Din varukorg är tom. Så handlar du i vår bokhandel…
|
| Annika Lantz är prisbelönt programledare på Sveriges Radio. Mest bekant för den stora publiken är radioprogrammen Morgonpasset och Lantz i P3 men hon syns även i teve, bl.a. i Parlamentet. 2002 fick Annika sitt första barn och följde upp succén 2005. Nu är hon yrkesarbetande tvåbarnsmamma med sömnproblem. I sin dagboksroman, 9 ½ månad, ger hon mammaångesten ett ansikte. Det är den absolut mest tragikomiska mammaboken du kan hitta. Inget du vill vara utan, vare sig du är med eller utan barn. Nu bloggar hon på Bokus! |
|
11/7 Det är inte så ofta jag får den där känslan längre. Ålder har många fördelar, och det är absolut en av dom. Att känslan av att vara en looser inte är ett normaltillstånd, utan en sensation som kommer över mig mer och mer sällan ju äldre jag blir. Vilket på sätt och vis är konstigt, med tanke på att jag förlorar i liv för varje andetag jag tar. Men det är ju inget jag vill gå och tänka på i tid och otid. Otid är för övrigt ett spännande ord. Vad är det egentligen? Förmodligen en definition på resdagar. Gå upp i ottan, oro för att missa planet, oro över att komma med planet, den gamla vanliga flygskräcken, landningen, kampen om taxin med barnstolen, nyckeln i låsen och efter en timme hemma den där återkommande längtan bort. Eller så är det bara väderspänningar. Flygplansmage. Men en dag har gått utan att man knappt har levt den alls. Otid. Hur som helst, att inte leva ovärdigt är inte det samma som att vara en looser. Att vara en looser är allt det där som kantade puberteten; att vara sen med brösten, att ha för stora bröst, att inte bli bjuden på partyn (se "att vara sen med brösten"), att verkligen gilla att virka, att sjunga i kyrkokören, att istället för att gå på luciavaka gå på långversionen av "Fanny och Alexander", att vara sämst på 60 meter med asabra på kulstötning, att bli vald sist till brännb... etc. etc. Att vara looser var i puberteten ett normaltillstånd. Så är det inte längre. Mycket för att jag inte orkar bry sig längre. Jag skiter väl i vilka jeans som gäller i år, jag är glad om jag hittar några rena. Men så står vi där i eftermiddag, vid rullbandet, efter en lång, lång resdag med två småbarn och otid. Och en efter en droppar folk av. Par, tjejgäng, hela storfamiljer och golfare. Till sist är det bara vi och ett par med sämskskinnshy kvar. Sen går dom också. Med tom bagagevagn. Det är svårt att se ansiktsuttryck i den där typen av impregnerade ansikten, men jag tror att dom är nedstämda. Eller så är det bara en projicering. Vår väska kommer inte. Bandet fortsätter att gå runt, runt och varje varv är ett hån. Vi reklamerar. Killen har slips och utomordentlig servicekänsla, vilket går bra ihop med vårt utomordentligt dåliga humör. Vi åker hem. Just nu vet jag inte om jag känner mig som en looser för att väskan inte kom eller för att det jag saknar mest i den är den där ögonfransböjartången som Tomas köpt till mig. |
|
9/7 Jag känner mig smutsig. Av orsaker jag inte är säker på men som jag tror är en blandning av arv, miljö och svensk barn-tv, har jag en relativ hög moral. Jag har aldrig knarkat, aldrig fildelat och aldrig fejkat en orgasm. Därför var det med skräckblandad nyfikenhet som jag igår insåg att jag är en karusellsnyltare. Jag visste inte att jag hade det i mig, och ännu mindre att jag skulle njuta så stort av det. Vi var på ett köpcentrum. Tomas ville shoppa, och i ärlighetens namn - det var hans tur. "Jag tar barnen", sa jag, som redan tidigare spanat in ett litet possy av såna här bilar man stoppar i en euro i osså guppar dom fram och tillbaka i pass en och en halv minut under plågsam cirkusmusik. Bredvid bilarna fanns en karusell, staring en anka med ratt(!), en bil med ratt och en motorcykel. Barnen blev som tokiga. Två euro senare var jag tom på växel och barnen var fulla med tjat. Det var för varmt för att ta några steg mot kontanthämtning. Då ser jag honom! Som i slow motion närmar han sig karusellen med sin tvåring i vagn och... jo, nog är det en euro han har i handen. Jag vill släppa allt och - i slow motion - springa honom till mötes, kasta mig om hans hals och slita euron ur handen på honom. Det gör jag inte. Jag tittar nonchalant ut över landskapen som är bergigt och torrt såhär från shoppingmallterrassen, och