Din varukorg är tom. Så handlar du i vår bokhandel…
|
Blogginlägg från maj: |
|
Rebeccas boktips - Quinnan och Dr Dreuf av
Mare Kandre "- Varför är det alltid jag som skall föda dessa oäkta barn i dessa eviga leråkrar och brännas upp levande på bål, spärras in och skändas i stora vinterskogar och för mitt köns skull analyseras till döds, få mina organ utplockade och bevarade i små spritburkar av glas i unkna små, lutande rum, vad har jag gjort för att förtjäna detta doktorn, varför varför varför? Dreuf fnös föraktfullt till - Det där, fröken lilla, borde ni ha tänkt på innan ni åt av frukten i paradiset... - Mare Kandre, Quinnan och Dr Dreuf
En av de mest komiska böcker jag läst. Det är med ett pillimariskt leende man läser den här boken. Inte för att jag riktigt vet vad det innebär att ha ett pillimariskt leende, men om det är något som ska komma inifrån, så är det uppenbart det man får. |
Quinnan och Dr Dreuf
|
|
Malmö 30/5 2006
Jag har långsamt börjat förstå att folk runt omkring tröttnar på att höra samma tjat hela tiden. Har på något sätt trott att tjat är samvaro... och om man inte tjatar, kan man lika väl vara utan samvaro... och hålla sig hemma i sin lägenhet. Fast sedan kan det vara att jag har bott i Göteborg också och på allvar tror att tjat är detsamma som tjöt. Och som allt annat i Göteborg, är det lite mer kärleksfullt menat. Eller dumsnällt, helt beroende på med vilket humör ögonen ser på sin omgivning. Vissa har tröttnat på att jag fortfarande bryr mig om samma saker som innan. Att passionen jag använder när jag talar om det eller det sveket, den eller den utflykten, hit eller ditans saker någon har sagt, (och dessutom ändrar dialekt när jag citerar andra); att den passionen inte avtar med tiden. Jag har mina akilleshälar. Platser, sånger, dagar som betydde för mycket eller för lite, människor. Det är inte alltid att akilleshälar behöver göra ont, men de känns alltid. Och det är inte konstigt att ens omgivning ibland bara drabbas av en stark lust att titta på en och säga "Hmmmhhrm, ursäkta, behövde harkla mig bara men... tycket du inte att det är dags att gå vidare kanske?!" Min Anna avskyr när folk gör tydliga reaktioner och ger tydliga ljud ifrån sig när de får ett sms. Detta är fullt förståeligt, men eftersom jag inte ens är tyst när jag sover, så är det i stort sätt att begära något omöjligt av mig att jag ska hålla käften om jag får ett sms. Så stod vi där och det burrade till och jag läste sms:et och sa "Oj, minsann!" Jaha... ja, men vad är det då? Det står "Vad gör du?" Oj, undra vad han kan mena med det, SHIT, det här måste vi analysera... han kanske undrar VAD DU GÖR?! Detta skulle kunna vara ett av de bästa svar jag fått på ett av de dummaste yttrande jag gjort! ( Ja. Förutom då när jag gav mig själv det självklara svaret på den absolut dummaste frågan jag ställt. "Vilken del av pepparroten är det egentligen man gör pepparooo... ah, det var inget") Och vad kan man lära av det här då... som att lära sig nu skulle vara meningen med att andas... förmodligen ingenting, men det var jävligt befriande att bli tillsagt på skarpen av någon som vet att man inte skulle sluta tycka om. Anna har rätt. Och jag tänker på alla de där akilleshälarna jag har. Jag kan inte sluta prata om de, men jag skulle ju kunna ta av mig barfota då och då om det nu skaver så förbannat. |
Rebeccas boktips - The Poet av Michael Connelly
"- Har du aldrig hört att man fångar fler flugor med socker än med citron? - Varför slösa socker på flugorna? Han öppnade inte beviskartongen förrän vi satt i bilen. När han tagit av locket såg jag sakerna, inslagna i platspåsar. Överst låg ett igenslickat kuvert med texten: HEMLIGT: ENDAST FÖR AUKTORISERAD FBI-PERSONAL. Thorson rev upp kuvertet..." - Ur Poeten
Tror att jag fastnat någonstans mellan norrmännens påskekrim och svenskarnas sommarläsning, för kriminalromaner är det som sätter fart på mitt hjärta för tillfället. Kanske att min kriminalromansfeber, kommer att kunna dämpas lite när TV drar igång sommarens brittkrims. Då kan jag ta tag i annan litteratur också. Men än så länge gäller deckare.
