Gå vilse : en fälthandbok

Konstnären Yves Klein som tar sitt berömda "språng in i tomrummet" på en Parisgata 1960. Nybyggardottern Mary Jemison som väljer att tillbringa sitt långa liv hos de senecaindianer som adopterade henne sedan hon blivit bortrövad när hon var femton. Den musikaliskt begåvade Marine som genomlever Kaliforniens punkera och avlider vid 24 års ålder just när hon fått ett skivkontrakt och verkade ha blivit fri från drogerna. Vad skulle de kunna ha gemensamt?

Det får man - i varje fall delvis - ett svar på i Rebecca Solnits "Gå vilse. En fälthandbok", som är en på iakttagelser och associationer slösande rik kulturhistorisk och självbiografisk essä på temat att gå vilse och behöva gå vilse. "Att aldrig gå vilse", påpekar Solnit i bokens inledningskapitel, "är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker". Men det är också en bok som i hög grad tar det vardagliga och näraliggande till hjälp för att belysa vårt - och vårt samhälles - komplicerade förhållande till olika former av ovisshet. "Att kalkylera med det oförutsedda är kanske just den paradoxala bedrift livet ytterst kräver av oss." Det är också en bok om att förhålla sig till - och om möjligt överskrida - olika slags gränser, inte bara geografiska sådana. Och, sist men inte minst, en meditation över färgen blå - avståndets, sångernas och Yves Kleins färg.

"Solnits närvaro, öppenhet och förståelse är underbar, hon är som en generös vän, bara mycket smartare än du själv. Det är fantastisk läsning."
- Jenny Maria Nilsson i Helsingborgs Dagblad

"'Gå vilse' är inte en bok som coachar en på rätta vägen eller visar hur man hittar hem. Snarare en stimulerande och märkligt upplyftande plädering för terra incognita, det vi förbiser, inte vet, det obelysta och förlorade i historien."
- Pia Bergström i Aftonbladet

"Det här är förstås en fantastisk bok, på många sätt: den argumenterar varsamt, berikar, öppnar för idéer, uppslag."
- Björn Kohlström i bloggen Bernur