Era svin

En noga avlyssnad, känsloladdad samtidsexistentialism – någonstans mitt emellan Bertolt Brecht och Samuel Beckett, kanske man skulle kunna säga. Mattias Alkbergs nya diktsamling Era svin är som ett hårt knytnävsslag – nervig, indignerad, uppgiven och en argsint attack såväl på omgivningen som på honom själv. Ofta kan en ilska verka föga konstruktiv. Men Alkberg har ett närmast absolut gehör för ett svårformulerat något som i stället gör att man lyssnar oavbrutet uppmärksamt, berörs och engageras. I den nya samlingen ligger han närmare sina låttexter än tidigare. I en form som erinrar om gamla amerikanska diktsamlingar (Allen Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti) och med en medvetet vald antiestetik blandas här skriv- och talspråk, rikssvenska och dialekt.

I den mån här berättas en historia berättas den som om vittnet såg allting utspela sig i häftigt snöfall. Dikterna är på en gång exakta och diffusa. Vare sig det hörs ett ensamt jags inre monolog eller flera dito i samspråk uppstår ett utrymme för en frustande suggestivitet och en dramatik som blir spännande och samtidigt provocerande. Uppgivenhet och vrede? Dämpad förtvivlan? Språket är mellan varven nästan demonstrativt enkelt och renons på alla försök till förklaringar eller sammanfattningar. Vi lever och lider och fäktas med våra liv men utanför den ramen finns inga regler, ingen mening.