Med mej är allt okej

Polleke skrev alltid dikter. Hon är bra på det. Men nu verkar det som om hennes poetiska talang försvunnit. Hon vet nu att hennes far, Spiek, aldrig kommer att bli någon poet och därför har hennes poetiska ådra sinat. Dikterna hon skrev, skrev hon åt honom, alltså i hans ställe. Förresten så går det bara utför med Spiek. Han slösar bort allt vad han har på knark, driver vara omkring på stan och har blivit hemlös. Polleke far mycket illa och hatar det liv hennes far lever. Hennes vän Mimon säger till henne att hon måste tala om för sin far hur illa ställt det är med honom. Du måste in på avgiftning, pappa. Jag står inte ut med att ha det så här. Och Spiek svarar till hennes förskräckelse: Okej, om du följer med mej.
Vad ska Polleke svara på detta? Hon tillsammans med Spiek på ett hen fullt av knarkare på avgiftning. Men hon tvekar egentligen inte länge, trots att hon vet att det kan vara bortkastat.
Men hon följer med.
Och plötsligt hör Polleke något i sitt huvud igen:
Med mej
är allt okej
Var kommer nu dessa ord ifrån?

En fortsättning på den
kritikerrosade För alltid vi två så det så.

(Seelig)