låtsat inte som om jag riktigt vet att mina ungar redan gjort sig hemmastadda i ankan och bilen. Den brittiska telningen tar utan knot plats på motorcykeln och jag hör det underbara ljudet av en euro som faller på plats, och sen bär det av. Jag är så uppfylld av nyfunnen snyltvillighet att det inte gör något att den engelske pojken skriker "bike" med sina lungors fulla kraft, varje gång han åker förbi mig. Jag har tjänat en euro och en och en halv minuts frid och jag är fullkomligt lycklig. Ytterligare två brittiska föräldrar och en spansk mamma senare, är Tomas klar och vi kan åka hem. På vägen till bilen möter vi pappa ett och jag blinkar hemlighetsfullt med ögat och säger "Thank you for the ride". Hans fru ser förvånad ut. |
|
5/7 Det är väl fan att man inte ska kunna hitta en ordentlig kniv i ett land där nationalsporten är tjurfäktning! Vi behöver en kniv. En vanlig kniv. Dvs. ett redskap med ett greppvänligt handtag och ett blad där åtminstone en sida har en vass egg. Vass. Egg. Alla knivar i vårt hushåll gör det mer effektivt att skiva sallad med kakelplattor. Kött göra sig icke besvär. Vi får gnaga från benen. Så vi letar efter en affär, en butik, en inrättning som saluför knivar med någon typ av skäryta. Alla expediter tittar på oss med blickar lika tomma som tjurens när den genomborrats av tolv sugrör, eller vad det nu kan vara dom använder. Vi provar på spanska, vi provar på engelska, vi provar på svenska. Ingen reaktion. Vi pekar på kniven som grönsaksansvarige just nu skär upp melon med. "Knife" säger vi och pekar på kniven. Han häller upp en bit melon. "No, por favor, knife", säger vi och pekar. Han ringer i telefonen. Efter två minuter lägger han på och säger: "no". Till slut träffar vi i alla falla på en kvinna som säger "si, claro". Hon pekar två gångar längre bort. Vi går dit. En hel hylla! Med plastbestick. Om man har för avsikt att fortsätta med tjurfäktning så föreslår jag att man i försättningen slår ihjäl tjuren med golfklubbor istället. Golfklubbor finns det nämligen gott om. Förskärare - no. |
|
3/7 Spanien - Torrevieja - denna genuina blandning av engelsmän och tyskar! Detta nybyggda eldorado där det är fullständigt omöjligt att hitta en spansk restaurant för alla pubar och där det samtidigt är omöjligt att hitta en spanjor som pratar engelska. Globalisering har ett konstigt sätt att vårda sig om sina små. Här är vi och gör det man ofta gör på semester med barn - ligger i poolen mellan 9 (då poolen öppnar, annars skulle vi vara där 6.30) och 16. Sen, när barnen somnat, gör vi det man ofta gör på semester när barnen somnat - pratar om vad vi ska göra med våra liv. Vi pratar om att skriva böcker, att skriva musik, att jobba med lera på heltid och bli lesbisk, men hittills har alla kvällarna slutat med att vi kommer fram till att vi älskar våra jobb och att det är så praktiskt med företagshälsovård. Så vi har det ganska bra. Och som grädde på moset är Tvillingarna här! Tvillingarna dök upp på stranden redan förra året, och gjorde det helt hopplöst att hålla koll på ungarna, eftersom det var hart när omöjligt att slita blicken från dom. Aldrig har jag sett vackrare kvinnor. Vi blev alla helt tagna av deras jämt spraytannade kroppar, deras platta magar och deras fullkomligt naturliga bröst, i en kupstorlek som sällan går hand i hand med den typen av slanka höfter som dom med jämna mellanrum lät gunga fram över stranden och som stoppade upp aktiviteten hos alla utom dom vars gråstarr utvecklats längst. Tvillingarna var helt enkelt som ett skämt. Men ett sånt där skämt som man kan dra om och om igen utan att tröttna. Ett skämt, just för att dom var skapta som en pubertetsfantasi och dessutom var två. Och det är dom alltså i år också. Skitsnygga och två. En för varje öga. Att se dom spela strandtennis är som att glo in i ett sexkalejdoskop. Äh, fan, jag tror att jag drar tillbaka till stranden. |
|
