och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla

Den som har läst Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö kommer att känna igen sig i och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Inte för att det här är någon upprepning på förra succén, utan för att bägge historier präglas av samma förhoppningsfulla anda.
Det är sextiotal; Beatles är relativt nya och folkparkerna är fortfarande i bruk. Människan har inte gått på månen än, knarket har inte intagit Sverige och Janis Joplin är fortfarande vid liv.
De taskiga är de som står vid korvkiosken och dricker mellanöl.

Mauritz är sjutton år, går på gymnasiet och längtar efter det riktiga livet i London eller San Francisco. Tillvaron i Kumla är bara en mellanperiod som det gäller att ta sig igenom. Sommarlovet har just börjat och Mauritz ska jobba med torvhantering. På kvällarna läser han Albert Camus och skriver dikter om grannflickan Signhild (Sad Song for S).

Tiden går sin gilla gång, ända tills Kalevi Oskari Kekkonen, Signhilds stora urmakarpappa, hittas halshuggen i sitt hem. Och liksom i Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, så lyckas Nesser beskriva förändringen utan de stora trumslagen. Trots det brutala mordet, vilket naturligtvis dominerar alla samtal, så fortsätter folk gå ut med hundarna, laga mat och hänga tvätt. Mauritz tar tillfället i akt att trösta Signhild, och pappa journalisten får mer att skriva om. Odramatiskt - visst - men säkert helt och hållet realistiskt. Ingen skräckmusik i bakgrunden, utan samma långsamma jazz.

Upplösningen är oväntad och ligger många år framåt i tiden. Och liksom stämningen i boken präglas av ett kärleksfullt lugn, gör slutet det också. och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla är en förskräckligt bra och trevlig roman. Den är härligt nostalgisk, varmt humoristisk och alldeles, alldeles ljuvlig. Läs den!

(Johanna Lisberg Jensen, Bokus)