|
|
Malmö 28/5 2006
På mitt kylskåp sitter ett litet Loesje-kort uppsatt. Texten är "Har någon sett min pojkvän?" Tycker att det är mycket roligt. Fick den av en kompis som skämt för att jag alltid var singel. Det var fyra år sedan och det borde väl egentligen inte vara något som får mig att skratta längre... Ibland när jag springer och tittar suckande efter det goda som aldrig finns i kylskåpet, så ler jag åt det där kortet. Och det är med en otrolig värme som jag minns lappen jag hittade en gång bakom, där det stod "Ledsen att det tog lite tid, men nu är jag hemma." Jag tror inte att man nog kan förstå vikten vid lappar. De där små rackarns meddelandena som man mest brukar slänga bort, men som man ibland råkar spara på någon hylla i köket, eller i någon bok, eller i någon ficka i någon jacka som dyker upp igen en annan årstid. Och efter att ha hittat några av de där lapparna liggandes här och var, så förstod jag att det är något jag vill spara på, hur galet hamstrigt det än är. Jag har en hel glaskruka full nu, med lappar jag är för sentimental för att slänga. Och det känns som att sätta sig med ett gammalt fotoalbum när man bläddrar i dem för att se om man blivit redo att slänga någonting ur sitt förflutna. (Det brukar sluta med att jag, i något slags kompenserativt syfte, städar spisen istället för att rensa bland alla lösa papper). Och människor har kommit och gått i livet. Eller bott i lägenheten. Lapparna finns kvar som en genväg till minnen. Några favoriter är:
Jag blir varm när jag tänker på de här lapparna och vet att det alltid kommer att vara något av det vackraste jag vet; ett meddelande. Att någon tyckt att någon varit värd att få veta om att man velat skicka med en hälsning till. Även om det så bara skulle stå HEJ på lappen. |
Rebeccas boktips - Generation X av Douglas Coupland
"We're all lapdogs; I just happen to know who's petting me. But hey - if more people like you choose not to play the game, it's easier for people like me to win"
|
|
Malmö 22/5 2006
Generationer. OK. X. Har varit. Nu är vi på generation Y. I stort sätt. Generation Y kallas också för Google-generationen. Fast de där som har bestämt bokstäver till generationer, de har ändå på något sätt erkänt likheterna mellan X och Y. Både X och Y tillhör stora generationer (alltså rent människoantalsmässigt), och barn av både X och Y generationerna har stora självhävdelsebehov. Och det är inte alls en svår ekvation: Ju fler man är om att vara likadana, ju högre måste man skrika för att meddela andra om sin egen raritet. Individualism är både logisk och oundviklig. Fast den stora skillnaden, de två generationerna emellan, måste nog vara att Y har nätet till hjälp. Vi är många som lättare kan skrika högre nu. Precis som alla andra som ligger precis emellan generation X och Y, är jag också ganska ovillig att sortera in mig i ett generationsfack. Skulle hellre vara en individ. Naturligtvis. Kanske är det bara ännu en grej som talar för att man tillhör någon av de här generationerna, när man sitter och suger lite på tanken; "varför ska jag nöja mig med bara EN bokstav?!" Och som att det på något sätt gått upp ett ljus för någon: "Shit, kolla killar! Vi har ett helt alfabete att jobba med!" Jag tror att vi klivit in i Förkortningsgenerationen nu, som ett steg i att vi upptäckte det där alfabetet. För förkortnings-generationen kommer efter De Långa Meningarnas Generation. Och inte för att vi visste att De Långa Meningarnas Generation redan har varit, men man förstår att det nog är så det måste vara, eftersom det är gladeligen som vi hänger oss åt förkortningar nu mer. (Se bara hur förmodat lätt som en plätt Timbuktu hade grund nog för att skriva "MVH".) Vi tillhör alltså eventuellt, alternativt Förkortningsgenerationen. Några exempel: Generation AS, kommer efter för många "jag ringer dig-dejter", PMS-generationen kom till strax efter... ägglossningen faktiskt. (Gäller dock bara kvinnor, men drabbar båda könen.) ADHD - ingen vet vad det kommer av, men det är inte en mindre användbar förkortning för det. OK. Jag har fel. Det är inte en förkortningsgeneration vi tillhör. Mer kanske en bokstavskombinations-generation. Kanske dystert. Men det låter i o f s innovativt. |
Rebeccas boktips - Det blåser på månen av Eric Linklater
"Det måste varit trolldom med när ni förvandlades till en giraff", sade Dina.
