När man som psykiater och psykoterapeut sitter och tittar på kvällsnyheterna blir man som regel irriterad. Här är det fråga om krigshetsare, terrorister, mördare, ekobrottslingar, iskalla revisorstyper och skamlösa ego-ister och ingen behandlar dem. Ja, de betraktas t.o.m. som fullt normala. Kommer jag sedan att tänka på de människor jag haft att göra med under dagen, tunnhudade alkoholister, ytterst sensibla schizofrena, skakande deprimerade personer och medryckande maniker, rörande demenssjuka, så smyger sig ibland en otäck misstanke på mig: Vi behandlar fel personer! Vårt problem är inte de tokiga, vårt problem är de normala! På grund av sin alltför tjocka hud eller sitt enformigt friktionsfria liv får de normala aldrig chansen att nå fram till gränser som ställer dem inför verkliga utma-ningar. Normalitet kan innebära ett tragiskt öde. Inte undra på att de normala därför hämnas på varandra, an-stiftar krig, ägnar sig åt plundring, mord och bedräge-rier, för att få lite spänning i sitt annars så enahanda liv. De onormala lever nu i så otroligt professionellt ledda inrättningar att den normale medborgaren får intrycket att det behövs åtminstone en universitetsutbildning för att fråga en schizofren person om vägen till stationen. En del fackfolk har skapat ett professionellt getto, som får de psykiskt sjuka att te sig lika främmande för nor-malmedborgaren som om de kom från ett annat solsystem. En sak är alltså säker: när ni har läst den här boken kan ni definitivt tala med vilken tokig person som helst, i värsta fall er själv. (ur förordet)
