Hon älskade

"När Signe dog fick jag några av hennes efterlämnade föremål. Hon hade själv bestämt att just jag skulle ha dem. Men eftersom jag inte förstod vad hon givit mig, kastade jag bara en förströdd och ointresserad blick på grejerna och slängde ner dem i en kartong som jag sedan ställde på en hylla högt upp i garderoben. När jag många år senare av en tillfällighet hittar kartongen, träffas jag i hjärtat av påfågelsfjädern, hennes stora hårkam av sköldpadd och en liten flaska med knappt förnimbar doft av ambra. Den lilla gipskopian av Eros finns där också, androgynen med smärta i blicken, outsäglig smärta.

Det är som om Signe viskar till mig: Här är jag, nattens drottning."

Så inleder Helena Henschen sin berättelse om sin farmor Signe, född 1885 och dotter till den kände bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel.

Som ung kvinna i sekelskiftets Sverige revolterar Signe mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern som syns i Stockholmsvimlet med anarkister och socialister och deltar i kampen för ett nytt samhälle. Hon engagerar sig i kvinnofrågan och i Fredrika Bremerförbundet.

Signe är judinna och under andra världskriget deltar hon i uppbyggnaden av något som kunde bli en svensk motståndsrörelse. Hon öppnar sitt hem Rosenvik på Djurgården för judiska flyktingar.

Men hon är också nattens drottning och hennes starkaste drivkraft är kärleken. Den löper som en röd och brinnande tråd genom hennes liv. Hon får sex barn och gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med en redan gift tysk hjärnforskare och hypnotisör.

I sitt testamente uttryckte hon en önskan att det på hennes gravsten skulle stå: Hon älskade.