White

"White" är en underlig, fascinerande roman. Det är svårt att fånga dess karaktär - vad handlar den egentligen om? Minnenas obarmhärtiga förmåga att tränga sig på. Flykten från allt i tillvaron som fjättrar och håller fast. Trots det nästan svindlande naturperspektivet - vidder av vit kall snö och inget annat - en ibland smått klaustrofobisk känsla av instängdhet, bland andra människor eller i de egna minnesbilderna. En mäktig dragningskraft som suger de två huvudpersonerna på den lilla antarktiska polarstationen, radiochefen Edmée och ingengören Pete, mot varandra och katastrofen. Nästan ofattbar kyla. Och så dessa små väsen - fantomer - som vägrar släppa taget, som ingriper och stör alla skeenden, tvingar Edmée och Pete att se det som de rest till jordens ände för glömma. Det poetiska språket och textens små hopp mellan tankefragment och verklighet gör "White" till en bok som kräver och förtjänar långsam läsning.

(Marita L. Arin, Bokus)

I ett isolerat arktiskt landskap, bara någon mil från Sydpolen, utspelas en passionshistoria med förödande resultat.

Edmée är en franskfödd amerikanska, Peter är skandinav, kanske islänning. Båda tillhör White-projektet vars uppgift är att installera ett forskningscenter vid Sydpolen. Båda har lämnat mörka minnen bakom sig, och de dras obönhörligt till varandra i ett slags blind passion som sätter hela forskningsprojektet på spel. Det utgör huvudtemat i en roman som är både språkligt exakt, vacker och suggestivt oroande.