Din varukorg är tom. Så handlar du i vår bokhandel…
|
|
Rebecca Vinterbarn Elg är 25 år och bosatt i Malmö. Hon har hörts i radio sedan hon som artonåring flyttade från Skåne och ut i skogen på Värmlandsnäs utanför Säffle och blev "rösten från landet" i P3s program Frank. De senaste sju åren har hon hörts i olika program i P3, bland annat Frank, Morgonpasset och Christer som hon dessutom programlett. Nu hörs hon som krönikör i Christer.
En av Rebeccas vänner sa första gången de träffades: "Det finns människor och så finns det möbler." Som om han hade en föraning att hon skulle tröttna på mediebranschen. Nu jobbar hon på möbelföretaget "de Nord", som säljer möbler ritade av arkitekten/designern Jonas Lindvall. Parallellt med det, kommer hon att skriva en blogg för Bokus under ett tag framöver, där hon kommer att behandla ämnen som berör eller stör och givetvis kommer vår krönikör även att tipsa om intressant läsning. För hur mycket Rebecca möblerar om hemma, så kommer bästa möbeln alltid att vara bokhyllan... Har du synpunkter på bloggen? Maila gärna på rebecca@bokus.com |
 |
|
Malmö 31/8 2006 Ett besök Jag har gjort ett besök i en helt ny värld. Det där lät ju förbannat pretentiöst... fast den känslan kommer gå över... NU: Jag har varit på hundutställning! Vilken grej! Och jag vet - om det är något man gör i sitt liv - så var alltid någon gång första gången. Och jag antar att det redan är vid första gången som man vet om det kommer att bli en andra gång. Första andra tredje, kanske blir man såld. Och så blir en sak någonting man sedan 'gör i sitt liv'. Men jävlar vilken debut. Det är verkligen en helt egen värld. Där de sålde kexchoklad och grillade hamburgare. Man kunde köpa kaffe, korv, småkakor och för all del: saker som torkats, men ändå inte tillräckligt länge för att vara odefinierbara. Så där låg dem i ett färgglatt marknadsstånd: torkade strupar, höfter, revben, mjältar for all I know. Ja, och så kunde man förståss köpa lackväskor med hundar på. Allt fanns. Framförallt fanns en tjej med ätstörningar och gäll röst. Jag skulle aldrig kunna återberätta hur hon lät, men hade det varit lite gällare så tror jag faktiskt bara att hundarna hade hört henne. Så var nu tyvärr inte fallet. Hon sprang med sin vovve och sa hela tiden: "puss puss griiiiigrooohopplasiiiimiiiiiigriiiii puss puss". Jag önskar att jag levt med henne lika länge som hunden gjort, för det verkade som att tiden gjort att man inte längre hörde henne. Jag har nog aldrig sett en så likgiltig hund. Något dött i blicken. Jag och min radioskadade vän Challe tittade på varandra och sa "kanske skulle tagit med en bandspelare va?" Denna fras användes några gånger under de mulna timmarna med morsans tax i knät. Inte minst när den inte så microfonvane informationsmannen sa på grövsta skånska: "nue haor jaog en litten handduek hoss maej haer, o den eee blåegröen, um nåen tappat bort den." Priser: Jo, visst vann Olga en massa priser. Världen vackraste tax och världens stoltaste morsa fick jag krama. I bara farten lovade jag att följa med på utställningen i helgen också. Kanske var det dumt lovat. Jag tror inte att hundutställnings-världen är en värld jag skulle kunna kasta mig in i, även om dörrarna kändes relativt öppna. Men nu är det som sagt redan bestämt att jag ännu en gång, ska uppleva något för första gången. Första andra tredje, jag får inte bli såld på detta. Hur skulle det se ut?! Tänker ha solglasögon på mig även om det regnar. |
Rebeccas boktips - Den andra systern Boleyn av Philippa Gregory
"'Om vi satsat pengar hade jag nog fått lov att plocka fram penningpungen', sade han. 'Ni Boleyns förlorar bara då det inget finns att vinna'. Anne log. "Nästa gång kan ni satsa er förmögenhet, nu när jag invaggat er i trygghet". 'Den enda förmögenhet jag äger är min kärlek'. 'Vill ni ta en promenad med mig?" avbröt Henry Percy med högre röst än han avsett'." - Philippa Gregory ur Den andra systern Boleyn. Detta är en sliskroman. Kanske man skulle kunna säga. Men satan i gatan vilken gosig sliskroman. Gosig kanske inte är rätt ord, för det för mer tankarna till luddiga morgontofflor än till en roman. Men istället: Angenäm. Den andra systern Boleyn är en angenäm bok på samma sätt som filmatiseringen av Stolthet och fördom är en angenäm nyfilmatisering. Och likväl Den andra systern Boleyn ska bli film. Tror att en av systrarna ska spelas av typ Kiera Nightly, fast det är en ganska safe gissning. Jag älskar kostymdraman och att läsa dem kan vara precis lika bra som att titta på dem, om det är en roman som är skriven för att få lov att vara just det. Och det är också det som gör den så pass briljant; att den lyckas vara historia utan att kännas som en historielektion. För som med alla annan information så är det lätt att slå bakut när någon vill tvångsmata en med den. Här har man istället en roman, om Henrik VIII:s älskarinna/älskarinnor. Plötsligt blir det spännande att lära sig något om Henrik VIII, kungen med de många fruarna som gick och dog. Den andra systern Boleyn är en smula historia, men väl förpackat i tuggummi-format, precis så som man vill ha det ibland. Om man inte tycker om kostymdraman, så är detta inte ett boktips. Istället bör jag - för er stackare - utfärda en varning för den här boken.
