Blixthalka

"Jag tror att alla människor har en plats på jorden där de aldrig varit men där de på något sätt är säkra på, utan att veta varför, att de kommer att trivas. En sådan plats för mig var Island.
Jag hade aldrig varit i närheten av Island, inte ens mellanlandat, och kände ingen som varit där, men jag inbillade mig ändå att jag och Island skulle kunna tala med varandra på samma språk. Jag tyckte att Island ropade på mig, och jag trodde att det skulle vara mycket vackert där."

Ja, Erik har alltid längtat till Island, och hans bästa vän Lotta behöver komma hemifrån, från ännu ett kraschat förhållande och sitt eget rastlösa liv. De åker till hans drömmars ö, Erik får äntligen se alla de platser han fantiserat om från isländska sagorna och reseguider. De går på nattklubb i Reykjavik, sover på egendomliga pensionat mitt ute i ingenting och riskerar livet på isiga vägar med stup på ömse sidor.

Men Lotta kan inte låta bli att svara på de manliga blickar hon får på sig, och Erik känner sig allt mer illa till mods. Det som börjar som en lättsam road movie i karg miljö förvandlas sakta och obönhörligt till en subtil berättelse om hur vänskap såras och är tvungen att bekänna färg.

Bli först med att recensera och betygsätt boken Blixthalka - du kan vinna 200 kr varje månad i tävlingen "Månadens recension".

Var och en har sin trygghet

Erik Helmerssons debutroman gör mig glad men samtidigt otroligt frustrerad. Lyckan med en resa till platser man bara läst och drömt om, och ilskan över en vuxen bredvid som har en attityd likt en tuggummituggande tonårsbrud. Jag kan inte låta bli att jämföra några av situationerna med Alexander Ahndorils Lustresa som kom för några år sedan. Vuxna par som, genom en resa från vardagen, försöker lappa ihop något i sina liv.

Erik och Lotta som tillsammans bilar genom Island har båda sin anledning. Lotta behöver komma bort och hela sig efter ytterligare ett avslut med en pojkvän. Erik, han vill hjälpa sin vän att bli hel, samtidigt som han ska skriva några artiklar om Island. Men det döljer sig något ännu större i det här.

Känsla av att de båda söker någon form av slutlig trygghet i tillvaron smyger sig på mer och mer för varje sida. För Erik är det drömmen om ett hus. Inte vilket som helst. Det ska vara DET huset. Han hoppas på att finna det på Island, men vad ska han göra om han hittar det? Så långt sträcker sig inte hans planer, men han blir lugn vid tanken på sitt hus. Det är där han ska vara. Det måste inte vara mer komplicerat än så. Lotta däremot, hon finner sin trygghet i det förflutna hasch- och spritfyllda tonårslivet med nya sexpartners så ofta som möjligt och om något i tillvaron "går sönder" då är det bara att hoppa på partytåget igen. Synen på sig själv och hur man uppfattas av andra är något som spelar roll. I alla fall för Lotta. Hon vill nog inget hellre än att ha det där familjelivet, men hur skulle de se ut om partyprinsessan tog det steget. Om Erik hade gjort det hade nog inte många reagerat. Han är ju "den där typen".

Det finns många sätt att se på var och en av de många diskussioner som förs i bilen som tar dem genom Island, dock tror jag att vi alla ser dem på olika sätt vilket gör att detta är en bra roman som kan falla i stort sett alla i smaken.

(Alexandra Larsson, Bokus)