Din varukorg är tom. Så handlar du i vår bokhandel…
|
Blogginlägg från april: |
|
Malmö 30/4 2006 Valborg Dagen innan första maj. Dagen när arbetarna brukade få en flaska sprit av fabrikören så att de inte skulle orka masa sig upp och demonstrera dagen efter. Har jag hört. Och vissa traditioner sitter djupare rotat än vad man kunde tro. Hela den här långhelgen går i alkoholens tecken, ungefär från 12 år och uppåt. Jag letade inte upp någon manskör. Jag brukar ha ett mycket trängande behov av att höra ett gäng män sjunga in våren med sina pampiga Loa Falkman-röster. Men det här året var det första som jag inte kände att jag behövde en hel manskör. Jag hade nöjt mig med en enda man faktiskt, som var trovärdig när han sjöng ut. Hittade ingen. Eller så hade jag nöjt mig med att inte känna mig orolig på grund av alla lösdrivande festare (gäller från 12 år och upp, på gågata i valfri svensk stad). Jag hade blivit nöjd om inte hela den här valborghelgen hade känts som en laglös långhelg i en vårdslös årstid. Hade nöjt mig med att våga gå hem genom stan själv på natten. Men så är nu inte fallet när man har kjol och högklackat och våren närmar sig. För man kan inte springa i högklackat. Om man skulle bli tvungen att springa alltså. Och jag vågade inte gå hem själv genom min egen stad under den här laglösa långhelgen. För när vintern rasat och sköna maj blivit välkommen, så ökar antalet överfallsvåldtäkter. Ibland hör man poliser intervjuas på TV om vad det beror på. De säger att det är för att det är fler människor ute och rör på sig under de varmare månaderna. Det är intressant att poliser med all sin utbildning tänker att ökade antal överfallsvåldtäkter beror på ändrade väderförhållanden. Jag har en helt annan tanke om vad de beror på. Fast det skulle vara könspåhopp... |
|
Malmö 29/4 2006 "Once again, once again, love calls you by your name" - Leonard Cohen Jag är glad att jag pallar ta mig fram till stereon för att stänga av den för dagen alldeles för optimistiska gubbjäveln. För jag hör nu att mina grannar spelar glad gammal Jazz. Det tutar i trumpeter från raspiga gamla skivor och mina öron letar efter släpande steg mot trägolvet och hoppas att de bjudit upp varandra till en aftondans. Hittar inga sådana ljud, men det gör inget. Jag har valt vilken bild jag vill ha klart för mig och det är klart som kranvatten att mina grannar dansar med varandra. Sånt gör man när man är sambo med någon. Jag går och hämtar ett glas vatten, min mobiltelefon, ett äpple och en kofta. På väg tillbaka in i vardagsrummet tappar jag äpplet. Det rullar iväg på det ologiska rullsättet som äpplen är berättigade att rulla på. Det stannar av sig själv och jag böjer mig och plockar upp det. Tittar om det skadat sig. Det var bara ett äpple. Men tänk så mycket man kan tappa. Vi tappar hela tiden. Jag trodde ett tag att det vi gör hela tiden, varje dag, överallt, är att BÄRA saker, fast kanske att vi tappar saker oftare ändå. Ett äpple, en kam. Tappa bort plånboken, nycklarna, förnuftet, man kan tappa tron på kärleken. Man kan tappa tråden. Och fattningen, och tappa bort almanackan och då kan man inte ens kontrollera vilka möten man tappat ur minnet. Ett borttappat lånekort är vanligare att man har, än en ekonomisk trygghet. Och kanske att man trots allt bara stannar och lyfter upp de borttappade sakerna till sin rätta nivå för att kolla om de skadat sig. För när man tappar tron så slår det en att man måste ha haft den. Kanske att man till och med har hållit lite för hårt i den och så slank den ur ens grepp. Som att vara barn och krama en kattunge för mycket. Och kanske, genom att då och då föreställa oss att sakerna vi har tillgång till, tappas bort; kanske att vi då skulle börja tillskriva dem sitt riktiga värde. Så hade man kunnat titta på grejerna sedan och känna den där fantastiska JAG HITTADE-lättnaden. Och så kan man säga "oooo, dig ska jag inte tappa bort". All denna skit ur ett tappat äpple. Eller om det var en tappad tro på kärleken. Fast det var ändå inte värt mer än att bli uppätet och ut-rapat. Äpplet alltså. |
|
Malmö 27/4 2006 VAD HÄNDE SEDAN? OK! Tillbaka till Romeo och Julia... Det har aldrig gjorts en uppföljare av Romeo och Julia. Vad hände? Eller... OK, jag backar. Vi vet ju vad som hände. De dog döden död. Visst, lite pärlprydda dolkar och underjordiska gifter inblandat, men i stort sätt så dog de bara, som alla andra i slutet. MEN, varför har man inte gjort en alternativ uppföljare till Romeo och Julia? Filmen Beethoven har kommit i flera avsnitt, och då handlar dom filmerna ändå bara om en St Bernhardshund. I jämförelse får man väl ändå säga att Romeo och Julia är mer utav en klassiker. Ändå är den helt utan uppföljning. Till och med dataavdelningarnas konferenser har uppföljningar, men inte en av världens mest kända kärlekshistorier. Och som det bittra läge jag är i så kan jag inte låta bli att