En ångestfylld men upprorisk kvinna ligger pä analyssoffan hos Dr Dreuf. Kvinnoöden ur alla tider trängs inom henne och pinar henne med sin samlade plåga och förnedring. Nu får de röst och gestalt och skrämmer nästan vettet ur doktorn.
"Situationen hade glidit honom ur händerna fullkomligt, analysen, skräcken, kvinnan själv, allt!
Han tog ett stort kliv bort från henne men detta fick till följd att kvinnan reste sig från divanen, och kom emot honom –
I panik,
I ett maktlöst försök att värja sig mot analysandens närmanden, pep han –
– Ni misstar er, fröken,
jag vet inte vad ni talar om,
jag är fullkomligt oskyldig,
jag är inte alls den ni tar mig för...!"
MARE KANDRES SATIRISKA FÖRMÅGA kulminerade i Quinnan och Dr Dreuf där hon låter en smärtsam räcka minnen välla fram ur kvinnans osynliggjorda historia. Men konfrontationen med den så kallade kvinno-experten formar sig också till en rolig och sarkastisk uppgörelse med självgod manlighet och inpyrt kvinnohat.