|
|
Malmö 29/8 2006 Ett slocknat ljus. En för-kutig rygg. Jag såg ljuset slockna i Challes ögon. Hon var den sista av oss att förstå att det var dags att ge upp nu: sommaren finns inte mer. Sommaren 2006 har blivit "i somras" och nu finns bara släppa taget kvar. Så att man inte ska ha något alls för händerna. Så att man kan bära upp hösten istället sedan. Om bara det förbannade regnet skulle vilja ta och ta slut. Regna ut. Om all ambivalent åska skulle ta och ladda ur sig ordentligt någon gång, så att hösten kunde få trava in på arenan med sina krispiga utflyktsdagar. Men det är på gång. Det är på gång. Så funderade jag på varför just Challe var besatt av sommaren så länge, och vägrade släppa taget. Bara för att hennes solbränna av magiska anledningar satt kvar (till skillnad från min), så är det ändå underligt att hopp-ljuset i ögonen stannade kvar. Det borde slocknat redan någon stans vid 37 mm regn. (Man vet ju: har det börjat regna en sommar, så slutar det inte. Samma princip som i Göteborg fast där gäller det året runt.) Kom fram till att det inte så mycket var Charlott som inte förstått att hösten hade kommit, som det var jag som sett tecknen på att den var här. Detta är de vanligaste: 1. Man börjar tycka att strumpor är ett helt OK klädesplagg. 2. Man ser inte längre HUR dammigt det verkligen är längst golven. 3. Man börjar tro på kärlek. (Detta kan vara en högst subjektiv höstgrej, men hösten är tiden för vårkänslor. Jag är en trygghetsnarkoman och blir inte kär i perioder när alla är yra... däremot på hösten, börjar folk skärpa till sig och mina kärleksögon öppnas långsamt. Denna höstgrej brukar vara ungefär mellan september-oktober, vilket också är min jaktsäsong. Sedan går det över igen.) 4. Man stänger fönstren när man ska gå och lägga sig. 5. Man vill inte gå ur sängen när man vaknar. (Detta gäller också året runt, men ett hösttecken är att det kommer ännu en anledning till att vilja stanna kvar: Det är för kallt ovanför täcket.) 6. Man börjar köpa storpack av saker. (Toapapper, makrill i tomatsås... ja, det är väl det). 7. Att gå ut och ta en öl en vardagkväll börjar kännas lite främmande. 8. Man blir ful igen. Jag stänger fönstret innan jag går och lägger mig och kryper under varmt täcke. Sedan tänker jag att det är väldigt kul att skriva "man". Som att "man" inte redan visste det om det gällde "man". |
|
Rebeccas boktips - - Ut och stjäla hästar av Per Pettersson 
"Jag kunde ha köpt ett par moderna oljeelement på hjul av den typ där man pluggar kontakten direkt i vägguttaget och drar det fram och tillbaka på golvet efter behov, men jag har tänkt som så att den värmen som jag själv inte klarar att få till, måste jag klara mig utan. Lyckligtvis låg det en stor trave med gammal björkved i uthuset när jag kom hit..." - Per Petterson ur Ut och stjäla hästar Jag brukar sällan lita på recensioner som höjer böcker till skyarna. Har liksom haft lite svårt att förstå vad böckerna ska ha där uppe att göra. Som alltid finns det undantag till reglerna. Kanske är det så sorgligt, som att det enda som skiljer en från att vara en tjej och att vara en tant, inte är huruvida man har principer eller inte, utan huruvida man följer dem man insiktsfullt nog erkänner att man har. Det är av princip jag inte läser böcker som höjts till skyarna. Och när det gäller Ut och stjäla hästar, bröt jag mot den. Jag lägger ner boken och längtar efter den. Plockar upp den en stund igen och känner återigen hur förkylningens feber drar igenom mig som en dragig vind. Måste lägga ner boken igen, måste sova bort de här förbannade feberdagarna. Men så längtar jag igen. Läser en stund till ändå. Skulle tro att det här är en sådan bok jag likaväl skulle kunna avsky, om jag inte varit öppen för den världen den vill ta en in i. Eller om jag vore yngre för den delen. Eller om jag inte hade den historia jag har, i ett hus i skogen. För ingen bok har på detta sätt tidigare tagit mig tillbaka till allt det jag älskade med skogen, ingen bok har fått mig att längta så starkt. Hem. Det är en blandning mellan lösa tankar, och fast handling. Egentligen skulle man kunna säga att den utspelar sig under tre olika tidsperioder, även om det framförallt är nutid och sommaren 1948 som står i centrum. Författarjaget blandar berättelse om sitt eget förflutna, och hans omgivnings förflutna och får mig att fasta lika fort i handlingen som om det vore en kriminalromans dramaturgi. I skrivande stund är det 30 sidor kvar av denna ljuvliga bok, och likväl känner jag mig sedan många sidor tillbaka, redo att tipsa om den. Gillar du de långa meningarna som följer de lösa tankarna, så blir det som att åka roddbåt. (Utan att behöva ro själv) |
