Frostmåne

Döden är närvarande hela tiden. Oftast som en naturlig det i det verkliga livet, eller som det var för mig, en påhittad värld. Det började med panikattacker, som sen utvecklades till ren dödsångest. Det gick inte en dag utan att jag trodde att jag skulle dö. Men jag visade inget. Jag försökte vara stark så länge så att kroppen till slut lade av utav sig själv. Jag föll, och jag föll långt ner i avgrunden. Där kom ljuset in i mitt liv, och Gudinnan kom helt oväntat in vid min sida. Fast jag hade känt hennes närvaro länge så kom hon inte förrän nu, då jag var tvungen att öppna mina inre ögon. Det här är berättelsen om min resa från den inre död som drabbade mig, och sökandet efter att hitta tillbaka till livet igen. En resa från mörker till ljus, där jag under en viss tid besöker underjorden. En poetisk skildring, där jag blandar min verklighet med symbolik. Där dikter och verser blandas med berättelser från min vardag. Där olika faser i mitt liv blivit till min egen levnadshistoria, med Gudinnan vid min sida. Här är berättelsen om hur min hjärna lurade min egen kropp.