På fri fot : mellan Nordkap och Gibraltar

Min son Adam har aldrig gått i sjätte klass. Han läste matte och engelska på rastplatser. Biologi, geografi, historia och andra språk lärde han längs vägar, på berghällar, i ladugårdar och i samspråk med människor han mötte.

När en mor tar sitt barn ur skolan för att vandra genom Europa, blir det onekligen uppståndelse och tumult. Många tycker mycket. Åsiktsläger skapas - för och emot, rätt eller fel?

Detta är berättelsen om vår fotvandring, en resa lika mycket i det inre som i det - tidvis mycket dramatiska - yttre. Att gå till fots är att hinna tänka, att gå till fots är att känna. Att gå till fots är att inte veta, att hoppas, längta och streta. Det är också att träffa människor, att hisna, att bli skrämd och trött men ännu mer att begrunda, att imponeras och fascineras av livets alla möjligheter och dimensioner, av människors vardag, av det storartade i det lilla. Allra mest är det en frihet: inga tider att passa, inga förväntade roller att spela, inga förutfattade meningar, ingen aning om framtiden - men väl medvetna val och mål i sikte. Sartre säger att vi människor är dömda till frihet och han har rätt: Friheten kräver både envishet och tåga men återgäldar hundrafalt och belönar rikt den som framhärdar.

Jag hoppas att den här boken visar att man inte blir hjälte av att göra det ovanliga utan av att klara det vanliga med självrespekten i behåll. Jag hoppas att den röjer att kärlek, gråt och tandagnissel inte kräver fast bostad, att glädjens vingar lyfter bäst i friska luften och att barn är fenomenala reskamrater.