|
Malmö 25/8 2006 Ett slag i magen. Eller åtminstone någon slags pick i pannan. Tramp på tårna, nyp i armen, kram på the lovehandels. Resultatet blev i vilket fall någon form av reaktion, och allt som väcker reaktion i mig är trots allt välkommet. Så att man inte glömmer att man lever. (Blev arg förra veckan. Så fruktansvärt arg. Och jag förvånades själv över hur det inte fanns någon hejd på stygga saker som flöt ur min mun, men en annan sida av mig konstaterade nyktert; 'ja, men se där var ju ilskan, det var ju på tiden att den fick komma ut kanske'. Sedan dess har känslorna vilat igen. Har börjat förstå det ganska enkla mönstret nu - att jag är ett klassiskt fall för psykologer - jag trycker ner trycker ner trycker ner... Ja, sedan är det inte mitt problem vem som står i vägen när jag släpper upp det. Så nu samlar jag upp lite ny ilska...och den förväntas väl dyka upp till ytan om en tre fyra år igen.) I alla fall. Allt som väcker reaktion har blivit välkomnat i mitt liv, för jag har börjat tröttna på att alltid vara lite slumrande snäll, lite fjantigt förstående och lite likgiltigt likgiltig. Det som väckte reaktion nu var något så enkelt som att jag förstod att jag fått ett slag i magen. Eller då kanske en pick i pannan. "Vissa straffar gud genast". Jag behövde inte mer än erkänna hur jag mobbar min hypokondriske vän, för att drabbas av en förkylning själv. Och kanske att jag borde tagit det uttjatade men roliga uttrycket, lite mer på allvar. - "Bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte är förföljd." Skulle applicerat det på hypokondrin... bara för att Johan är hypokondriker, betyder inte det att han inte kan bli förkyld på riktigt". Och förkylda människor kan smitta. Och jag är inte odödlig... Jag borde kunnat räkna ut den ekvationen lite tidigare. (Lite tidigare: tiden innan nässpray, hostattacker, huvudvärk, nackvärk, gnällighet) Och en annan vän frågar i telefon, när jag säger att jag har tagit min bil och kört till morsan: "Är det så du använder din nyvunna frihet?!" "Att åka till morsan när jag blir sjuk?... Få goda mackor och sova när jag vill och titta på hennes kabelTV och höra henne säga söta lilla dotter...definitivt." Och jag känner att jag nu vill tacka min vän Johan för att han är hypokondriker, så att jag aldrig tar honom på allvar, och hans riktiga förkylningar smittar, och jag tar mitt körkort och far till min mamma och får en kram och får lov att vara ynklig! Tack! Såhär bra har det inte varit att ha feber sedan jag var 16. |
|
Rebeccas boktips - Plus minus noll av Alexander Skantze (Boken finns dessvärre inte till försäljning, då den är slutsåld på förlaget. Har du tur kan du hitta den på ett antikvariat!) "Vaknade av att Tapirens klocka pep vid samma tid som dan innan. Duschade och gick ner i matsalen för att käka frukost. Effe sölade; väntade inte på honom eftersom han hade tappat så mycket plus natten innan. Anki och Carina satt i ett hörn, lite dämpade man annars till det yttre oberörda av gårdagen. De skulle bara ha vetat..." - Alexander Skantze ur Plus minus noll Detta är en vansinnig bok som får det att knyta sig i magen. Det är inte direkt rolig läsning, men ändå är det ett litet skratt som sitter där i halsgropen. Det blir väl nergrävt där, skrattet och kommer sällan eller aldrig upp till ytan. En mörk historia om en mörk tid. En klassresa som går lite väl långt, och en testosteronstinn grupp finniga killar som dricker sprit och hela tiden försöker säga rätt saker. Man måste göra rätt, klä sig rätt, tänka rätt, röra sig rätt, skryta om rätt grejer som man egentligen inte varit med om på riktigt, och göra det på rätt sätt. För annars kan man bli en av alla dem som inte duger. Det är jobbigt att läsa den här boken, eftersom den är så krass och samtidigt känns extremt autentisk. Om en kille som är som vilken kille som helst, men som gör allt för att bli räknad till en av dem som är OK. Och kanske att till och med få komma att vara en av de 'populära'. Och naturligtvis blir det som en stressdröm, där man springer utan att komma någonstans. En av styrkorna i den här boken, förutom det att man balanserar mellan skratt och gråt hela tiden, och mellan ro och stress, är att huvudpersonen inte en enda gång tittar ut från huvudhistorien. Han stannar hela tiden i den lilla lilla världen som en skolklass kan vara och det är nog det enda sättet man på allvar kan beskriva den jakten efter popularitet. Om huvudpersonen ibland hade fått ha nyktra och vuxna tankar kring sin skoltid, hade han själv aldrig förstått sig själv och då hade historien inte blivit så genuin. Det är ett krig "ungdomar" tar sig igenom varenda dag i skolan. Och ingen som är mitt upp i det, kan förstå att det är ett krig i en värld som är så liten att den inte ens borde räknas. Det förstår man ju först efteråt. Detta är en av de bästa s k ungdomsskildringar jag har läst. |
