Slutet : Hitlers Tyskland 1944-1945

Finns det ingen som kan hindra galningen och säga stopp? Är de fortfarande generaler? Nej, de är skithögar, rädda pultroner. Det är de som är fega! Inte den vanlige soldaten.

Ur löjtnant Julius Dufners dagbok 7 april 1945

Redan hösten 1944 var kriget hopplöst förlorat. Hela Tyskland och halva världen låg slaget i spillror. Miljontals människor hade dött, miljoner åter hade förlorat allt de hade.

Ändå kapitulerade inte Tyskland.

Hitler var död. Röda armén intog Berlin och de allierade trängde in långt ned i Bayern.

Ändå fick de tyska statsanställda ut sin lön i tid.

Varför fortsatte Tyskland kriget?

Den frågan är utgångspunkten för Ian Kershaws nya bok, den första efter den kritikerhyllade Hitler – en biografi. I Slutet skildrar han krigets sista år, från juli 1944 till maj 1945, och förnyar och fördjupar den vedertagna bilden av Tyskland som ett land under det nazistiska oket. Varför gav de inte upp? Varför fortsatte de tvärtom kämpa?

I de flesta krig nås en punkt där nederlag för ena sidan är ofrånkomligt och då hissar den förlorande sidan vit flagg, om så bara för att rädda sitt eget skinn. Tyskland inledde inga fredstrevare. Till slut måste nazisterna utrotas stad för stad, med en brutalitet som nästan saknar motstycke. Med enorma civila förluster som resultat.

De sista månaderna av andra världskriget var en mardrömslik tid. Trots att krigets utgång var given förstördes hela städer, dödades och fördrevs miljontals människor. På alla sätt var detta slutet: det var slutet för Tredje riket och det såg också ut att vara slutet för den europeiska civilisationen.