Det är en mulen dag i början av regnperioden, i en gammal, sliten huvudstad i Norden. Trasiga hus, trasiga gator. Kring stadskärnan är spillror av förorter, betongsarkofager, nedlagda industriområden, provisoriska sjukhus, ödsliga gärden, en krans av karantäner och därutanför, på andra sidan gränsen – kaos, förbjudet land, härjat av stormar, översvämningar, epidemier, folkvandringar. Orden har förlorat innehåll. ”Chock” är utslitet och ”kärlek” obsolet. Hanck Orn sitter i sin lägenhet och lyssnar på Orgeln i en utsändning från Storkyrkan. Stycket har pågått i över hundra år. Då går strömmen, musiken tystnar, magin bryts och allt blir mörkt. Strömavbrott hör till vardagen, men det här är något annat, ett djupare, mer bestående mörker. I detta mörker nås han av ett dödsbud. Han har förlorat den människa som visat på en möjlig tolkning av just ordet ”kärlek”. Omständigheterna kring dödsfallet är oklara. Saknaden ordlös. I fruktan för att förlora sitt förstånd börjar Hanck att undersöka saken. Det blir en vandring ända ner i dödsriket. En fest har urartat i våld och misshandel. Gästerna tillhörde Familjen, den krets av hårdföra män och kvinnor som kontrollerar staden och ansvarar för dess beskydd. Gudalika gestalter. Hanck förstår det som att festen pågått mycket länge, i över tusen år, att den föregår undergången, att den är ett orkanparty. Offret finns omnämnt i ett av Eddans mest berömda kväden. Gärningsmannen blir omsider bestraffad, på värsta tänkbara sätt. Hanck ställs inför förlåtandets dilemma – lyckas han formulera kärlekens väsen så kan det få oöverskådliga följder.
Klas Östergren