|
Malmö 23/8 2006 Hypokondrism. Kanske är inte hypokondrism ett riktigt ord. Inte mycket tyder på att det skulle vara det. Nästan inget. Men ändå något. För ismer finns. Och hypokondri finns. Hypokondri är ju faktiskt den enda riktiga sjukdomen som en hypokondriker lider av. Och som nästan alltid när någonting tar upp väldigt mycket plats i någons medvetande och tid av dess... tid, blir det en slags religion av det. Eller Ism om ni så vill. Jag har en vän som säger en sak oftare än vad han säger "hej", och det är: "jag känner mig lite tjock i halsen." Jag mobbar honom för hans hypokondrism, men måste ju ibland erkänna att det faktiskt är en riktig förkylning han är drabbad av. Fast samtidigt... det är ju bara en förkylning, så varför verkar hela världen vridas upp och ner för hypokondriker som faktiskt åker på en släng. Han sa också mycket allvarligt igår: "jag måste gå och köpa medicin". Jaha... vad köper du för medicin då, mot eventuellt kommande och blygsam förkylning? "Panodil förstås". Jaha. Ja men herre gudars skymning och kors i alla tak, spring till ett Apotek med ett djurnamn för tusan, för vem vet vad som annars skulle hända. Ta Svalan, Vargen, Björnen, Uttern, vad som helst med fjädrar eller päls. Kanske är jag hård, men jag tycker att folk gnäller lite för mycket. Man slutar ju att ta dem på allvar efter ett tag. Det blir tillslut bara att man ler när de pratar om hur dåligt de mår och man lutar sig fram och ber dem att snälla berätta vilken färg avföringen har också. Fast det kan vara som att det inte är som att de gnäller. Det finns ju fler anledningar att sluta lyssna. Och det är här det där med Ismerna kommer in i bilden. För det som tar upp mycket av någons medvetande blir deras religion, deras Ism, det de predikar. Och oj, vad man aldrig lyssnar på någon som predikar. Fast det är väl inte så himla konstigt egentligen, för vem skulle - på rak arm - kunna säga att de hade ett intresse av att frälsas av en hypokondriker. (Han skulle väl i och för sig vara lite spännande darrhänt.) Tänker bara såhär... om alla som engagerade sig i sin hypokondrism, istället hade ägnat sig åt någon annan ism, t ex feminism... hur hade världen sett ut då? |
|
Rebeccas boktips - - 101 Reykjavik av Halgrímur Helgason 
"Vad i helvete lät ni mig käka för nåt? Pillesnopp? Fast jag är en hel amerikaflight bort från vett och sant lägger jag märke till att detta är första gången jag ser skymten av ett leende på denne mänskodjävuls läppar. Han säger lågt: - Pillesnopp? Nu piper det i honom. "Pillesnopp? Hihi..." piper det i honom. Som det skulle göra om han runkade sig och sin rostiga tomhet. Jag hör det men ser det inte. Två ho ho från Organisten nånstans 60.000 fot ovanför mig. Timur lyckas till slut pipa fram: - Nej nej. Det var ju bara en vanlig navelsträng." - Ur Hallgrímur Helgasons 101 Reykjavik Att läsa böcker skrivna av ynglingar kan bli påfrestande i längden. Om böckerna också handlar om en yngling som går runt och beter sig som en yngling, brukar det vara svårt att hålla intresset vid liv länge än till huvudpersonens stammisfik. Det verkar aldrig kunna bli en så intressant text som de oftast manliga samtidsförfattarna med cigg i mungipan, har haft som ambition att det skulle bli. Trots att det är sina egna liv de skildrar... Ibland känns det som att det enda som skiljer en sådan här roman om en slacker i 30-årsåldern, från en annan roman om en slacker i 27-årsåldern, är om han går runt och är en övermogen yngling i en liten stad, eller i en storstad. 101 Reykjavik skiljer sig en smula från mängden. Kanske för att den utspelar sig på en ö, kanske för att Halgrímur Helgason är en ordkonstnär. Och om man inte riktigt tycker att han är det fullt ut, så tror jag inte att man kan undgå att lägga märke till att han vill vara det. Ambitioner i väldans rätt riktning. Hans språk tar inte onödig hänsyn till rätt och fel, utan att gå pretentiöst över styr. (Vissa nutida författare envisas t ex med att inte använda sig av punkter eller kommatecken, i tron om att det ska framstå som att de har ett "eget språk". Detta faller oftast platt tyvärr, eftersom man inte fattar ett skit när man läser.) Halgrímur Helgason balanserar perfekt mellan att använda låneord, grammatiskt felaktiga satser och talspråk. Han leker med läsaren och om man läser den här boken när man har lust att lekas med, så är den fantastisk. Sedan utspelar den sig då på en ö, förstås. En stor stad på en ö, är nog ett oförståbart tillstånd för oss i mellanstora städer på fastlandet. Det blir som småstad med lite för höra pretentioner på något sätt. Där man både smälter in och sticker ut. Huvudpersonen i 101 Reykjavik, Hlynu Björn, är ännu en av alla romanslackers...men i en miljö man fascineras av. Eller som han själv säger: "Jag är inte det som jag är utan det som jag inte borde ha blivit. Jag som alltid trott att jag var great. Mm." |