|
|
Malmö 17/5 2006
Rövfinne. Sen senast har jag varit en finne i många människors arslen. Vissa större än andra. Inte arslena alltså, utan finnarna. Men det där är för sårigt för att berätta om på offentlig plats. (Offentlig plats; som är öppen eller tillgänglig för allmänheten: o. Plats gata, torg osv. Samt; där där du inte har sex om du inte har just den läggningen att du vill ha det där. Samt; där där du inte berättar hemligheter du vill behålla hemliga för din egen skull eller ev. andras. Läs internet.) De små finnarna jag åsamkat den senaste tiden kan jag däremot berätta om. För jävlar vad porer täpps till i folks arslen om man går ut på krogen och inte dricker alkohol! Min förlängda vita månad är i full gång och ibland måste jag lämna lägenheten och titta på folk. Och eftersom denna vithet kommer ur just det där att jag ska få testa vad det är som får mina steg att lämna lägenheten för krogen. Vill jag komma ut, eller vill min kropp vattnas med alkohol? Jag måste få ett svar innan det är för sent och alkoholistgenerna tränger igenom i alkoholistgrogrundsstaden som min hemstad är. Men om man står där, och beställer mineralvatten, så hinner man inte ens be bartendern om en citronskiva i, innan någon man på någon sida av en hinner fråga varför man dricker vatten. Jag har gång på gång hamnat i diskussioner de senaste veckorna. Och jag är kanske dum i huvudet, för jag anade inte innan hur något man INTE gör, kan påverka andra så mycket. Däremot hade ingen jävel frågat hur det var med mig om jag hade varit redlöst full och dansat lite crazy... på offentlig plats. Sånt gör mig ledsen. Och rädd. Och envis. En kille sa att det inte var någon utmaning att inte dricka alkohol om man har satt ett slutdatum. Inte kunde han veta att jag några timmar senare tänkte att han nog hade rätt. Så det är inte längre alkoholfritt till och med första sverigematchen i VM. Nu gäller: Jag ska inte dricka alkohol förrän jag lyckats ta mitt körkort. Och gudarna vet - och min körskolärare Mirsad - att det INTE är ett bestämt slutdatum på den följetången. Jag går oftare ut för att titta på folk än för att prata med dem. Det blir lätt sociala missförstånd. Och det allra sista sättet för kommunikation jag vill föra på krogen, är den när jag måste försvara mig. Så nästa gång kommer jag säga det: JAG ÄR GRAVID. Att som ensam tjej i baren säga till magstinna ölmän att man är gravid, är ungefär som att säga att man har tyfus. Men efter det svaret blir det nog inga problem att höra musiken trots att det är för högt prat. |
Rebeccas boktips - Papalagi av Tuiavii
"Det är bara om natten när papalagi uppsöker sin matta, som han kastar av sig alla höftskynken - men han skyler sig genast i ett nytt, ett enda, som är öppet nere vid fötterna och lämnar dem obetäckta. .. Så snart papalagi lagt sig på sin matta skyler han sig ögonblickligen ända upp till huvudet med bukfjärdrar från en stor fågel, vilka hålls ihop i ett stort höftskynke så att de inte ska falla åt alla håll eller flyga bort. Dessa fjädrar får kroppen att svettas och gör så att papalagi tror han ligger i solen, fast den inte skiner." - Tuiavii från ön Tiavea Jag har fortfarande inte förstått om detta är en delvis sann historia eller inte. Söderhavshövdingen Tuiavii följer med till Europa, på 20-talet. När han kommer tillbaka hem till sin ö, håller han tal till sin stam och beskriver vad han sett i Europa, och lärt om kulturen här. Det är dessa tal som utgör boken Papalagi, den vite mannen. Hövdingen har en negativ syn på västvärlden, allt från hur man skyler sig, slåss för små slantar som någon har bestämt har ett speciellt värde, och hur man gör fina och praktiska korgar som sedan bara vänds upp och ner och sätts på kvinnors huvuden och kallas hattar samtidigt som de blir funktionslösa. Det här är en sådan där bok som jag brukar ge bort till folk när jag inte har någon annan presentidé, för man behöver inte han en speciell smak för att gilla den ca 140 sidor tjocka/smala boken.