tänka att det kanske är så att vi inte vill veta vad som hade hänt om Romeo och Julia fick varandra. I levande livet alltså. Om de fick bli 15 år gamla också. Och jag ser ingen anledning till att det bara ska gå åt helvete för folk som finns på riktigt, så jag spenderar 20 minuter på en gul buss, med att tänka på vad som hade hänt med Romeo och Julia. Jag hade gett dem ett halvår, men sedan hade de förmodligen redan tjatat hål i huvudet på varandra. Tänk själva en vardag där man ska försöka leva upp till de kärleksyttringar som började med att man klättrade på balkongen. Tänk att LEVA ihop med någon jävel i knätofsar som talar på vers, i en värld som rimmar rätt så illa. Det hade aldrig hållit. En del går och väntar flera år med att avsluta förhållanden de vill ur. För mig tog det en bussfärd. Bara en bussfärd. 20 minuter för att paja ett förhållande som hållit i flera hundra år. |
Love In The Time Of Cholera
|
Rebeccas boktips Kärlek i kolerans tid (Love In The Time Of Cholera) av Marquez, Gabriel Garcia "... lyckades hon komma över sin förskräckelse och försökte slingra sig undan med hjälp av sanningen: hon visste inte vad hon skulle svara. Men Florentino Ariza hade inte klarat av en avgrund bara för att tappa modet inför de följande." - Gabriel Garcia Marquez ur Kärlek i kolerans tid En historia om en kärlek som varar för evigt. En resa genom dammigt varmt och fuktigt fruktigt, med kärlek som inte hymlar med sin besatthet. Om man har tappat tron på kärleken, så kan man ändå hånglas upp i brygga av Marquez språk, och det får man ju vara nöjd med. Jag har förstått att Marquez är en författare man antingen tycker illa om, eller bra, och om man inte vet vilken typ man är en, så är det värt att testa. Man kan bli förälskad. |
|
Malmö 25/4 2006 "Jag är 26 år och har aldrig mött kärleken. Romeo och Julia var typ 14 när de hittade varandra... hm... ändå är det ett ganska könsmoget perspektiv i pjäsen; konstigt." - En kvinna man förmodar druckit rödvin i offentlig miljö förut. Kan inte låta bli att tänka att Romeo och Julia kanske aldrig skulle kunnat bli så ögonblickligt förälskade i varandra om de hade var i trettioårsåldern. För mycket livserfarenhet är kanske attraktivt, men det gör en inte direkt öppen för att öppna upp. Snarare stänger man till för varje år som går och det har börjat gå upp för mig att den förälskelse som beskrivs mellan Romeo och Julia, den kommer man aldrig kunna känna. Man har helt enkelt missat sin chans. Och solen lyser ibland (f ö tror jag att april har ett motto som skulle kunna vara "Pö om pö". Eller kanske "pö om pö... kanske snö"). Japp. Solen lyser ibland. Typ varannan kvart. Mellan regnen. Och våren börjar kännas in i märgen och det känns som att man borde komma in i puberteten. Tänk om man bara kunde få en andra chans med puberteten. Hångla lite på offentliga platser, busringa, bli nervös över onödiga grejer, känna något när man får en puss. Fan vad fint det hade suttit ändå, med en liten eftersläng av sjukdomen Pubertet. Inte bara problemhud utan också lite olägliga tillrinningar. Lite kittel i magen när någon ler. Lite för lite förnuft för att förstå att jeansjackan är för tunn. Lite för högljudd, precis som alla andra kids på gågatan på kvällarna. Men men; är man redan könsmogen så är man. Och när man väl är könsmogen så är man redo att kastreras. Inte bokstavligen förstås, men alla känslor ska hållas på plats nu, alla kroppsdelar ska tryckas in och alla förhållanden ska hållas hemliga i väntan på att de tar slut. Tror jag börjar tröttna på att saker inte kan betyda någonting. Och solen lyser och jag vet att vi gemensamt går in i en period när saker behöver betyda ännu mindre. Alla leenden blir sommarflirtar, alla katter sommarkatter, alla känslor sommarkänslor. För jävligt. Eller så är det bara synd att sommaren är kort. Och det är kanske onödigt att sakna något man borde känna sig befriad från, men hade det inte varit bra att få en pubertal chans till. För det är inte roligt att förstå att man tappat förmågan att uppleva en förälskelse som den som beskrivs i Romeo och Julia. Det lämnar ungefär samma eftersmak i tankarna, som när man förstod för första gången att man redan var för gammal för att någonsin kunna bli kallad för underbarn. |
|
