En säck full av Gud

Varför böjs människor när de blir gamla tror du?
Min kusin Ivan tittade på den gamles kamp mot kyrktrappan och tillbaka på mig. Generationers olevda drömmar. Som en säck på ryggen. Någonstans där, i min åttaåriga värld, föddes tanken. Den gamle och kyrkan, säcken och Gud.
Detta är en berättelse om min italienska släkt. Om människor som funnits, andats, drömt och letat efter meningar, men som jag aldrig lärt känna. Om Tiden. Som separerat mig från dem.
Om Rummet, som aldrig glömt.

Jag har hört berättelserna sedan alltid, silade genom politiska ståndpunkter, religiösa övertygelser och skavande släktband.
Detta är en familjesaga. Min saga. Om ett tidlöst rum.
Mitt namn är Paola, det är bara mitt. Gemma efter farmor och Francesca efter farfar. Som var en man. Francesco. Namnen ligger också där i säcken, längst ner på botten. Bland min gammelfarmor Camillas blodiga köksknivar och min gammelfarfar Giuseppes anarkistdrömmar.
Min mamma var svenska. Kombinationen ganska lyckad om jag får säga det själv. Och det får jag. Orden är mina, språket. Jag har ett modersmål, svenska. Jag tror inte på fler, det räcker. Det finns de som påstår att svenskan saknar italienskans skönhet, dess melodi. Rentav att svenskan skulle vara ett fattigt språk. Det är inte sant. Men svenskan har blivit neutraliserad, medan italienskan ännu skär genom lager av lögner.
Pasolini. Saviano. De vet och de skriver. Det har sitt pris, fortfarande. Min bok är en morakniv, rakt in i Italien. En berättelse, inte bara en lek med språk. Språket som redskap, inte som universum.