Inledning till estetiken

Hegels Föreläsningar om estetiken utgör ett storslaget försök att tänk a samman filosofin, historien och konsten i en enda begreppslig arkite ktur. I en mening summeras och uttöms här den klassiska konstteorins a lla figurer, vilket därmed också innebär att Hegels föreläsningar defi nierar en fond mot vilken det moderna skulle komma att avteckna sig. D en uppgift som Hegel står inför är att tänka samman konst och historia , inte bara på ett empiriskt-sociologiskt eller stilhistoriskt sätt (ä ven om så gott som all senare konsthistorieskrivning med filosofiska a mbitioner, från Wölfflin till Riegl och Panofsky, står i stor om än of ta inte helt erkänd skuld till honom), utan framför allt att förstå ko nstens funktion inom historien som helhet " den roll som konsten spela r för »andens» utveckling, och inte minst för den »absoluta anden» och konstruktionen av det filosofiska systemet. Eller, uttryckt i moderna re termer: att förstå vilken som är den speciella typ av sanning som t illkommer konsten, till skillnad från religionen, politiken, filosofin ; vad är det som är unikt just för konstverket, och i vad mån kan det översättas till en begreppslig-diskursiv kunskap? »Estetik» är för Heg el inte så mycket namnet på en avgränsad filosofisk disciplin, som på just en fråga: kan konsten och den erfarenhet som ligger fördold i den »upphävas» " i den dubbla betydelse som Aufhebung har hos Hegel, dels att sudda ut, utplåna, men också att lyfta upp och bevara på en högre nivå " i det filosofiskt-begreppsliga vetandet? Här presenteras Hegel s inledning till dessa föreläsningar i översättning av Sven-Olov Walle nstein, som också svarar för ett efterord om Hegels konstfilosofi och dess receptionshistoria.

(Seelig)