Tiggarflickan

Sägs att den är en novellsamling men de hänger ihop. Det är första boken jag läser av A Munroe och jag kommer nog inte att läsa fler. Jag vet inte riktigt vad den vill säga, känns otydlig.

Någon riktig glädjespridare är inte Alice, tyvärr för oss läsare är livet kanske något i stil med huvudpersonens, att göra sin plikt, att få skäll, att ständigt vara på jakt efter det perfekta parförhållandet, när inte det går ändå nöja sig med litet värme. Hon klarar av det, livet går vidare och det är positivt. Alla målande trovärdiga beskrivningar av olika karaktärer i Rose:s liv, hur hon hanterar dem med värme,ilska, aldrig hat. En underbar författarinna, en underbar bok.

Fick den egentligen som julklapp har precis startat läsningen.
Har som uppgift att läsa den under helgerna går på Pensionär universitetet i Kungsbacka vi läser olika görfattarer och om olika kulturer som vi har fina diskusioner om efteråt.
Alice Munroe har jag läst tidigare och tycker mycket om det jag hitills läst lovar gott.

De många novellerna gör mig mera nyfiken och varje novell har "en begränsad" lästid. och varje ny novell blir lätt att fånga. Hon lyckas spegla händelser som kan vara verklig för många. Språket passar mig och jag har hennes bild = profil på näthinnan då jag läser. Då blir allt levande!

Författarinnan binder mig starkare till sin berättelse efter varje sida. Det var längesedan jag fortsätter läsa, trots att timman är sen och ögonen vill sluta sig.

Hennes berättelse av Rose fängslar. Genom att beskriva Rose så levande och självständig, så är det mycket spännande att fortsätta följa hennes stig genom livet. Rose är en blandad personlighet med en stor blandning av rationella och irrationella tankar och handlingar.

Solitt hantverk men inget konstnärskap. Ganska omodernt kanske gick hem för tretio år sedan och för det mesta tråkigt. Man kan förstås läsa. Gör man inte det så överlever man ändå. Förstår mig inte på alla de lovsångerna...

Jag trodde jag skulle gilla noveller om de handlade om samma personer. Men det var nog ett missgrepp för jag saknade mycket emellan. Men språket var underbart, en njutning.

Jag har bara hunnit börja boken men gillar den. Den har ett kompakt språk som ändå flyter bra.

Boken är en av dem vi har i en litteratur grupp, där alla läser samma bok och sen samlas och diskuterar den. Gruppen har diskuterat den här boken och alla var mycket positiva och den gav utlopp för många frågor, synpunkter och inlägg. Att jag bara läst en del (av särskilda skäl) gjorde mig mycket nyfiken och taggad inför fortsättningen.

Ha sköna läsupplevelser i höstmörkret.

I tio noveller låter oss Munro följa Rose under ett par decennier. Allt från uppväxten i den fattiga lilla staden med begränsade vyer på alla plan, över tiden då hon mot alla odds inte bara skaffar sig en akademisk utbildning utan också lyckas bli, som man säger, lyckligt gift fram till en tillvaro som skild, rotlös och sökande intellektuell. Denna livsresa åskådliggör Munro i olika nedslag där hon med kyla och pregnans visar att samhällets utveckling till ett välfärdssamhälle långtifrån allt... Läs hela recensionen

Med få ord sätter hon läsaren bredvid huvudpersonen. Man vet precis hur den ser ut, rör sig och tänker. Detta är fantastiskt! Jag förstår precis varför A.Munro inte behöver skriva en hel roman. Novellerna täcker fullständigt hela situationen för huvudpersonen.

Den beskriver den tidens tankar och värderingar bra, man känner igen sig i mycket. Lätt att bli fångad av och vilja gå vidare till nästa novell och nästa.