Jag är femton år och jag vill inte dö

I en källare i Budapest 1945 sitter Christine Arnothy och skriver i sin dagbok medan striderna rasar ovanför henne och ett ammunitionståg när som helst kan detonera utanför. Endast femton år gammal berättar hon om en verklighet präglad av rädsla och död, hunger och törst, medkänsla och kallsinnighet, kärlek och sorg.
I det lilla källarutrymmet under familjens sönderbombade våning befinner sig en skara människor som förenas i sin kamp för att överleva. Förutom Christine och hennes föräldrar finns där även den unga modern med sin lilla baby, bankiränkan som bara bekymrar sig för sina pengar, den gamle juden som skyler sin gula stjärna och det unga paret Eve och Gabriel som senare ingår äktenskap i källaren, för att nämna några. Men framför allt finns där Pista, som med sitt glada humör inger dem alla förtröstan och hopp, som skaffar mat och läkemedel och till sist stupar med några burkar torrmjölk åt babyn i ryggsäcken.
Christine får under några månader erfara krigets brutalitet och kliver upp ur källaren som en vuxen kvinna. De människor hon möter, vän som fiende, ska hon för alltid minnas. Och de upplevelser hon beskriver med hoppet om att överleva, lämnar ingen oberörd.

CHRISTINE ARNOTHY lyckades tillsammans med sina föräldrar fly ut ur Ungern och bosatte sig sedan i Paris. Hennes skildring från ockupationstiden har publicerats i fler än tjugofem länder och har i Frankrike belönats med le Prix Vérité. Som ett gripande dokument om vår tid fortsätter Jag är femton år och jag vill inte dö att beröra läsare världen över.