|
|
Malmö 15/5 2006
Ombyggnadstider Det är mycket som inte är helt som det ska. Testar om vaskproblemet kanske skulle kunna lösas med propplösning. Det bubblar upp svart och sedan, efter ungefär 20 minuter händer det någonting. Jag går ut i köket och ställer mig och stirrar på hålet i diskhon. Det har börjat bubbla med en större frenesi och rätt vad det är säger det Fopfff, sedan rinner vattnet och skummet ner. Jo, det verkade ju funka. Allting måste repareras och det känns som att man hade varit grymt tacksam om det bara var årstidens vanliga grejer: - Avgassystem tillhörande de bilar som inte gick igenom besiktningen. - Hyreshus läckande tak (nej, man får inte sänkt hyra under sommarmånaderna trots att man inte kan använda sin balkong längre att få sitta i lugn och ro på och svettas under hängbrösten bäst fan man vill utan att behöva höra på hantverkarnas bankanden. Nej, man får heller inte sänkt hyra över sommaren trots att byggställningarna är på både fram och baksidan av huset och att fönstrena inte kan vara öppna när man inte är hemma, för den ökade inbrottsrisken byggställningarna medför. Så, om du kommer hem till en solvärmd lägenhet där luften stått still sen du gav dig av till jobbet på morgonen och känner att du får onaturliga svettningar och öppnar fönstrena på vid gavel, så har du tydligen inte heller någon rätt att be hantverkarna att byta från skitreklamradiokanalen på sin brusiga högljudda apparat. Jag har kollat.) - Gator i staden. (Detta gäller ALLA gator som används flitigt av alla som kör, åker, cyklar, kollektivtraffikar via buss. Det gäller också i ALLA städer.) Så man slalomar sig fram genom tillvaron. Och jag hade varit glad om det bara var de vanliga reparationerna som blir sommarplågor. Igår natt kom Challe och jag på att om vi bara hade kunnat ångra ett beslut den där kvällen i december och inte gått till den festen, så hade vi båda mått fan så mycket bättre nu. Så vi bestämde oss för att fira; "Den-dagen-när-de-döden-dog-dagen", som vår nya dag heter sammanfaller slumpartat med Nobels. Så tokigt det kan bli. Och jag kommer aldrig att få uppleva hur de tänker när de går på Nobel-middagen, men Challe och jag ska i slutet av "dagen-när-de-döden-dog-dagen" inte ha en nykterhet kvar i tungan att uttala högtidens namn med. Den här sommaren blir reparationernas stortid. Vi möts på trottoaren utanför hennes port och hon säger det som får mig att skratta idag: "Jag såg precis en romantisk komedi... blev lite deppig." |
|
Malmö 11/5 2006