|
Malmö 17/8 2006 Jag hade en dröm. Jepp. En väldigt intressant dröm drabbade mig och leendet var kvar sedan nästan hela dagen. Jag vet, det finns nog ingenting som får en att stänga av hjärnan så fort som när någon säger "Oh, jag måste berätta vad jag drömde." Eller nu tar jag i. Man stänger inte av så jäkla fort; man förhör sig ju först om ifall det var en sexrelaterad dröm eller inte, de haft. När hoppet slocknat totalt när de sagt, "nejnej, det var en sån där utsikt och så var det ett berg och så " Där har man stängt av. Att berätta om vad man har drömt, är en sådan där sak som man aldrig kan förstå att det är lika tråkigt för andra att lyssna på ens egen dröm, som det är när andra berättar om sina. (Hit räknas inte livsdrömmar, utan alltså endast de nattliga surrealistiska drömmarna.) Det är precis lika ointressant att lyssna på vad någon annan har haft snurrandes i sitt huvud när de sovit, som det är att lyssna på vad någon har ätit. (Här hade jag gärna refererat ett typiskt mat-samtal, men mitt enormt bristande intresse av att lyssna på vad folk stoppat i sig för att senare skita ut, har gjort att min allmänbildning när det gäller olika matlagningsbegrepp, är väldigt blygsam. Därför blir det inte ett typiskt sådant, utan bara den versionen jag hör: Syrran: "Ooh-vet-du-vad-vi-har-ätit?-vi-åt-så-här-smörstekta-blablablablabla-basilikafräserade-blablabla-ångkokta-blablabla-gyllenfärgade-knapergrillat-lufttorkat-blablabla." Förklaring till bindestrecken mellan alla orden: MAN FÅR INTE TYST PÅ EN MÄNNISKA SOM HÅLLER PÅ ATT BERÄTTA OM VAD DE HAR ÄTIT!) Jag hyser ett... uppenbart... förakt för arten människor som gärna berättar vad de har ätit och vad de har drömt - saker någon annan ändå aldrig kan sätta in sig i. Trots detta ska jag bli en av dem här och nu. För jag hade en dröm. En skalbagge som förvandlades till en kanin och sedan gick jag och hämtade min svart- och vitrandiga hund. Dessa djur blev mina vänner och jag vaknade med ett leende som varade mycket längre än vad ett genomsnittligt sexdrömsleende skulle vara. |
|
Rebeccas boktips - Livet vinkar (som en Kurt) av Katarina Danielsson 
(Boken finns dessvärre inte till försäljning, då den är slutsåld på förlaget. Har du tur kan du hitta den på ett antikvariat)"August bölar nu som en unge, men han kan inte hejda det. Sara sitter med armarna runt honom och ber tyst inom sig att bara inte telefonen ringer. Bara han kan få det här ur sig, äntligen. Och det förblir tyst i villan, och en man gråter tills kvällen står svart utanför rutorna och han har kramp i magen. Och ingen tycker att det är något konstigt med det ." - Katarina Danielsson ur Livet vinkar (som en Kurt) Jag blev tipsad om den här boken av min goda vän Jennie, när jag var lite hängig. Jag litar på henne och letade upp den. Jag köpte den, läste den, älskade den, lånade ut den... tiden gick och jag ville läsa den igen och igen och jag kan som vanligt inte för mitt liv komma ihåg vem jag lånade ut den till. Människor i min bekantskapskrets är inte hälften så bra på att lämna tillbaka saker som jag är på att truga sakerna på dem. Synd att man bara vill låna ut sånt som man älskar till dem man älskar, för oftast älskar man även de ofullkomliga. Jag började sakna denna lilla tunna bok så mycket att jag tog okynnespromenader till bokhandeln lite då och då. Hittade den inte och tänkte väl att den skulle dyka upp förr eller senare. Och som allt annat man väntar på... man hittar det förr eller senare men aldrig på en plats man skulle letat. I Säffle fanns den. Och som att hela stans befolkning stått bakom mig och ville hinna före, kastade jag mig mot det sista exemplaret. Dock, detta är ingen bok som vem som helst skulle lyfta upp i en affär, för fulare omslag får man leta efter. Det är ett frånstötande fult omslag på pocketversionen och den säger inte ett skit om innehållet. Insidan: En av de mest fantastiska små samtidsberättelser jag stött på. Det är vanliga människor med vanligt ovanliga tankar, konkreta handlingar med abstrakta konsekvenser, promenader till vanliga ICA-affärer och vanliga män och vanliga kvinnor och tanter och barn och