Dimman av allt

Poeten Bruno K. Öijer har allt sedan debuten 1973 intagit en särställning inom svensk poesi. Få andra poeter lockar en så stor publik, även utanför de etablerade litteraturkretsarna. Dimman Av Allt är den sista och avslutande delen i den trilogi som inleddes 1990 med Medan Giftet Verkar och som följdes av Det Förlorade Ordet (1995).

(BONNIERS)

Bli först med att recensera och betygsätt boken Dimman av allt - du kan vinna 200 kr varje månad i tävlingen "Månadens recension".

Bruno K. Öijer har ända sedan debuten 1973 mutat in ett eget område i den svenska poesin. Ständigt i opposition mot kulturetablissemanget har han arbetat för att behålla en oberoende position och lyckats bli något av en levande ikon. Han har även blivit känd för sina spektakulära framträdanden såväl på som utanför scenen. Lyfter man blicken bortom myten Öijer hittar man dock en samling absolut läsvärda dikter.

I den nya boken Dimman av allt vandrar diktjaget omkring i en värld som visserligen påminner om vår egen, men där en lätt förskjutning i perspektivet ger associationer till drömmen. Surrealism och verklighet blandas med en närmast gotiskt romantisk ton. Tingen får liv och egenskaper i en diktning där både mystik och alldeles vanligt svårmod är givna ingredienser. En obestämd sorg tycks vila av många av dikterna och stämningen är ofta dov och hotfull. Samtidigt rymmer Dimman av allt även enkla och skimrande vackra texter:
jag smög ut/i novembernatten/och trevade mig fram/det doftade av kyla/av rök från kakelugnar/och gruset och marken/var en väldig lampfot/jag måste kommit år kontakten/månen tändes/och stjärnorna/jag sprang tillbaka in/med ett silverax i handen/och stängde dörren försiktigt efter mej/sa ingenting nästa dag/visade ingenting/höll allt för mej själv.

(Therese Johansson, Bokus)