Blott ett annat namn för ljus : tre texter

Frida Stéenhoff (1865-1945) var en framstående och kontroversiell dramatiker, författare och debattör. Tre av hennes texter är nu samlade i boken Blott ett annat namn för ljus: Tre texter av Frida Stéenhoff.

Med skriften Feminismens moral (1903) introducerade Stéenhoff begreppet feminism i Sverige med den betydelse det har idag. Feminismens moral är ett visionärt manifest som argumenterar för feminismen som samhällsförändrande kraft.

Stéenhoff ansågs även radikal i sina krav på bland annat barnbegränsning och rätt till abort, och i sin övertygelse att sedligheten har sin grund i kärleken och inte i äktenskapet. Dramat Lejonets unge (1896) framkallade praktiskt taget panik i Sundsvalls societet. Premiären föregicks av en intensiv debatt i pressen och det ryktades att stadens ungherrar köpt upp alla visselpipor de kunnat hitta inför premiären. I dramat revolterar Saga Leire mot samhällets konventioner när hon väljer konsten, friheten och kärleken framför äktenskapet.

Även i novellen Ett sällsamt öde (1911) utmanar Stéenhoff. Den queera kärlekshistorien om Mikael och Ethel berör på ett intressant sätt sexualitet, genusidentitet och maskulinitet. I alla dessa texter finns en vilja att belysa och förändra, liksom det gör i hela Stéenhoffs författarskap. Efterordet av Christina Carlsson Wetterberg, professor i historia, berättar om Stéenhoff som författare utifrån den tid hon verkade i.


Ur Feminismens moral:
Feminismen vill verka rationellt, i enlighet med förnuftet.
Den älskar upplysning.
Dess moral är blott ett annat namn för ljus.


Ur Lejonets unge:
REKTORN (utom sig).
Ni äro galna! (till ADIL) Och du är inte myndig! Lagen skall hindra dig!
ADIL
Lagen hindrar inte människor att älska!
SAGA
Bara att gifta sig och det tänka vi inte göra!
REKTORN (till SAGA, upprörd).
Trampar ni rent av på det lagliga äktenskapet?
SAGA (trotsigt, försöker skämta).
Nej då! Jag skulle kunna smutsa mina skor!

Ur Ett sällsamt öde:
Hennes blick stannade först en stund vid hans händer. De såg ut som om de varit av elfenben. Hon hade aldrig sett någon ha sådana händer, varken man eller kvinna. De verkade ej levande. Hon erfor ett plötsligt, oförklarligt medlidande med hela mannen för händernas skull, fast de var bildsköna med smala fingrar och fullkomliga naglar. Men de föreföll alltför späda och bräckliga.