Malmö 20/4 2006 Slöhet "Han är liksom... åååh, jag blir så arg. Han liksom bara glider genom livet och ibland pillar han sig kanske lite i naveln. I bästa fall." - Kvinna på café till förmodad väninna, om en för mig okänd man. Det finns extremt många olika sätt att se på slöhet. När jag hör ordet slöhet så får jag alltid en uttorkad hund för min inre syn. Men sedan påminns jag om att det inte alls bara är uttorkade S:t Bernardshundar som har det, utan att det oftast är mitt eget sinnestillstånd också. Opigghet har alltid varit min utgångspunkt. Sorligt men sant. (Och också sorgligt att jag har så full förståelse för att alla för eller senare tröttnar på en; jag är inte heller så jävla pigg). Idag hörde jag ett av uttrycken som man använder om ego-slöa människor. (Det vill säga; inte uttorkade S:t Bernardshundar). Att man 'pillar sig i naveln'. Eftersom opigghet är mitt utgångsläge, så orkade jag naturligtvis inte bli provocerad av det där, men jag blev åtminstone nästan engagerad. För det är ett störande missvisande uttryck. Att pilla sig i navel... det är ju inget som man egentligen kan syssla med. Alltså inte att jag menar att man borde och bör och ska och måste. Klippa sitt hår och skaffa ett jobb och sånt. Inte att jag menar att det inte är hållbart att bara glida runt och vara slacker-fikare, baktakts-knullare, cigg-snyltare, halvhjärtad-kyssare, frisk-sjukskriven, oförstådd konstnär... för det går visst. Det är inte alls en omöjlighet att hålla upp ett sånt liv en längre tid. Snarare tvärt om; det är beprövat med ett solklart resultat att det är fullt möjligt. (Alltid någon stackare som förälskar sig och betalar hans husrum, uppehälle, räkningar och öl, för resten av livet. Bara att hon byter namn då och då.) Fast det där med pilla sig i naveln är jag tveksam till. Det är ju faktiskt ingenting man kan syssla med. Alltså... eller ja, men inte speciellt länge. Och de som man använder sig av uttrycket 'att pilla sig i naveln' om, de borde verkligen inte vara de som gör det, eftersom de förmodas att inte vilja göra någonting. Och att pilla sig i naveln just... gör man det i mer än två minuter, då GÖR man någonting, och dessutom helt i onödan. Varför skulle de som är sådana som pillar sig i naveln, palla att faktiskt pilla sig i naveln. Det finns ingenting där. Som att man skulle vara dum nog att leta efter en kaka man redan ätit upp. |
|
Malmö 16/4 2006 Söndagsannonser Söndagar är röda dagar. För vilan skulle jag tro. Faller i, faller a, faller alla, vilar gud vilar vi. Och jag kände aldrig gud, men jag är ändå ganska nöjd med upplägget. Och söndagen behöver inte vara en speciell helgdag för att det ska kännas som att vi är enade i någonting. Vi firar allmän tidningsdag varje söndag-förmiddag. Eller eftermiddag, beroende på... oftast för mycket saker. Den enda dagen när tidningen är så tjock så man vaknar av nerslaget när den landar på hallgolvet. Om man hunnit somna då. Om man hunnit komma hem då. Om man hunnit ångra sig att man gick ut, då. Söndagen är en röd dag och den enda dagen som hela Sverige firar allmän tidningsdag. Eller så har jag en onödigt romantisk syn på min söndagstidning. Och tror att jag delar den onödigt romantiska synen med många andra, samtidigt. För mig är det hundannonserna och husannonserna. Varenda vecka. Som att söndagstidningen får lov att göra att man tillåter sig själv att slå och banka på hur stora trummor som helst. Och jag bankar och bankar och bankar och stampar i takt, till de förändringsfantasier som tidningens söndagsannonser kan erbjuda mig. Förändringar som är för omvälvande för att bli verkliga och dessutom uttrycks med förkortningar som gör en helt yr i huvudet. Perfekt. Och jag ser att de inte fått det där huset sålt än, som vi skrattade åt för flera månader sedan. Ett hus med nära till golfbana, naturen och i ett hästtätt område. Och huset är inte sålt än och jag drar på läpparna ännu en röd allmän tidningsdag, för kanske att det verkligen blev ett sådant scenario som vi tänkte att det skulle kunna bli, av den där annonsen; att husspekulanter ringt till mäklarna och frågat hur tätt de där hästarna egentligen står. Jag fortsatte att fira den tjocka tidningens dag och bläddrade fram till hundannonserna och tittade efter om allt var som vanligt. Det var det. Pudlar kommer fortfarande i färgen "Persika". |
|
Rebeccas boktips Lolita av Vladimir Nabokov "Nu av ånger, Lolita, jag dör varje dag och av sorg dör jag åter och åter. Dock höjer jag åter handen till slag, och hör åter din gråt när du gråter." - Vladimir Nabokov Lolita är en kultbok. Så är det bara. Men den är mycket mer än så, när man väl läser den, även om det känns medan man läser den, som att man kommer att behöva läsa om den, för att förstå. En vuxen mans kärlek till en liten flicka. En själ som sätter någon annan på en piedestal och en besatthet som är så lik alla älskande människors, att det både skrämmer en och fascinerar, när man kan känna igen sig i fragment av huvudpersonens tankar. Vladimir Nabokovs Lolita är som en roadmovie på bok. Man blir lite åksjuk och alla vägarna är förbjudna, men man förstår att det inte går att stanna. |
Lolita
|
|
