Osäkerhetsrelationen

Osäkerhetsrelationen handlar om att tala om det om vilket man inte kan tala om att med ordens hjälp närma sig det som ligger bortom orden. Den handlar om ett språk som överrumplar talaren genom att säga någonting annat än det avsedda. Boken tar sin utgångspunkt i den moderna fysikens framväxt och dess omformning av fysikens vokabulär och tanke; i det vetenskapliga språkets omvandling till tungomål. För att gripa kring en för sinnena ogripbar verklighet krävs inte en tång utan ett famntag ett språk som är instrument och inte precisionsverktyg. Med vetskap om att här, nu, vara saknar betydelse måste vi ändå fortsätta att säga dessa ord, eftersom de är våra. Kan vi någonsin veta vad vi menar när vi talar?

"Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.

Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått.

Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup.

Himlens blå är inget annat än en färgseendets blåtira, ett hematom efter fotoners hjärtslag mot pupillen.

Sådana är de, dina ögon: blinda skalders enfaldiga skönsång.

Det du tror är himlens blå är bara ljudet av din kropp som sjunger för dig."