Diana

Julie Burchill, den engelska popjournalistikens mest briljanta företrädare, publicerade 1998 den mest egensinniga biografi över prinsessan Diana som skrivits. Burchills personliga intresse och rörande djupa engagemang för Diana var känt redan före den mytomspunna bilolyckan i Paris, och hon var också den som myntade begreppet 'the people's princess'. Boken är förutom biografi och livshistoria också en personligt hållen skildring av ett av vår tids märkligaste kvinnoöden. Burchill levererar inte någon 'objektiv' sanning om Diana Spencer; hon har istället valt att porträttera Diana som en godhjärtad och kärlekstörstande kvinna som offrades för monarkins framtid. Som de flesta av Burchills texter verkar boken vara en produkt av lika delar energi och aggression. Men här finns också, satt i relation till hennes övriga böcker, en alldeles särskild inlevelse och genuin kärlek till föremålet för texten. Diana är en av de tre första titlarna i Modernistas systerserie Feminista.

(Seelig)

Bli först med att recensera och betygsätt boken Diana - du kan vinna 200 kr varje månad i tävlingen "Månadens recension".

Prinsessan Diana hade ett sätt som ingen annan kunglighet i Storbritannien någonsin haft innan. Å ena sidan var hon osäker och led av dåligt självförtroende, å andra sidan var hon genuint intresserad av människor. Hon var den första brittiska kunglighet som inte bar handskar när hon tog folk i hand och antagligen den enda kungahusmedlem som i hemlighet gjorde nattliga besök på sjukhus och hos hemlösa. Diana bjöd på sig själv och visade känslor på ett sätt som ingen från Buckingham Palace gjort tidigare - och som ingen i kungahuset accepterade. Efter att ha läst Julie Burchills bok får man känslan av att det är lite kult att gilla Diana.

Burchill var redan under prinsessan Dianas livstid en av hennes offentliga försvarare. Hon skrev radikala krönikor i Guardian, där hon hyllade henne och kommenterade hennes förehavanden utifrån ett feministiskt synsätt. Det var hon som myntade begreppet "the people's princess".

Burchills analys av Dianas liv för mer tankarna till slavhandel än en romantisk Askunge-saga. Vi får bilden av hur adelns flickor uppfostras till att bli ståndsmässigt gifta, föda arvingar och keeping up appearances. Dianas mamma klarade det inte. Efter fem barnafödslar, endast 28 år gammal, rymde hon med sin älskare. (Vårdnaden om barnen tillföll pappan.) Diana klarade det inte heller. Hon fick ätstörningar och försökte ta sitt liv när hon insåg vilken roll hon fått. Men i stället för att fortsätta hålla käft och se snäll ut, valde hon att bryta sig loss.

Julie Burchills bild av Diana är lätt att sluka med hull och hår. Burchill är mångkunnig och underhållande vass. All eventuell kritik om hur stort klädkonto Diana faktiskt hade och hur många kändispartyn hon var på, kan man strunta i. För Diana insåg att folk även förväntade sig lite glamour av henne.

(Johanna Lisberg Jensen, Bokus)

Burchill, Julie Diana Julie Burchill, den engelska popjournalistikens mest briljanta företrädare, publicerade 1998 den mest egensinniga biografi över prinsessan Diana som skrivits. Burchills personliga intresse och rörande djupa engagemang för Diana var känt redan före den mytomspunna bilolyckan i Paris, och hon var också den som myntade begreppet "the people's princess". Boken är förutom biografi och livshistoria också en personligt hållen skildring av ett av vår tids märkligaste kvinnoöden. Burchill levererar inte någon "objektiv" sanning om Diana Spencer; hon har istället valt att porträttera Diana som en godhjärtad och kärlekstörstande kvinna som offrades för monarkins framtid. Som de flesta av Burchills texter verkar boken vara en produkt av lika delar energi och aggression. Men här finns också, satt i relation till hennes övriga böcker, en alldeles särskild inlevelse och genuin kärlek till föremålet för texten. Diana är en av de tre första titlarna i Modernistas systerserie Feminista.