III genomförde sin statskupp och skapade en opera på svenska språket.

I den andra delen av Agneta Pleijels släktkrönika - som inleddes med Drottningens chirurg - får vi möta skådespelaren Lars Hjortsberg (1772-1843). Redan som sexåring får han en roll vid Gustaf IIIs opera. Han kom att stå kungen nära, vilket på gott och ont präglade hans liv. I romanen får han själv kommentera sitt liv: som Gustav III:s garcon bleu eller ofrälse page, som kungens bibliotekarie på Haga och i kriget mot Ryssland, och som hans högläsare under de dygn som kungen levde efter Anckarströms skott på
operamaskeraden.

Lars Hjortsberg blev med tiden svensk teaters okrönte teaterkung. Han var Bellmans yngre vän och medsångare och en lysande komediskådespelare, ofantligt älskad av publiken. Här följer vi honom från den stund då han formligen föds in i teaterns värld av sång, dans och musik. Hans fattiga mamma blir antagen till operarkören och lyckas få in fyra av sina barn vid de kungliga teatrarna. Lars blir den mest namnkunnige.

Om vi i den första romanen via kirurgen Herman Schützer fick bekanta oss med kirurgyrkets framväxt i Sverige, så handlar det nu genom hans yngre släkting Lars om skådespeleriet. Ett yrke eller en existensform? Kan man förklä sig till att bli sig själv? Kungens komediant är lika mycket en historisk roman som en samtida berättelse. Om sanning, maktspel, liv och kärlek.

"Det var då jag för första gången fick tanken att allas våra liv ingick i ett stort spektakel, och att utkastet satt i kungens huvud. Jag fick för mig att alla, fattiga som rika, adel som ofrälse, ingick i en föreställning inne i majestätets huvud. En kung, särskilt en som var högt begåvad för teatern, önskade naturligt nog själv tillsätta rollerna."