Hejhej! Såg ett par som stod och hånglade. Det var inte det att det störde mig. Inte det. Men jag blev stressad. Inte den vanliga "shit vad jag alltid kommer att vara singel-ångesten", utan en bokstavlig stress. Paret tyckte mycket om att hånglas. Men de tyckte så mycket om att hånglas, så att de inte kunde sluta ens när de skulle åka rulltrappa. När jag såg dem var det inte långt kvar tills de var uppe. Rulltrappan skulle ta slut. Det gjorde mig stressad. Eller så var det visst lite bitterhet inblandat, det är svårt att säga vilket. Och runt om mig pratas det mycket om barn. Jag misstänker att jag kanske är en av de som ser till att det pratas också. Svårt att vara sin egen domare. Men alla drar nog ett strå till stacken när det gäller barnprat i min bekantskapskrets. Och jag har genomgått en stor förändring den senaste tiden; som de som redan passerat min ålder säger är något som kommer mellan åren 25-30 just. Tanken på barn. För mig har de gått från att vara något jag avskyr och aldrig ska ha. Jag har till och med fastställt en gång att Gud inte finns, för i så fall hade han frågat om jag skulle ha barn, innan han satte på mig amningsreserverna i fettvalksform vid ryggslutet. (Alla tjejer vet vilka jag menar.) Jag hade sagt till Gud att jag inte skulle ha barn. Sedan blev det att jag tänkte att OM jag får barn, då... (fortsättningarna på dessa meningar hade oroväckande ofta med förbud att göra.) Nu har det blivit NÄR jag får barn, då... (läs; fortsatta förbudformuleringar... NÄR jag får barn, är risken att deras mor inte kommer att vara helt medgörlig.) Barntankarna som rör sig i bekantskapskretsen är bara något som roar mig, men det är något som kan väcka en stress i några av oss. Det är skillnad på att vara 25 och 35, när det handlar om att vara kvinna i dagens läge. En jävla skillnad. Både män och kvinnor kan leka tonåringar och lira i band och låta bli att klippa håret och skaffa sig jobb, fram tills man är 45. Men när man inte vill vara ungdom längre, så är man som kvinna snart för gammal för att bli vuxen... Jo, precis så menade jag. När vi är gamla nog att växa upp är vi redan för gamla för att bli vuxna. Liksom. Och jag blir stressad igen. Jag hinner yngla av mig ett helt fotbollslag innan jag är för gammal för att skaffa barn, men ändå kommer stressen. För tänk om man är en av alla som inte VILL växa upp innan det är för sent. |
|
Rebeccas boktips Röde Orm av Frans G. Bengtsson "En sak vet jag redan, sade Orm, fast jag inte känt dig länge: för den som gifter sig med dig blir det långt mellan gångerna då han får behålla sista ordet." "Nu slåss kråkorna om hönan, sedan höken sitter med vingen bräckt." - Frans G. Bengtsson ur Röde Orm En favoritbok. Kanske att du tillhör dem som fick höra om storheten i boken Röde Orm och tänkte att du fan aldrig skulle läsa den skiten. Det är synd. Jag var nära att halka till den negativa skaran, men så fick vi ett stycke ur boken i läxa och jag märkte att jag satt där och log under läxläsningen. Det är svårt att tro att någon slags roadmovie i vikingabåt med män som ikläder sig skägg och kallar sig vikingar, har något som kan roa oss i nutid. Men vad den här boken kan få en att skratta. En händelserik och galen bok, som får mig att le bara jag bläddrar igenom och läser titlar på kapitlena. (Ett exempel är "Kapitel nio. Hur magistern letade efter kvigor och satt i ett körsbärsträd.") Röde Orm är en av de få böcker jag läst om, och i skrivande stund känner jag att det börjar bli dags igen. |
Röde Orm : en berättelse från okristen tid
|
|
Malmö 7/5 2006