Malmö 15/4 2006 Uteservering En eftermiddagssol. En inneboende hopplöshet och några sista slantar. Fortfarande för tidigt för att dumdristigheten har bytt ut vinterkläderna till vårjackor man fryser arslet av sig i, så man kan stanna en stund till. Det råkade dessutom vara påskhelg och långledigt. De onda tankarna som gör ont att tänka på (läs kärleksproblem), fick ta till flykten när de inte fick plats på bänken på uteserveringen. Och som att moralen faller och karaktären väser i helvetets öra att den aldrig funnits på riktigt, så var det ett solklart läge att smygröka, trots alla kamper hit och dit. Det kom förbi en liten kille som höll upp en mössa mot mig och så säger han det som jag tycker låter som "Ett bloss?" NEJ!!! Svarar jag mycket bestämt. Min kompis hörde inte grejen och trodde att jag sagt nej till ett tiggande barn, men jag förklarade lite tant-upprört att han frågat om han kunde få ett bloss. Hon och jag tant-enades om att "usch vad hemmmmskt!" Killen var kanske åtta, tio år eller nåt. Hade målat en mustasch på sig. Jag fattade inte grejen med mustaschen. Trodde han att han skulle se äldre ut än han var? Trodde han att det skulle vara mer OK att röka då eller? Sedan kom hans kompisar till bordet bredvid med en stor bytta med slantar. De sa något till tjejerna vid bordet bredvid, fick några slantar av dem och började dansa. Ungefär samtidigt började min kompis gapskratta och klämde mellan in- och utandningar fram ett anklagande-klingande "Men REBECCA!" Som att jag gjort något fel. Det hade jag. Lyckligtvis tidigare lyckligt ovetandes om det. Det jag gjort var att säga ett jävligt art "NEJ!!!" till en åtta-årig kille som jag trodde sa "Ett bloss?", när han sagt "Glad påsk!" Han fick inga pengar av mig och där satt jag och tryckte på några få sista slantar och ett rikt dåligt samvete. Ingen bra kombination. Mer en apelsin/kaviar-situation. Så fick jag höra om en annan språklig missuppfattning på samma tema. Min kompis och hennes kille hade blivit önskade "glad påsken" av deras lokala pizzabagare, och hennes kille hade sagt "Nej, det går bra ändå, vi behöver ingen påse." Så man är inte ensam om att aldrig förutsätta att folk har något vänligt att säga, när de tar till ord. Fast det är ju knappast förmildrande omständigheter. |
|
Malmö 14/4 2006 Fest Kanske att man skulle skaffa sig ett partytrick. Eller bli bjuden på fler partyn. Ingen säger väl egentligen party mer, ingen lagar kroppkakor. Flickorna våfflar inte sina hår längre och det var längesedan det ordnades en maskerad. Tiden går och står still samtidigt och Dick Harrisson är bara 40 år gammal, min mamma är snart 65. Helt galet. Det borde anordnas officiella maskeradpartyn lite oftare. Då kunde man låtsats vara någon annan. Nu kan man bara gå vart som helst för att få träffas och låtsas att man är någon annan. Hej, jag heter Katrin, jo jag gillar verkligen det du har gjort med din frisyr, har du våfflat eller? Det är en blötsnötung tröttnad på saker som inte är vad de ser ut att vara och kanske att det hade hjälpt med en maskerad. Så att vi vet att vi ska bli bedragna av skenet som bedrar. Så att det är ett medvetet val att låta sig luras. Ingenting är vad det ser ut att vara och på systembolaget sa kvinnan i kassan väldigt argt att "ja, men du skulle ju likaväl kunna vara 15, hur ska jag kunna veta det". Nej, hur skulle du kunna veta det. Så jag vände mitt arsle mot henne och frågade om hon inte trodde själv att det hade sett lite fastare ut då. Ingenting är vad det ser ut att vara och det är kul att gå på partyn även om ingen använder sig av ordet "Party" längre. Åtminstonde inte på allvar. Och alla är bra på att le. Och jag ler också och undrar om hur många av oss som har klätt ut oss. Eller är de så där glada. Och jag vill inte vända andra kinden till, så jag testar om ryggen funkar istället. Jodå. Det går bra. Jag gick hem. Och när jag tänker på det nu i efterhand så förstår jag att jag hade haft mycket roligare på festen om man visste att det inte var ett riktigt skratt. Som att det är bättre att få veta när man låter sig bländas av skenet som bedrar. Vet inte. Släcker lampan, somnar. Det var lördagen. Kul. En grej bara innan somna... För några år sedan läste jag att det var första året när det trycktes fler IKEA-kataloger världen över, än vad det trycktes biblar. Har tänkt en del på det. Fast jag kommer liksom inte fram till någonting. Det känns mest som att det är en sådan där grej som kan vara bra att komma ihåg. |
|
Malmö 13/4 2006 Felsägningar En felsägning kan förändra ett liv. Eller nåt. Om inte annat kan en felsägning fastna i minnet på en, att plocka fram när man behöver le. En sådan är från när vi var femton och fortfarande trodde att det lönade sig att känna saker på riktigt. Vi drack te på kvällen under stjärnorna och allt var tyst och fint och magiskt och hon tittade upp och sa på en femtonårings dramatiska sätt; "Titta vilken vacker mullfåne". En annan fantastisk felsägning är när en programledare i radio läste fel från sin datorskärm och pratade om filmen "Motorsågsmassagen". Själv tänkte jag inte innan jag talade en gång och substitut blev substikuk. En tydlig bild, dock. Men de där felsägningarna har ju inte förändrat liv. Får man