2/7 Jag är orolig för allt när det kommer till barnen. Det kan verka som en överdrift. "Allt" är ju inte möjligt att oroa sig för, kanske du tänker, men där har du fel, det går att oroa sig för allt. Throw me a freakin` bone here, och jag kommer att ta det. Vad säger du? En datormus? Du skojar! Dom är ju livsfarliga. Och då gör jag det ändå inte enkelt för mig och kastar mig över det självklara förhållandet sladd = kvävningsrisk, utan jag tänker genast på den här kulan som ju är jätteroligt att pilla ut för en tvååring och sen smaka på och sen hosta till och sen en häftig inandning och sen är det kört. En träslev? Är du galen! Tänk dig glad fyraåring springer och jagar imaginär häst med träslevspiska osså snubblar hon och skaftet sitter i ögon och sen är det kört. En herrskorta? Skärp dig! KNAPPAR! Och om dom mot förmodan sitter fast så kan du bara tänka dig vad som händer när tvååringen i längtan efter pappa slår skortärmarna om halsen i en låtsaskram som han inte kommer ur och sen är det kört. Det enda som jag inte har varit superorolig för är kemikalier. Diskmedel och tvättmedel och sånt. Dels för att vi har allt sånt inlåst. Men också för att det ju smakar så förbannat illa. Jag tänker att i alla fall fyraåringen kommer att tycka att det är godare med juice. Men så köpte jag ett bubbelvatten med ny smak igår. Citron och fläder. "Jag är törstig", sa dottern, och som den goda mor jag ändå är mellan neuroserna lät jag henne börja. Hon tog en rejäl klunk. Ögonen tårades av kolsyran och hon snörpte litet på munnen, men sen fortsatte hon att göra tårta av grus och kvickrot. Jag tog flaskan och sög girigt i mig och det tog några sekunder innan jag insåg att precis såhär - exakt såhär - måste citrondiskmedel smaka. Och det hade dottern satt i sig utan att blinka. Så nu är jag verkligen rädd för allt. ALLT. Allt. Läskigt ord. Hårt på något sätt. Vasst. Nästan som att det spetsar en på något sätt. Och sen är det kört. |
|
29/6 Mobila vägkameror. Visst har jag läst om dom. Sett stolta och händiga poliser montera upp högresta, rörformade kameror framför den enda kvällspressjournalist som inte varit stationerad vid "Allsång på Skansen". "Man fraktar dom lätt på en släpvagn", säger paparazzi-konstapeln, och ställer upp sig bredvid för att den mobila fotografen med puls ska få en bra bild på den mobila fotografen utan. Så nog har jag läst om dom alltid. Men det är ju inte samma sak som att faktiskt stöta på en ute i verkligheten. Det är ju mycket man läser om som man aldrig någonsin träffar på. Som Britney Spears t.ex. Eller "den nye hiv-mannen". Eller den gamla för den delen. Eller den här vanliga magsmärtan som kan vara "livsfarlig sjukdom". Men ute på sommarväg, på väg in från skärgården, är den plötsligt framför mig. Det är redan för sent att hejda händelsförloppet. Jag kan inte stoppa rörelsen - exakt när jag är på lämpligt fokusavstånd från vägkameran för jag in en lakritskonfekt i munnen. Exakt då. Dessutom är den en sån här tjock, rund lakritskonfekt, med en svart lakritsplupp i, en sån där som inte bara smakar socker, utan litet kokos också, en sån sätter jag i mig i själva fotoögonblicket - jag vet att det är fotoögonblicken för jag blinkar samtidigt - men det spelar ingen roll att jag blundar en hundradels sekund - jag vet redan att den var gul. GUL! ALLA vet att gult är den färg som syns absolut bäst i trafiken. Det är därför ambulanser och akutbilar numera är gula. Det är därför cyklister bär gula varningsvästar. Det är därför varningsblinkers blinkar gult. GUUUUUUULT! Det här kan vara den sista bloggen jag skriver. När som helst kan Fredrik Paulun knacka på dörren och ta mig med för sockeravgiftning och mjölavskräckning på okänd ord. Ser du någon i en rättssal med förvrängd röst och blurrat ansikte i sommar så är risken stor att det är jag. |
|
24/6 Midsommar i skärgården - vilken fest! Sill och potatis och nubbe och fästingar. Krocket och lek och vänner och fästingar. Långt till närmsta hus men ändå så pass nära att en tyst och stilla natt, när man sitter under stjärnorna kan höra fästingarnas skratt. På vägen ut missade vi en färja bara för att den var så full med fästingar som vid gud inte ville missa alla dessa midsommarturister. Men till slut kom vi fram och kunde krama om våra vänner som köpt stuga på Blidö, fast först råkade jag krama en fästing istället, som hade köpt precis samma tunika som vår värdinna. Sen dukade vi bordet för åtta vuxna, åtta barn och 42 000 fästingar. Skitsmå brassestolar i roliga färger runt vårt långbord och helan går, sjung hoppfallerallanlej. (Helan är när man har tagit alla sina tre fästing-sprutor, för den som inte helan tar kan inte heller vara säker på att inte få tbe. Bökigt att få in i melodin, men