Våra näsor söker sig efter det som luktar illa. Fiser någon drar folk in djupt i näsan innan de frågar vem den skyldiga är. Känner man en liten svettluktspuff, så visst fan är man där och sticker in näsan under armen. Som att det görs nästan frivilligt. Ingen aning om varför, men näsan hittar nästan alltid det den letar efter, och den letar efter det som luktar illa. Kanske instinktivt i och för sig... mycket tyder på det. Nästan allt. Att vi ska lukta oss till farorna, så att vi ska hinna fly. Dåtid: känna när det luktade träskmark, så man inte skulle fastna och drunkna. Inte gå in i skogar som brann. Inte käka upp djuren vi pilbågat ner om de hade... skabb. Eller någon annan dåtidstypisk åkomma. Nutid: ... Så att vi inte ska riskera att dricka det gamla blomvattnet. Bara för att nämna nåt. Som kanske skulle kunna hända. I en svag stund. Och visst flyr man. Först hittar näsan det äckliga den letar efter och sedan flyr man från det. Om man kan. Som att byta plats på bussen när man hamnat bredvid kvinnor som högkonsumerat parfymen som har doftbeskrivningen "Friskt blommig". Man blir sjuk av alltför friska blommor. Eller som att byta till den mycket längre kön i mataffären fast man fick en bra plats i den korta, men upptäckte att man hamnat bakom en gammelman som luktar gammelmanskiss och fördöd. Till och med vår St Bernardshund vi hade när jag var liten, försökte gräva ner mammas festmåltid i trädgården när hon öppnat surströmmingsburkarna utomhus för luftning. Om det inte handlar om instinkter så kan lika väl jorden vara platt. Jag läste en gång för ganska längesedan om ett test som gjorts på kvinnor med förbundna ögon. De hade fått lukta på olika mäns tröjor och välja den de tyckte hade en, för just dem attraktiv doft. Sedan hade de fått se foton på männen och välja den som hade, för just dem, ett attraktivt utseende. Det stämde i stort sätt aldrig överens. Och nu får det mig att tänka på de otroligt enerverande reklamerna för parfymer för män, där tjejerna går från att vara sociala varelser till hysterikor när de känner en viss doft och där töntarna går från att vara töntar till attraktiva män, genom att bära den. Som att utsidan inte skulle spela någon roll alls om doften stämde. Och i den bästa av världar är det bara reklamerna som är fåniga men inte tanken bakom; för det borde ligga något i det. Man kan t ex se sjukt omaka par på stan och undra hur det kan komma sig att den skitsnygga tjejen valde den fula killen, när hon hade kunnat få vem som helst. Ja. Eller tvärt om då. En snygg kille och en mähäig tjej. Fast det är av någon anledning inte lika vanligt. Och omaka par skulle kunna få en att le egentligen, för det skulle vara ett väldigt jobbigt krav om man ska gå runt och försöka matcha ihop sig med varandra på ett sätt som ska vara synligt för omvärlden. Men ett ganska trevligt krav att man ska matcha, om det handlar om ens personliga dofter. Då får man ju nosa sig fram. |
|
Rebeccas boktips Parfymen av Patrick Süskind "I hela sitt liv, även under de få ögonblick då han upplevde något som liknade tillfredsställelse, belåtenhet, ja kanske rentav lycka, andades han hellre ut än in - liksom han ju också hade inlett sitt liv inte med en förhoppningsfull andhämtning utan med ett mordiskt skri." - Patrick Süskind ur Parfymen Det här en roman som kan kännas konstig. Kanske att det är en sådan där bok som man ska läsa under precis rätt period för att gilla den. Jag gjorde det. Den fick bli så obehaglig som den egentligen är, men utan att tugga med för spetsiga tänder i skallen på en. För det är någon form av skräckhistoria, där man får följa ett vidunder, vid namn Grenouille. Han är själv helt utan personlig doft, men med ett fantastiskt doftsinne. I jakten att tillverka den perfekta parfymen, behöver han ta essenser från människor. En tankekittlande bok på behörigt verklighetsavstånd. |