förmoda. Däremot har jag funnit en felskrivning som vidgat mina vyer. Bakgrundsinfo: Ingen människa jag någonsin träffat hittills hade kunnat få mig att tro att samboskap som kärlekspar, skulle kunna vara en rolig lösning. Samt; jag har andledning att inte alltför lättvindigt tro på kärleken. Men varje dag, från bussen till jobbet, ser jag den felskrivningen som är bättre för mina framtidsfantasier än vad någon presumtiv pojkvän någonsin lyckats vara: Det är en möbelfirma som har en slogan. En lökig sådan. Naturligtvis. "Skönt att komma hem". Och som den hemkära människa jag är har den slogan en önskad verkan på mina tankar. Naturligtvis. Men på ett av möbelfirmans fönster mot gatan är det som att S:en tog slut. Så tänk; en småpilsk onsdagseftermiddag, att komma hem till sin SAMBO, och få säga det som står, men med ett älskling före. "Älskling, könt att komma hem". Nästan så man vill börja tro igen. |
Den vidunderliga kärlekens historia
|
Rebeccas boktips Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren "Det var så han hade levt de senaste åren, tänkte han, i en dröm om förlorad kärlek ur vilken han aldrig vaknade upp." - Carl Johan Vallgren En bok som alla kanske redan läst, men om någon missat den är den värd att tipsas om. Den vidunderliga kärlekens historia fick Augustpriset som bästa svenska roman 2002, och lyckligtvis avskräckte det inte mig från att läsa den. Carl-Johan Vallgrens språk är bitvis tröttsamt litterärt, men ingenting stoppar en fantastisk historia från att ta sig igenom pretentiösa filter. Den går rakt in ändå. Och tar en till en plats som är befriande långt borta från den här. |
|
Malmö 12/4 2006 "Men du kolla. Ja, men där. Jo, men när slutar det vara ett vanligt reapris och blir ett fyndpris istället? Jag fattar inte?!" En mattbutiks skyltfönster fick en berusad man att fråga en annan. Som inte gav något svar. Och nu är vi två som undrar. Jag tänkte på det där i flera dagar sedan. Jag har ingen aning om när något egentligen blir ett fynd. Försök t ex svara på det här; för att något ska bli ett fynd, ska man ha letat efter det innan man funnit det, eller tvärtom? Är det att hitta något man inte visste att man egentligen letade efter. Egentligen handlar det nog om tristess alltihop, eller en rädsla att tänka på saker som spelar roll på riktigt, men det där med rea vs fynd, har lyckats sysselsätta mig hela veckan. Jag har börjat leka med folk på stan, och precis som på mellanstadiet så är lekkamraterna inte medvetna om att de är med. Ingen känner apan. Har gått runt och gissat om den där jackan varit på rea eller ett fynd, om hon hade köpt en guldig väska om den inte hade varit ett fynd, och om orange verkligen är en färg vi klär oss i. Och det var då jag förstod att jag bara tittade på kvinnors kläder. Men det var ju helt ologiskt eftersom kläderna gör MANNEN. Och kanske att det ligger något i att kläderna gör mannen, för om en man har en orange skjorta så tänker man att det säger något om honom som man. Om en kvinna har en orange blus säger det ju bara att hon är en reasort. (Läs ej billig.) Eller att hon fyndat. Och det är en ganska befriande upptäckt att kläderna faktiskt inte gör kvinnan. Det räknas kallt med att kvinnor har så mycket olika kläder så att det inte är lönt att försöka räkna ut vad hon är för sorts människor, baserat på klädvalet. Och den här högst ovetenskapliga fältundersökningen ger mig tillstånd att ta de grå fula påsiga byxorna och matcha till en slaskig tröja och de fula påsiga påsarna, under ögonen. För kläderna gör inte kvinnan. Hon kan ha hittat det på rea. Eller fyndat. Ingen vet egentligen vart gränsen går, men den berusade mannen gjorde att vi blev två som verkligen undrar. Kanske att man kan fråga sig om det andra stämmer då; att kläderna gör mannen? Alltså. Utan kläder gör kläderna mannen naken. Så jo. |
|
Malmö 11/4 2006 Svarta hål Av någon outräknelig anledning tycker jag att man blir förföljd av beroenden. Om man skulle slippa ifrån sina egna i några millisekunder så tro fan att man drabbas av någon annans den stunden. Som att alkohol och nikotin inte är våra vanligaste droger, utan våra vanligaste stalkers. Jag har slutat att röka. Det har jag gjort förut. Och den senaste gången visste jag att sluta innebar att jag ALDRIG MER får ta en cigg. Och om man lever ett liv där man försöker förbjuda sig själv att göra grejer, så blir hela det där livet som en lång och stark lust att göra precis det där man inte får. Det enda jag tänker på när min kaffekokare klickar till, är att det ljudet skulle kunna ha varit någon tidigare okänd inneboende som tände en cigg. Jag nästan skuttar ut i köket. Och då är inte jag den skuttande typen. Vad jag vet. Nikotin är det enda jag tänker på just nu, men det borde väl erkännas att det är en relativt behaglig avlastning från kärlekshelvetets klor. De som inte är människor med fallenhet för beroende säger