I sin skarpa debutdiktsamling skriver Adrian Perera med många röster, många jag. En mor från Sri Lanka som måste lämna sitt språk och sin familj och flytta ut bland åkrar och granar. En far från Finland som röker och talar med sina vänner: Förr var vi ett ärligt folk /vi menade vad vi sa och sa det sällan /Nu säger alla något hela tiden. En mormor vars minne börjar skingras som röken efter palmbladen som bränns. En son vems monkey är du? Föräldrarna älskar båda sonen, som slits i tu och tystnar. Familjen lever i Finland, på landsbygden där: Pulpeterna är inristade med bomärken / som föräldrarna till barnen i rummet /lämnat efter sig. De följer i ers fotspår, säger läraren / Jag skymtar min mors skugga genom fönstret. Perera ger aldrig avkall på det motstridiga och komplexa, men uttrycker det alltid enkelt och rakt. Ömhet, smärta, humor, undertryckt vrede: Den politiska dikten är tillbaka.
