Varför behöver vi egentligen känslor? Enligt evolutionsläran borde det naturliga urvalet se till att onödiga och resurskrävande funktioner faller bort med tiden. Så varför skall vi alls vara belastade med ett medvetande? De flesta djurarter klarar sig alldeles utmärkt utan.
Liksom i sin förra bok Descartes misstag använder Antonio Damasio här ett stort antal fascinerande fallbeskrivningar som gör hans resonemang lätta att följa. En av dem vi möter är David, som efter en enkel virusinfektion vid 46 års ålder fick hjärnhinneinflammation. En konsekvens av hans hjärnskador är att han inte längre kan bilda några nya minnen. Hans förmåga till samtal är helt opåverkad och hans korttidsminne ungefär 45 sekunder långt fungerar utmärkt. Lämnar man däremot rummet mer än en minut blir man inte igenkänd när man kommer tillbaka. Fragment från tiden före sjukdomen finns dock kvar.
I ett experiment där David upprepade gånger får möta tre personer som beter sig snällt, neutralt respektive otrevligt, visar det sig att han utan att känna igen dem ändå kan välja "rätt" mellan dem. På detta sätt visar Damasio dels att känslor är viktiga när man resonerar, dels att känslorna är knutna till ett rudimentärt, kroppsligt förankrat "kärnmedvetande". Känslorna, menar Damasio, är hjärnans förbindelselänk med kroppen. Förnuft och gott omdöme är helt avhängiga den emotionella förmågan.
Boken vänder sig till alla som yrkesmässigt kan ha anledning att röra sig i det neurovetenskapliga fältet: läkare, psykologer, sjukgymnaster, logopeder, arbetsterapeuter. Den lämpar sig även för den grupp av "vanliga" läsare som vill fördjupa sig i hur känsla och förnuft, kropp och själ, egentligen hänger samman i den mänskliga hjärnan.