att det inte är svårt att sluta. Att det bara handlar om att bestämma sig för det och att ha lite karaktär. I den bästa av världar har de som inte har någon aning om vad de pratar om, rätt i vad de säger. Det är ett helvete att sluta med saker och det enda som lyckas hålla mig på mattan, är skräcken att bli en inkonsekvent människa. Eller ja, hålla mig i närheten av mattan i alla fall. Vi som har fallenheten att starta beroendemönster fortare än man hinner säga 'svärmorstunga', vi vet att det finns en taktik som nästan fungerar: Att ersätta ett beroende med ett annat. Detta är exempel på några allmänna första-hjälpen-beroende-substitut: * Att träna - bra grej att göra, gärna och ofta, men i detta fallet är de flesta periodare. * Att hångla - bra grej att göra gärna och ofta, men om man har någon form av urskiljningsförmåga blir det vanligtvis mer... sällan. * Att äta - bitvis bra grej man gärna tänker att man inte gjorde lika ofta. Kanske inte helt klockrent substitut till nikotin, ur ett hälsoperspektiv. * Att dricka kaffe - bra. Helt enkelt. Men man måste vara medveten att man kommer att lukta precis som de lärare man fortfarande minns. Och man måste vara medveten om att man minns de just för att de luktade så. Och jag tog några cigg. För att varje sak jag aktivt förbjuder mig själv att göra, skapar svarta hål i min himmel och jag måste sätta dit lite stjärnor. Kanske borde jag gått och köpt lite guldpapper och börjat leka dagisverksamhet istället. Fylla min lust och tid med att klippa och klistra. Och jag blev inte rökare igen, av de där ciggen, men min skräck blev mer än besannad. Jag är i allra högsta grad föraktbar; för höjden av inkonsekvens måste vara att vara LITE inkonsekvent. Inte ens det lyckas man vara fullt ut. |
|
Malmö 9/4 2006 "Nature has a funny way of breaking what does not bend" - Jewel Någonting som stör självömkan är tanken på andras. Andra i samma situation som en själv. Andras smärta gör nästan lika ont. Någon slags tröst att empatin fortfarande fungerar fast vasken droppar och fönstren behöver tätas. En tröst i att en mamma inte kan se en spelad förlossning på film utan att det drar till i underlivet och ansiktet förvrider sig en smula. En tröst att någon skriker 'nej, gå inte in där' när någon puckad tjej i en skräckfilm börjar öppna obehagliga dörrar helt i onödan. En tröst att det faktiskt inte spelar så mycket roll att vasken droppar. En tröst att den egna självömkan störs om man tänker på andras. Och ingen roll spelar det, att fönstren behöver tätas. Tätt intill hade varit närmre än såhär. Hör du. Det hade varit närmre och självömkan hade stannat borta lite längre om tanken om att någon borde vara tätt intill, inte dykt upp. Men det finns en himmel bortanför de otäta fönstrena och avstånd är så påtagliga att man kan ta på dem och dörrklockan är så oringande. Men så knackar det på självömkan och man störs och öppnar upp för resten av världen och nyheterna från TV:n ringer i öronen. Ungdomar som inte vill vara böjbara längre. Böjbara, böjda, brutna, flexibla, otrygga, ständigt förflyttningsbara och söndersmulade vardagar. Flexibilitet som smular sönder byggrunden till ett tryggt liv. Som söndersmulade till småsten blir ungdomar på nyheterna och så blöter man upp de med lite vattenkanoner. Ja sen då?! Man skulle kanske kunna odla tomater i resterna sedan. Eller nåt. Demonstrationer och vattenkanoner och ingen vet vad som kom först, hönan eller ägget. En och annan arbetslös ungdom som har lite tid över på dagarna att demonstrera mot arbetslösheten och en påtvingad flexibilitet. Andra som också blev så trötta på att bara vara böjbara. Den egna självömkan makar på sig lite och lämnar plats åt omvärlden att slå sig ner. Den får sitta nära nära ett tag. Tätt intill kan skulle kunna kännas längre bort än såhär. Men jag tror att jag förstår. Närmre kommer man inte. |
|
Malmö 8/4 2006 "Damn! How much damage can you do with a pen" - Marshal Mathers Efter att jag häromdagen fått en tvångsmässig lust att skriva om det självklara i sms-kommunikationens möjligheter att få saker sagt, gick tankarna vidare i sina egna snäva cirklar. Det är nästan som att sms och kylskåpspoesi lirar boll i samma korplag. Så till vida att det är en varjemans möjlighet att dagligen uttrycka sig i skrift. Och med direkttilltal. (Lite beroende på hur man anser att poesi egentligen mumlar direkt ur skägget¿ Eller i de flesta fall; ur skäggstubben.) Och eftersom man inte kan nöja sig med bara en likhet saker emellan, när man ska jämföra dem, så tar jag upp en till, i fallet Kylskåpspoesi/Sms. Om man har tålamod att leva sitt mobila liv med en förinlagd ordlista, så drabbas man av precis samma känsla som om man ställer sig framför någons kylskåp för att uttrycka sig: Vissa ord FINNS INTE. Eftersom jag börjat förstå att jag har lite dåliga nerver, så kan jag inte sitta och flacka med blicken i