vanliga människor. Den innehåller kedjerökande, vänskapstörst, korsordslösande, hypokondrism, livslust, morföräldraskap, roliga timmar. På 200 sidor målas några människors liv upp och kanske att man inte tror att det rör en i ryggen. Men jävlar vad det rör. Katarina Danielsson lyckas med konststycket att skriva om samtiden utan att trycka ner en "samtidsskildring" i halsen på en. Ofta när böcker har flera huvudroller så kan jag bli stressad under vissa kapitel. Som om att hjärnan ställt in sig på vem som är mest huvudroll och inte låter de andra ta lika stor plats. Men Katarina Danielsson har skrivit på ett sätt som jag inte tidigare stött på och lyckas få mig att inte längta efter någon annan än den jag läser om för stunden. Och även med att skriva om några olika människor OCH väva ihop deras liv, UTAN att det blir hopklistrat patetisk garnludd som det annars kan bli när författare söker efter röda trådar. Jag kan inte beskriva den här boken. Den finns. Nu har jag den igen och vet att det alltid kommer att vara en bok som jag gärna skulle vilja låna ut till de jag älskar, men som aldrig mer kommer lämna min tvårummare igen. Risken att förlora en riktigt bra bok är för stor och man kan inte lägga hela sin tro till Säffles bokhandel. |
|
Malmö 14/8 2006 Svaga stunder Det är inte alltid man själv som har de där svaga stunderna. Ibland blir man stark i bara farten - inte för att man helt plötsligt kan bära mer än vad man kunde bära för en stund sedan, utan för att någon annan plötsligt kan bära mindre än vad de brukar kunna. (Och JA, detta går att översätta i saker som inte har med saker att göra, utan känslor.) Fast det var vid en svag stund som jag tror att jag påstod att jag inte lider av det där med att komma på en stund för sent, vad man borde ha sagt. (Den sanningen som fanns i detta uttalande låg till största del i fortsättningen av resonemanget: Att jag däremot lider av att komma på en stund senare vad det var jag egentligen sa.) Jag vet inte alls alltid vad jag ska säga. Ibland blir jag bara tyst. Har du också märkt hur svårt det är att hitta ord när man gjorts till den starkare i ett sammanhang? Motsatsen är det som är lätt. När någon försöker förminska en och göra en till den svagare, så blossar argumenten och bitskheten upp till ytan som kinderna på en nykysst fjortonåring. Orden gurglar lika fort ur en som en man klöker inför en loska. (Det är i de här sammanhangen som jag brukar förstå först efteråt vad det var jag egentligen fick sagt när jag spottade ur mig ord till någon dryg jävels trumhinnor.) Däremot, om man görs till den starkare, kommer stumheten. Om någon blottar strupen för en, så förändras fokuset och jag blir helt ...blank. För som att det man säger då också på något sätt måste vara mer genomtänkt. Som att; om man inte längre tittar på världen ur sitt invanda grodperspektiv, kan man inte heller längre bara kväka ur sig vad som helst. En kärleksförklaring är en blottad strupe. Ett vänligt ord, en komplimang, en kram, ett erkännande om saknad. Och man vet man vet man vet ju att en blottad strupe inte automatiskt behöver betyda att det tillhör en kniv till den. Men det finns knivar inom räckhåll. Den som gjorts starkare av den som gjort sig svagare, har trots allt en hel del att säga till om. Och ändå är det den starkare som är den stummaste. Det blir svårt att göra rätt. En klok vän valde att sms:a för stora tankar. "Jag älskar dig" Jag tänkte: Jävlar jävlar jävlar. Sedan tänkte jag: Herre gud herre gud herre gud Sedan blev det en slags kombination Ja, men Halleluja Med extra betoning på första stavelsen i halleluja. Naturligtvis. Så där satt jag med en blottad strupe och en personlig stumhet. Eller om det var dumhet. För som att jag fortfarande tittade på världen ur mitt vanliga grodperspektiv, kväkte jag ur mig detta; "Är du full eller?" Det var i vanlig o-ordning jag förstod efteråt hur det egentligen lät. |
Rebeccas boktips - Tusen och en natt
"Basarschejken svarade: 'Sant talar du, min härskarinna. Olyckan har säkerligen drabbat deras hem och en tyrann har kanske rövat deras egendom. Låt oss bistå dem då vi ju älskar de fattiga och nödlidande för att kunna förvärva Allahs, den misskundsammes, nåd.' Då modern och dottern hörde dessa ord började de gråta och tänkte på Ghanem ben-Ayub el-Motim el-Masslub. Och då Kuat al-Kulub såg dem gråta brast hon också i gråt." Herregud vad oansvarigt av mig att glömma bort att tipsa om dessa böcker INNAN semestrarna drog igång. Men å andra sidan är det bättre sent än aldrig...som man ju aldrig hade tänkt om det handlade om att komma inspringandes till valfri tågstation strax efter avgång.
