Sista rompan

Kriget gestaltar om livet för människorna i Svartvattnet. I den här berättelsen, som är den andra delen av trilogin Vargskinnet, är Hillevi Halvarssons dotter Myrten vuxen. När hon ger sig iväg till Stockholm tar hon med sig en hemlighet som inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om.

(BONNIERS)

Bli först med att recensera och betygsätt boken Sista rompan - du kan vinna 200 kr varje månad i tävlingen "Månadens recension".

I Sista Rompan, andra delen i trilogin Vargskinnet, följer Kerstin Ekman sina huvudpersoner in i Folkhemssverige. Barnmorskan Hillevi och hennes man Trond är gamla nu. Istället kretsar berättelsen kring Kristin, deras samiska fosterdotter, deras egen dotter Myrten och Elias Elv, som i barndomen flydde från fattigdom och omänsklighet i Lubben. Deras öden tar dem alla bort från Svartvattnet och tillbaka igen, och tiden glider i skikt som teutoniska plattor när de berättar. Ibland är vi tillbaka i första världskrigets kalla vintrar, ibland är det doktor Torbjörnsson som kommer för att sköta de sjuka och då är vi framme vid Händelser vid vatten. Vi känner igen temata både från den berättelsen och från Guds barmhärtighet: Den flyende pojken som vänder åter, de ensamma mödrarna och oäkta barnen, lokalsamhällets mörka sidor och kampen mellan landsbygd och stad, mellan modernitet och tradition.

Ekmans universum är helt sitt eget. Det är genialt gestaltat men samtidigt psykotiskt, anspänt, hotfullt. Varför är hennes människor så ogina, så cyniska, så självhatande, så o-lyckliga? Sedan nu Trond är död har man bara syster Edith och Laula Anut att hålla sig till, annars skulle modernitetens inträde i Svartvattnet ha blivit en ren helvetesskildring. Men, som ni märker, jag skriver inte om detta som fiktion. Hur genompessimistiskt Ekmanland än är har hon lyckats frambesvärja verklighet man måste förhålla sig till.

(Ebba Lisberg Jensen, Bokus)