folks kök, för att uttala mig och det är i ren och skär självbevarelsedrift jag har plockat bort T9tjänsten på min telefon. Långsamheten är ordens bästa vän. Inte att man ska behöva vänta onödigt länge på ett svar, men man ska veta att när svaret kommer så ska den som svarar hunnit tänka innan den talar. Kanske är det därför jag prisar sms:et också, för att man vet att någon skrivit varenda ord till en, valt varenda bokstav. Jag känner inte alls att jag anammat nutidens lekande och fjantande, genom att använda mig flitigare och flitigare av sms, utan tvärtom. Jag är en bakåtsträvare. Skulle orden skrivas på papper och ges till mig från en riddare på en häst, hade jag inte misstyckt. Om man tänker på muntlig vs skriftligt kontrakt till exempel, så känner man ju någonstans i magtrakten vad man skulle lita på. Att bli erbjuden en lägenhet i centrum, förstahandskontrakt och ljust och genomgående och stuckatur och lagom hyra och ja, men vi SÄGER så. Fast säga är på något sätt bara något man gör tills man får fatt i papper och penna och en rygg att luta sig mot. Och det är där jag tycker att långsamheten på något sätt är ordets bästa vän. För att det på något sätt är långsamheten... eller medvetenheten, som får ordet att stiga i värde. För när det väl kommer ut, så får man ju anta att det kommer ut precis i det skicket det var tänkt. Som att det inte skulle gå att ljuga i skrift. Åtminstonde ingen vit lögn. |
|
Rebeccas boktips Tusen små bitar av James Frey "Strax efter middagen kryper jag i säng och är för första gången på flera år medveten om det faktum att jag kommer att somna". - James Frey En bok som det kanske är konstigt att tipsa om eftersom den gör att jag mår fysiskt dåligt när jag läser den. Sedan jag började på den här boken, har jag släckt lampan några kvällar och blivit lämnad med en klump i magen kvar. Det är en så gott som självbiografisk bok om en livssituation som egentligen är för avlägsen för att läsaren ska kunna känna något, men ändå gör man det. Och jag somnar hellre med klump i magen, av den här sorliga boken, än att läsa historier om missbruk, som inte lyckas väcka minsta förståelse. Tusen bitar öppnar dörrar på glänt för en liten liten bit förståelse för en annan människas värld. Det är värt ett tips. |
A Million Little Pieces
|
|
Malmö 6/4 2006 smstext Jag vill naturligtvis egentligen inte skriva om sms-kommunikationens möjligheter. Naturligtvis vill jag det inte av samma skäl som jag inte skulle vilja vara den som frågar någon om de vet att det var Lena PH som var programledare för melodifestivalen. Nähä?! Man vill inte vara den som gör att någon släpper ur sig en nähä-suck. När någon pratar om smsens möjligheter blir det lika tjatigt som att höra folk säga att de vet exakt vilken låt de vill spela på sitt bröllop/sin begravning. (Lou Reed "Perfect day" - den enda låten man tröttnat på, inte genom att ha hört den, utan genom att höra OM den). Detta stickspår och dessa skräckfaktorer till trots; jag vill skriva om sms-kommunikation. En sådan - som visserligen är ryckt ur sitt sammanhang, men ändå förståelig - löd såhär: "God natt" bwft bwft bwft (vibratorinställningen) "varifrån" pip pip (ljudinställt) "Nära" bwft bwft bwft "Kom hit då" pip pip Med sms får man den tiden att tänka när man formulerar sig, som en del av oss uppenbarligen behöver innan man talar. Tungan kan man inte hejda på samma sätt som man kan göra med tummen. Har man sagt A så säger man i regel B också och sedan rinner liksom resten av alfabetet ur munnen som drägel. Tungan släpper iväg saker man aldrig hade skickat iväg om man valt sms istället. För i den bästa av världar hinner man liksom höra vad det är man egentligen säger, när man skriver ner det. (Och det är alltså i den bästa av världar vi lever). Tungan talar, men inte i tungor, och säger en lördag vid stängningsdags: "När jag bara fått tillbaka mina pengar, så ska jag låtsas att du är död". Det låter inte bra. Det låter oartigt. Och okänsligt. Och nästan vad som helst som börjar på O. (... Utom ordentlig, oätlig och ornitologi.) Och det som var en hel historia i sig, via sms häromkvällen (Se: "God natt/varifrån/nära/kom hit då"), blev inte en saga med lyckligt slut. Några dagar senare följde en annan diskussion via sms, de två huvudpersonerna emellan: "?" bwft bwft bwft "!" pip pip "?!" bwft bwft bwft "...!" pip pip Ingen av huvudpersonerna var helt redo att vara den som har en biroll i en romantisk komedi som inte får någon att skratta. Och kanske är det att tillskriva teknikens under (i detta fall sms), för mycket förmåga att lösa dina bekymmer, men dess långsamhet slår tungans självkontroll på fingrarna. Åtminstone när det gäller saker där man inte vågar uttala ett definitivt ja, eller där hjärtat egentligen inte orkade säga nej. ! |
|