|
|
Malmö 10/8 2006 - 'Leker' säger Anton - 'Vad leker du med då?' undrar prosten - 'Små röda djur'. - 'Vad sa du att du lekte med sa du', ropar prosten genom badrumsdörren. - 'Små röda djur' - 'Anton! Anton! Du menar inte att du har tagit mina kräftor!' Anton hör hur upprörd prosten är och försöker lugna honom. - 'Men jag lånar dem bara.' - 'Men spadet då?! Vad har du gjort av spadet?!' - 'Det rann ut...' Då sätter sig Prosten ner och gråter. Ur sagan Prostens barnbarn, som jag tidigare tipsat om. Recept Vad som gör en kräftskiva till en kräftskiva * Kulörta lyktor Gärna många och i flera olika färger, men tänk på brandsäkerheten. * Goda vänner Valfri mängd och kombination * Goda vänner...s lag (skulle tro att detta innebär att man lägger vännerna i en lag i några timmar och låter dem sedan högljutt servera av sig själva runt bordet. Lagen består av lika mängd blandvatten som sprit.) * Röda djur Dessa djur uppfattas i vanliga fall som en blandning mellan flora och fauna, då det inte är djur man föder upp, utan djur man ODLAR. Vi vanliga dödliga köper vanligtvis våra röda djur i fryst format, där de ligger och trängs i sitt spad. De kallas i princip alltid för "Jumbo" och har ODLATS i t ex Japan. Japanerna själva äter inte kräftor på vårt vis utan odlar dem för vår skull. Beräkna minst 5 djur/person. * Nötknäppare Speciellt bra om någon av ens goda vänner tillhör den äldre generationen med krämpor som gör dem svagare än röda döda kokta djurs klor. * Konstiga kräftknivar. En frivillig ingrediens eftersom den egentligen aldrig används i den utsträckningen på dessa kräfkalas, som beräknat. * Servetter * Tillgång till rinnande vatten * En uppsättning av snapsvisor. Dessa varierar mycket i olika kretsar men några att rekommendera från 10-i-topp är följande: 1. "Ta den ta den ta den om du kan. Först nös hon, sen frös hon, sen pinka hon i särken sin Ta den ta den ta den om du kan." 2. "När gäddorna leker i vikar och vass och solen går ner bakom Sjöbloms dass - ja då är det vår." 3. "Det var en gång en flicka som red ut på ett svin Och flickan hon var naken och glad var hennes min Hon sjöng; den borsten den borsten, den river gott som brännevin Den borsten, den borsten, den river gott som sprit." * Alkohol För det är ju trots allt en svensk tradition det här. Snälla bjud mig |
|
Rebeccas boktips - Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson 
"...smickret att den gamle visste vem Mikael Blomkvist var och att han på avstånd följt hans karriär genom åren...alltsammans hade förmodligen en fast kärna av sanning men det var också ganska elementär psykologi. Henrik Vanger var med andra ord en god manipulatör med mångårig vana av betydligt tuffare människor i slutna styrelserum. Han hade inte blivit en av Sveriges ledande industrimagnater av en slump."- Ur Stieg Larssons: Män som hatar kvinnor En bok som halva Sverige redan läst, men om det är någon rackare där som inte gjort det så rekommenderar jag det varmt. Varför jag tror att halva Sverige redan läst denna bok, är för att jag sett den överallt där jag varit. Det kanske är som för gravida tjejer, som helt plötsligt ser barnvagnar överallt i stan, som när man läser en bästsäljare. Kvinnor på kallbadhuset har läst den, män på perronger, tanter i kön på apoteket, min pappa...nästan alla verkar ha läst den här boken den här sommaren. Och visst ska det komma en fortsättning. Författarens själv har gått bort, men böckerna ligger klara i den så kallade "Millennium-serien" och pytsas ut till folket i den takt man har råd att köpa (den inbundna varianten kommer i vanlig ordning några månader före pocketvarianten). Hade jag jobbat på bokförlag hade jag verkligen tänkt att denna serie kunde bli en riktigt guldkalv. Den är spännande, mångsidig, väldigt intelligent, lite obehaglig, lite jordnära, mycket engagerande, och den ger definitivt mer mersmak än att man blir sugen på att vänta de där månaderna innan man har råd att handla uppföljaren. Det bästa med Män som hatar kvinnor tycker jag är att man hinner lära känna personerna i den så väl. Kanske ett krav man bör ha på en författad text på nästan 600 sidor, men trots det känns det unikt. Om det inte görs film av detta inom 5 år kommer jag att äta upp mina egna trosor, eller anmäla mig till vasaloppet. Och det är när jag läser sådana här böcker som jag önskar att jag vore skådespelare så att jag kunde ha en chans att få vara med. Det näst bästa med Män som hatar kvinnor är att jag skulle kunna rekommendera den till vem som helst, även någon med smal lässmak, just för att den är så mångsidig. Ingen sida hos en lämnas oengagerad, utom möjligen om man är en sådan som BARA läser hexameter. De är en utdöende art dock. |
|
