LANDETS STÖRSTA ROCKBAND VS EN AV VÅRA HETASTE KONSTNÄRER När Sveriges största rockband släpper nytt album är det årets händelse i musiksverige: Kent kommer med sitt nya album den 25 april - Jag är inte rädd för mörkret. Samtidigt kommer boken vi aldrig sett förut. I nära samarbete med bandet har konstnären Jesper Waldersten skapat ett praktverk, lika vackert och mångbottnat som Kents musik. I text och framför allt bild och foto tolkar Jesper Waldersten bandet, den nya skivan och deras arbete under inspelningen av den. Resultatet är ett praktverk, en helt fantastisk bok som kommer älskas av inte bara Kents fans utan också av bokälskare och Jesper Walderstens växande publik. Kent Waldersten - Lägg er inte i! är ett närmast kosmiskt möte mellan musik, konst, formgivning och boktryckeri. Boken kommer utmärka sig som en de allra vackraste böckerna, någonsin. Jesper Waldersten har en rad framgångsrika och prisbelönta böcker bakom sig, bland annat Tack för senast din djävel! och nu senast Waldersten 365. Han är en av vår tids allra främsta och mest produktiva svenska konstnärer. Han medverkar ständigt i många av Sveriges största tidningar och har nu börjat bli ett efterfrågat namn även internationellt. Kent har sitt alldeles egna universum här i Sverige. De har skapat en värld som de öppnar till allmän beskådan med sina lönndörrar. Nogsamt utplacerade. Som ledljus i mörkret för den ensamma vandraren strilar ljuset in. Tillräckligt mycket för oss att hitta hem. "Kan man bygga nåt som bär oss med så lite ljus", sjunger Jocke i "Jag ser dig". Och han ser oss och vi ser oss, men aldrig helt klart, alltid med en sammanbiten tveksamhet i en knivskarp millisekund. Jag har alltid tyckt att den världen passade min penna vare sig den skrev eller ritade och jag ville ta hem den och vrida nacken av den. Plocka benen av den, limma och klistra, dokumentera och abstrahera den. Låta två galaxer mötas i ett svart hål någonstans där ute. Den 19 januari 2010 skickade jag därför ett paket till Jocke Berg via Sony Music med lite böcker och ett brev som beskrev vem jag var och vad jag ville göra med Kent. Där presenterades en idé om att få tolka bandet i skisser i bläck, olja, abstrakta betraktelser, dunkande skrivmaskinsavtryck och foto. Två års tystnad följde. Under tiden korsades min och Martin Skölds väg. Vi inledde ett samarbete helt oberoende av Kent. Det blev drygt 60 minuter nyskriven musik och 52 stora grafiska tryck. Vi blev vänner. Och medan vi satt där över några glas vin och pratade om någon basgång eller ett badmintonslag eller varför vi båda valt att byta Stockholm mot Mariefred kom jag ihåg det där paketet jag nästan två år tidigare hade skickat till Jocke. Sedan pratade vi om slumpen. Den som viskar, "ta vänster, säg upp dig, gå inte dit". De där tecknen som du inte får missa fler än, säg, tre gånger för då blir det oavkortat att sniffa lim resten av ditt liv. Så en dag ringde telefonen. "Hänger du med, vi åker om åtta dagar?" Jag fick följa bandet under 17 intensiva dagar och nätter i november 2011 i en gammal fabrik strax utanför Saint Remy i Provence vid inspelningen av "plattan med fler titlar än låtar". På vägen hem hade jag fruktansvärd diarré. Det har man om man haft kul, inspirerats, då spjällen har stått vidöppna, då lönndörrarna fladdrat i vinden. Rätt åt mig kanske eller... Rätt åt er! Jesper Waldersten PS. Jocke hade aldrig fått paketet visade det sig. Det hade trillat mellan stolarna under resans gång och inte nått fram.