Malmö 5/4 2006 Föra liv Tag plats. Dörrarna är öppna. Det drar. Det är ett jävla drag här. Ibland hör man någon säga att någon för ett jävla liv. Att det stör någon när de hör att någon för ett jävla liv, och kanske håller man med. Och man låter, gör sig hörd, för ett jävla liv, för att kanske få något sagt. För att kanske få ta någon plats. Känna att alla dörrar är öppna och att draget inte är ett kallt i nacken. Utan någonting mer, någonting som nästan är viktigt och i stort sätt på riktigt. Man vill ta plats. Som att allt går ut på att finnas till och att få lov att göra det. Få plats nog att vifta med armarna. Som att alltings mening är att finna sig en mening. Att hitta en roll man kan spela utan att det blir teater. En roll man kan spela när bara man själv är med och tittar, en roll som ingen ser. Dörrarna vill vara öppna. Att finna sin nisch, slipa på sin finish. Fast att det kanske stör när någon vill bli hörd. Det går att läsa i tidningen om en av alla konstutställningar jag aldrig går på. Konstnären ställer ut kläder. Inte för dess värmande kvaliteters skull, utan för att visa på den åsiktsuniformering en hoody kan vara. Och det finns så många sätt att säga saker som man tror att man vill ha sagt. Jag blir rädd för att ta plats och kvinnan i trapphuset tittar på mig. Jo. Jo, visst tittar hon på mig och jag vet inte om hon tittar argt eller inte, men jag vet att hon tittar på mig för att jag talat för högt nu igen, på en för offentlig plats. Och jag tänker att hon kanske tänker att det är ett medvetet glorifierande uttalande jag försöker göra när jag väljer att ha tröjtrycket "Angel" över mina bröst. Ett tryck på en tröja blir en ställning att ta. Ett ställningstagande som är taget över ens huvud, armar upp och sträck. Jag känner mig inte unik idag och det gör vem som helst irriterad och jag fräser tyst i huvudet; "Om trettonåringar kan ha tröjor där det står 'Pornstar' kan väl jag har en tröja där det står 'Angel', vad fan stirrar du på kärring." Tag plats. Dörren är öppen och jag går in. Jag vill tro att jag är unik, jag vill bli på bättre humör. Jag avuniformerar mig, du ler och det är så jag unikeras. Och kanske att det stör, när någon för liv, när någon vill bli hörd. Försöker du sova? Stör det dig när vi gör liv. |
|
Malmö 2/4 2006 En presentation i presens Det hade varit så himla trevligt att skriva en presentation i presens, men jag har fullt upp med att försöka förstå varför jag lever ett liv i singular, och varför jag inte kan sluta att använda mig av uttrycket "himla trevligt". Och "Jag". Litteratur är nästan det enda som kan trolla. Inte alltid trollbinda, men alltid trolla bort. För det är tröttsamt att alltid fantisera ut allting själv. (Som onani). En bok kan förflytta mig till ställen jag inte visste att jag ville besöka, men alltid på behörigt avstånd från den respartner man själv är. Så förhåller jag mig till litteratur; det är en väg ut. Och i ärlighetens namn är det det bästa förhållandet jag har/haft/får. Ingen svartsjuka, bara stolthet, väcks när någon annan tafsar på samma böcker som jag. Att få hålla någon i handen och vara mallig över det i alla lägen. Det är himla trevligt när man vågar skriva jag. Och jag tror att man får större behov av att uttrycka sig i jag-form, ju mindre man egentligen har som kan känneteckna en. Och om jag då ska beskriva mig här, så går det inte att inte hamna i träsket: "ja men, ganska kort, mörkhårig... lite liksom, normalbygd typ, grönbruna ögon". Jag ser alltså ut som 75% av alla tjejer på stan, och det är inte så konstigt att man blir förtjust i uttrycket "jag", om man utifrån sett knappast syns. I övrigt är jag köttätare, efter åtta år på andra sidan. Icke-rökare, efter tio år av snus och cigg. Jag är heterosexuell manshatare, baserat på andras erfarenheter och egna misstag. Jag är inte konsekvent. Avskyr inkonsekvent. Tycker att det är roligt att det ordet nästan låter som inkontinent. Jag är ung, gammal, ful, snygg, varm, kall och törstig. Som vem som helst. Jag pratar för högt och blir rädd när folk höjer rösten. Jag kan inte bråka men blir hellre arg än ledsen. Tycker om att skära tomater och att kunna sova med någon utan att tänka på min mage. Är allergisk mot björkpollen och vill ha en man med mycket tålamod och en fungerande bil. Vill ha en hund och ett hus på landet och någon som säger till mig att jag inte alls behöver komma ner på jorden. För; "Vad ska du där att göra, Rebecca?!" Som alla och ingen, vet jag ingenting om vad jag och livet ska syssla med nu när vi sitter i samma båt, men det känns onödigt att inte ro. Det enda man med säkerhet kan veta är att om man kan undra över saker som vart man är i livet, så kan det bara betyda att man redan är här... mitt upp i det. Att man liksom har börjat gå. Och jag är iväg. Nu är det bara destination som saknas. |
|
Samtliga blogginlägg från augusti>> |
|
Samtliga blogginlägg från juli >> |
|
Samtliga blogginlägg från juni >> |
|
Samtliga blogginlägg från maj >> |