Malmö 7/8 2006 "det kliar över hela kroppen och ögona liksom faller ihop på mig när jag sover..." - Pippi Långstrump hos doktorn Semestern är slut och på TV ser jag en spjutkastare från Lettland som gör ett personligt rekord. Kul för honom tänker jag. Fast mest undrar jag om han vet att han ser ut som Mikael Persbrandt, och att han kanske bör akta sig för media, ifall ytterligare missförstånd uppstår. Jag sitter första dagen hemma efter första dagen på jobbet, och den där tröttheten som kryper upp i knät på en första dagen efter semestern, kryper också upp i mitt. Det är konstigt att all den där utvilningen som man planerar när man går på semester...faktiskt funkar. Första dagarna på semestern brukar man vara antingen helt däckad eller bara rastlös och med ett sysslolöshetens dåliga samvete kliande. Fast det löser sig ju ganska fort, eller hur?! Likaväl som man är som gjord för att vara aktiv är man som gjord för att ta det jävligt lugnt. Det är intressant - hur man gång från gång - glömmer hur bortkopplad man verkligen blir i hjärnan av att vara ledig. Det är ju inte att jag inte har märkt hur min kropp förfallit under de lediga sommarveckorna, det är inte att jag inte noterat hur mycket alkohol man helt plötsligt tycker att det är OK att konsumera. Det är inte att jag inte märkt att hela mitt kök har fyllts med disk, hallen fyllts med sand, sovrumsgolvet fyllts med kläder. Det är inte att jag inte märkt att jag levt över mina resurser. Ändå - första måndagen efter semestern är det som att ögonen långsamt öppnas. Någon gång strax efter sommarens sista färdiglagade, flottiga lunch, och när siffrorna och bokstäverna på papprena på skrivbordet börjat betyda någonting igen, då vaknar man tillbaka till sitt arbets-jag. (Måndagens AHA-upplevelse lät såhär; "Ahaaaa, det är en faktura det där...") Så kryper man hem med sin nyvunna personlighet och tittar på disken med sina nyöppnade ögon. Och det börjar bli dags att ta tag i saker. Igen. Jag prioriterar. Går in i telefonen och raderar telefonnummer till sommarflirt som inte blev mer än så trots att sommardagarna fick hjärtat att känna att det fanns resurser att känna lite mer än som vanligt. (Sommarflirter = flirter på sommaren.) Flirter tar slut. Och visst är man väl egentligen smärtsamt medveten om att sommaren gör det med. Innan hösten ens hinner hit, får man alltid reda på att sommarkatten, bara ville smeka sig mot en blond brud som alla andra. Ser mitt mörka hår när jag går förbi spegeln och tänker att jag kanske trots allt är unik... eller så är männen tillfälligt färgblinda. Sedan hälsar jag den lite mer allvarliga och uppriktiga tiden välkommen och går ut i köket och lägger disken i blöt. |
Rebeccas boktips - och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla av Håkan Nesser
"På den trettionde dagen efter Signhilds försvinnande var hon fortfarande det första som dök upp i huvudet på mig när jag vaknade på morgonen, och det sista som lämnade mig innan jag somnade in på kvällen. Hjärtesorg och myggor, hade faster Ida sagt. Släpp in all världens myggor i mitt rum, tänkte jag. Bara jag slipper hjärtesorgen." - Ur Håkan Nesser: och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla En sommarbok. En ungdomsbok. En kriminalhistoria. En familjehistoria. En kärleksroman. En småstadsskildring. Det är ju inte som att man vill hålla med egentligen, när man läser citaten från tidningars recensioner som får pryda böckers omslag, men ibland måste man ju. Trots krystade formuleringar: "Nesser har således lyckats med det svåraste konststycket av alla: han har skrivit en roman som faktiskt har allt." (BLT) Och den har det. Som att den lämnar samma eftersmak som om man skulle blanda ihop filmerna "Stand by me" och "Notting hill". Jag har läst många svenska manliga deckarförfattare och konstaterat att deras historier oftast är riktigt bra men att de skriver som krattor. Detta gäller även vissa svenska kvinnliga bästsäljande författare, men de är inte lika många. När jag gav Håkan Nesser en chans så resulterade det i att jag kände att jag funnit någonting. Någon som både driver och skriver. Och när jag köpte och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla skulle jag se lite hur det skulle kunna bli att läsa en "vanlig" roman av en författare som man tidigare bara läst hans kriminalhistorier. Det funkade hur bra som helst och faktiskt att jag stött på få författare som kan hoppa så mycket i genrer, eller snarare kombinera dem, som Nesser. Helt klart imponerande.
|
|
Malmö 4/8 2006 Det man inte blev Ibland kan jag sätta mig och tänka på allt det där som man aldrig blev. Fast för att det inte ska bli för dystert tänker jag sedan på allt vad man inte HELLER blev. Ett tricks. Här kommer det. Jag blev aldrig ett underbarn. Gör inget. Jag blev heller aldrig ett stackars barngeni som inte fick leka utan bara...typ spela piano. Jag blev bara ett engångsligg. Gör inget. Jag blev heller aldrig den där Ex-tjejen som det pratas skit om. Jag blev aldrig vältränad. Heller inte en av de som kommer att ha problem vid eventuell barnförlossning, för att jag har FÖR stark bukmuskulatur. Jag blev aldrig sångerska. Heller inte en av alla som blundar när de sjunger. Blev inte snygg Heller inte omtyckt för mitt utseende. Jag blev inte rik. Heller inte snobbig och snål. Jag blev inte en fågel fri att flyga vart som helst. Inte heller en oproportionerlig struts med huvudet i sanden. Blev inte berättigad bostadsbidrag Men inte heller hemlös. Blev inte hans ögonsten Men förmodligen heller inte hans ögongrus. Gött mos! Så nu tänker jag ge mig ut och inte bli någonting. Det har man ibland helt enkelt fallenhet för. |
Tidigare införanden: |
|
Samtliga blogginlägg från juli >> |
|
Samtliga införanden från juni >> |
|
Samtliga blogginlägg från maj >> |
|
Samtliga blogginlägg från april >> |
