Slutsåld
Att använda en känd barnboksfigur för att förklara komplicerade saker för en publik är inget nytt. Vi har tidigare sett det i böcker som "Tao enligt Puh" av Benjamin Hoff. Upplägget är pedagogiskt och ofta mycket givande, men det kan även ha sina baksidor.
Själv blev jag ganska förskräckt och inte minst tveksam under min läsning av Pippi och Sokrates. Gaare och Sjaastad är visserligen mycket kunniga och belästa inom sitt område och deras paralleller mellan Pippi och kända filosofer är väl underbyggda och argumentationen övertygande. Trots det kan jag inte känna något annat än att de analyserar sönder min barndomsbild av den upproriska och fantasifulla Pippi Långstrump. Och jag måste medge att en del av barndomens magi försvann när de två författarna förklarade att Pippis nyuppfunna ord "Spunk" i engelsk slangöversättning har en vulgär innebörd.
Jag måste trots detta, eller kanske beroende på detta, erkänna att jag under min läsning lärde mig en hel del om filosofi som jag tidigare inte visste och att boken lämnade ett bestående intryck efter sig.
Pippi och Sokrates är kanske inte en bok för dig som vill ha den idylliska barndomsbilden av Pippi i behåll, utan snarare för dig som inte tvekar inför nya infallsvinklar och tankegångar, och som inte har något i mot att man dra resonemangen till sin spets.