För att lämna röstmeddelande : tryck stjärna

Bodil Malmsten började som diktare. Hennes dikter var enkla, men språkligt briljanta, de var kvicka och ibland bitska. I dikterna mötte vi människor som beskrev känslor av ensamhet, sorg, saknad och vemod. I boken För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA återkommer många av dessa känslor och tankar, men nu i form av noveller.

I boken får vi följa fem människor som befinner sig i ett mellanläge i livet. Av olika anledningar har de fastnat i sin livssituation och har svårt att komma vidare. Någon är långtidssjukskriven, en annan är anhörig till någon som är i behov av vård osv. De känner sig ensamma, ibland bittra, vemodiga och håglösa. De längtar framför allt efter mänsklig kontakt. När de söker sig till samhällets system som är tänkta att hjälpa personer i olika livskriser, så möts de, inte i första hand av en förstående mänsklig röst, utan av ett förinspelat meddelande av typen "För att lämna röstmeddelande tryck stjärna". Den rationalisering och omstrukturering som genomförts i vårt världfärdssystem, har visserligen effektiviserat verksamheten, men också gjort den mer omänsklig.

Det är alltså ingen smickrande bild av den svenska vården och omsorgen som Malmsten tecknar. Utan hon speglar ett samhälle där många människor är isolerade och ensamma. När de sträcker ut en hand med förhoppning om att känna en annan människas utsträckta hand, möts de istället av ett neutralt röstmeddelande. Bodil Malmsten har skrivit en samhällskritisk rapport om utanförskapet i dagens Sverige, men det är också en djupt mänsklig och existentiell berättelse. Vi får möta människoöden som berör och upprör, allt skildrat med ett språk som balanserar mellan prosa och poesi, ja, det är helt enkelt en fantastiskt mänsklig bok.

(Mathias Jansson, Bokus)

Det finns böcker om hur man ska leva, om hur man förverkligar sig själv och blir en lycklig människa. Det här är en sådan bok. Du tar personerna i boken som förebild och gör tvärtom.

För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA är en lägesrapport inifrån dagens Sverige. Fem svenska människor i olika åldrar pratar för sig själva. De skulle kunna prata med varandra men eftersom de är svenska människor som inte känner varandra så gör de inte det. Bert-Ove är långtidssjukskriven och heltidsensamstående. Giselle är överklass men har råkat bli anhörig och därmed underklass. Edvard har allt men går omkring och skjuter upp att skjuta sig.
Jessica har en vrede som är större än hon själv och det är bra. Och Thomasine, en gammal kvinna från Norrlands inland, tränar på kärlek men inte hat. Det är inte synd om de här människorna och det är inte jag som är Thomasine. Inte mer än vad jag är Bert-Ove, Giselle, Edvard eller Jessica.

Bodil Malmsten, Finistère maj 2005