Stockholm Under Ytan

torsdagen den 7:e april 2011

Solidaritet med Södermalm

På väg in mot gränskontrollen vid Södermalm. Önska mig lycka till, vill jag säga men ingen kan ju höra mig här i bilen.

Södermalm ligger strömlöst. Kallt och stilla. Som en stor mörk ö. Så har det varit nu i flera timmar.

Regeringen planerar en humanitär insats. På radion har de sagt åt oss alla att vi kan hjälpa till. Varje liten insats gör skillnad.

Personligen har jag varit nere på förrådet och rafsat fram ett gäng gamla palestinasjalar som kanske kan komma till användning.

På vägen till bilen går jag förbi Waynes coffe. Jag köper med mig trettiofem stora latte. Herregud, invånarna på Södermalm klarar sig inte länge utan sina latte. Jag drar mitt strå till stacken! När bilen rullar fram längs Götgatan vevar jag ner fönstret och delar ut muggarna till desperata formgivare. Tacksamheten i deras ögon. Jag önskar jag kunde beskriva det.

När allt kaffe är slut så står det fortfarande så många behövande södermalmsbor kvar utan att jag har kunnat hjälpa dem. Jag öppnar solluckan i taket på bilen och kastar ut palestinasjalarna. Jag ser i backspegeln hur människorna slåss om tygstyckena. Djungelns lag på Söder.

Jag ringer upp Dregen. Jag ringer upp Jocke Berg. Jag ringer upp Titiyo. Jag får till och med tag på Anna Hibbs, Stephanie af Klercker och bloggkommentatorerna. Alla vill hjälpa, men ingen vet hur.

- Vi bokar en kväll på Sturehof, säger jag. - Säljer biljetter. Folk spelar med sina band. Publiken köper drinkar och hela överskottet går till Södermalms behövande.

- Bra idé, säger Rebecca Simonsson, men hur ska vi sälja in konceptet?

- Vi kallar det Ship to SoFo, svarar jag.