Parfymen : en mördares historia
|
|
Malmö 2/5 2006
Hej, jag heter Rebecca. ... Jag är karriärist. Detta har jag vetat en längre tid, men det tar sig oftast bara uttryck i att jag tänker att jag skulle vara bra i vilket arbete som helst. (Har dock under något svagt tillstånd av självkritik insett att de flesta riktiga yrken kräver att utbildade människor utför dem.) I vilket fall, min karriärism har gjort att jag inte kan gå och träna ett jympapass utan att tänka att jag skulle kunna vara ledare: Har slutat träna i grupper, nästan helt. Jag kan inte se på teater utan att tänka att jag skulle kunna vara skådespelare:... har i och för sig aldrig riktigt börjat gå på teater. Kan inte gå på konsert, inte åka på konstrunda, inte sy en kjol utan att... ja, ni fattar. Jag har på något plan kommit till insikt om att karriärism är ett sjukdomstillstånd, så jag försöker skära ner på det. Men så kommer det dagar med bakslag. Efter bara två dagar på en diet kommer jag på mig själv med att sitta och tänka att man kanske skulle ta och öppna en restaurang med sådan mat. Men vad man bara tänker är ju ingen fara. Värre blir det ju när folk hör en. Jag har också bestämt mig för att ha en vit månad och när jag sitter där med mitt mineralvatten så får jag ju frågan naturligtvis, varför jag inte dricker. Och i det svaret jag ger avslöjar jag mer om allvaret i min karriärisms tillstånd. "Hej. Jag heter Rebecca. ... Jag är nykterist." Hur en tjej som har en förlängd vit månad (fram till Fotbolls-VM), känner sig berättigad att kalla sig för NYKTERIST, det handlar bara om skev självbild. Skev verklighetsuppfattning är karriärismens baksida. Man blir jävligt dålig på att bara leva, utan pysslar desto mer med att tänka vad livet skulle kunna leda till. |
|
Malmö 1/5 2006 "GENTLEMAN 79 ÅR akademiker ed villa, söker Qvinna för trevliga samtal några em-timmar i veckan, God Lön. Svara till 'XXXXX Malmöbo'" - Annons i Sydsvenska dagbladets jobbannonsbilaga i söndagstidningen 30/4-06- Japp. Den annonsen stod under "övriga arbeten". Ja. Jo. Och där kom jag av mig. Liksom. (Apropå detta måste jag rätta mig själv här; skrev tidigare om söndagsannonser och nämnde då att Pudlar kommer i färgen Persika. Det är fel. De kommer i färgen Aprikos!) |
Empire Of The Wolves
|
Rebeccas boktips Vargarnas rike av Jean-Christophe Grangé "...hon hade blivit offer för en sammansvärjning, ett experiment, som hade förändrat hennes personlighet. Allt detta hade hon hasplat ur sig medan hon viftade med cigaretten som en taktpinne. Mathilde hade lyssnat tålmodigt och i förbifarten noterat hur mager hon var - anorexi kunde vara ett symptom på paranoia." - Jean-Christophe Grangé ur Vargarnas rike En thriller, HURRA! Den här boken plockade jag från en pockethylla för att jag behövde en deckare. Förväntar mig sällan mer än en skönt driven handling i en kriminalroman, att det är lätt att komma in i en sådan bok och lätt att fastna. Det var vad jag sökte. Vad jag fann var en fantastiskt spännande och obehaglig bok där man som läsare får vara lite mer vaksam än vad man brukar i sitt "ond och god-tänkande". Att allt ändrar riktning i slutet är man ganska van vid, men den Vargarnas rike lyckas vända fram och tillbaka på många tankegångar, genom hela boken. Kanske tack vare att den har två handlingar. |
Tidigare införanden: |
|
Samtliga blogginlägg från augusti>> |
|
Samtliga blogginlägg från juli >> |
|
Samtliga blogginlägg från juni >> |
|
Samtliga blogginlägg från april >> |
