Hus vid världens ände

Efter tio romaner med kriminalkommissarie Erik Winter lämnade Åke Edwardson honom liggande på botten av en swimmingpool i en turistort i Spanien, Nueva Andalucía. Vi visste inte om han var död eller levande. Men nu vet vi. Erik Winter klarade sig, men alla år som kriminalkommissarie vid polisen i Göteborg hade tagit ut sin rätt. Han var mycket nära en irrebarabel hjärnblödning, och fick finna sig i att kliva av, att vila. Efter två år är Erik Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Och knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper sig in i hans tankar. För det första fall han får är ett synnerligen obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. En kvinna och hennes två små barn hittas brutalt knivmördade i ett hus på ön, i ett hus vid världens ände. Men mirakulöst nog hittar man också ett spädbarn vid liv i ett av rummen i husen, medtaget av uttorkning men oskadat. Vem mördade familjen så besinningslöst? Och varför skonades babyn? Var det för att barnet skulle få leva eller för att det skulle dö en utdragen plågsam död?

"Han har en bra historia som vanligt, spännande ända in på sista sidan. Hans nästan poetiska, vemodiga stil gör sig utmärkt i det kalla och själsligt karga landskap som det vintriga Göteborg bjuder på, både bildligt och bokstavligt. Hans medkänsla är aldrig att ta fel på. Den bjuder in läsaren och gör det uthärdligt att ta del av det outhärdliga i brotten. Det kan låta som en sliten klyscha men Åke Edwardson kan man läsa bara för hans suveräna språkbehandling."
Uppsala Nya Tidning