Livstidslögnen

Quislingar och femtekolonnare är lika förhatliga i vilket land de än uppträder. Icke i mannaminne har någon föraktligare gärning avslöjats i vårt land. Ett sådant brott kan aldrig glömmas eller sonas. Det kan endast förskylla det strängaste straff som i fredstid finns i vårt land, nämligen livstids straffarbete.

Statsåklagare Werner Ryhninger inför Stockholms rådhusrätt den 23 juli 1952.

Det var julafton 1951. Efter några snapsar började Fritjof Enbom berätta. Han var inte den journalist på dekis som de trodde, utan en mycket betydelsefull man agenten Mikael och Chef för Grupp Norr, en sovjetisk organisation för spionage mot försvaret av Övre Norrland.

Media trodde på Enbom. Polisen trodde på media. Försvarsstaben trodde på polisen. Åklagaren trodde på försvarsstaben. Rätten trodde på åklagaren. Svenska folket trodde på rätten och hemligstämpeln. Några av försvarsadvokaterna begrep knappast vad det handlade om.

Men Fritjof Enboms berättelse stämmer inte, utan innehåller ett antal inkonsekvenser och självmotsägelser, som rätten borde ha funderat kring lite djupare än vad som blev fallet. Hur kommer det sig att utredare, åklagare, domare och försvarsadvokater inte uppfattade dessa orimligheter?

Fritjof Enbom lyckades dra skam och vanära över ett antal människor, som inte gjort värre saker än att de samtalat med någon som de trodde var deras vän. Familjer splittrades och utstöttes ur samhället.
Boken är en bra beskrivning av spionagets anatomi dvs hur det sovjetiska spionaget var organiserat i Sverige under det kalla kriget.
Denna bok tillägnas dem som föll offer för Werner Ryhningers ambitioner och Fritjof Enboms fantasier, och kan ses som en upprättelse för de drabbade och deras familjer.

Bli först med att recensera och betygsätt boken Livstidslögnen - du kan vinna 200 kr varje månad i tävlingen "Månadens recension".