det går om man är tillräckligt snabb.) Sen gick vi ner till lövad stång och det var vackert och traditionssvenskt med ett litet spelmanslag - en fästing på violioliolej, en fästing på basfiol och en på flöjt och vi kan dansa bomfalleralla bomfallerallanlej. Och sen gick vi tillbaka till husen och då upptäckte jag att sonen hade fått en fästing bakom örat och jag grät och skrek och slet mitt hår och nu var allt förbi och för sent och oåterkalleligt och sen tog värden bort fästingen och sen åt vi efterrätt. /Annika (som på midsommardagen vaknade upp med en vilt främmande fästing i sin sovsäck, men har förklarat att det inte betydde nånting, och att den nu är nedspolad i toaletten) |
|
15/6 Nu är det svalare igen. Tur för korna. Jag läste att kossor inte mår bra när det är för varmt. Dom mjölkar sämre. Kor trivs tydligen bäst i 15 till 20 grader. Det var skönt att höra, för det är ändå ett bevis för att jag inte är en ko. Ibland får jag nämligen för mig att så är fallet; för mitt välbefinnande är jag väldigt beroende av fasta tider, jag står gärna prick still och glor medan jag tuggar och jag har fyra magar. I alla fall ser det ut som det när jag iklär mig leggings. Vommen, löpen, bladmagen och nätmagen i läcker trikå. Det latinska samlingsnamnet är "bilringar". Men trots detta är jag uppenbarligen inget nötkreatur. Personligen trivs jag bäst i mellan 25 och 30 grader. Eller i -5 till -15. 15-20 grader är egentligen den värsta temperaturen jag vet. Omöjligt att klä sig i. Men den tillfredsställer alltså kossorna. Dom har ju inte heller så mycket att välja på i garderoben. En fyra till åtta olika svarta eller bruna fläckar att placera ut bara. Men 15-20 grader... det kan bli problematiskt om den globala uppvärmningen fortsätter. Som jag ser det kommer den enda lösningen vara att ta fram ett lite större kylskåp som vi kan förvara kossorna i under dagen. Fast när du blir törstig måste du mjölka ner i glaset innan du dricker. Du får inte dricka direkt ur juvret, det är ohygieniskt. |
|
12/6 Jag lider av grav vätskebrist. Faktum är att jag har en sån huvudvärk att jag knappt orkar sätta mig vid datorn. Du kan säkert känna igen dig i den här beskrivningen dessa dagar, men jag misstänker att din uttorkning blott beror på att du är en vanlig soldyrkar-svensson. En flipp-flopp-fantast. Ett uteserveringsfreak. Du är Picknick-pöbel, helt enkelt. Det är inte jag. Jag lider av vätskebrist för att jag har varit på Bikram-yoga. Bikram-yoga. Känn på den! Nu kanske du tror att Bikram-yoga är det gamla vanliga: indiska hälsningsfraser som ingen förstår, följda av stående hunden, gräshoppan och kamelen. Så var det i och för sig också, med den skillnaden att jag aldrig har svettats mer i mitt liv eftersom det var 40 GRADER I RUMMET! Så mitt på blanka förmiddagen står jag och vinglar i trädet och svettas mer än jag gjort sammanlagt i mitt liv. Jag har en färgton i ansiktet som jag inte har sett sen jag rumptacklades i innebandyn på högstadiet, under dom första 15 minuterna är jag vid tre tillfällen övertygad om att jag ska svimma och däremellan hinner jag tänka: "Herregud, jag håller på att förvandlas till Cameron Diaz." Det är väl i stort sett bara filmstjärnor och sinnessjuka som en dag när det är strålande väder och 40 grader ute betalar 285 kronor för att få vistas inomhus i 40 grader, tillsammans med 14 personer som är vigare än dom. Filmstjärnekänslan höll i sig under hela lunchen (jag åt sallad) med sprack när jag sedan gick förbi polismyndigheten för att hämta ut mitt pass och såg att jag tydligen fortfarande bara är 159 cm. Nu måste jag gå och dricka. |
|
8/6 Mitt pass har gått ut. Jag är den enda nu levande svensk som fortfarande har ett blått pass. Mörkblått är det, med guld på. När jag tittar på det känns det som om jag skulle bo i en monarki. Sen kommer jag på att jag bor i en monarki. Och då känns det ganska bra att jag nu ska få ett rött pass istället. "Med det där blir du inte insläppt i USA", sa en dagismamma till mig när jag viftade med detta, mitt gamla ressällskap, vid lämningen i morse. "Jag ska inte till USA, jag ska till Spanien", sa jag. Men det spelar ingen roll, passet går ändå ut den 10:e juni. Jag var tvungen att åka till passmyndigheten. Jag gillar passmyndigheten. Du vet att du har minst en timme på dig att läsa en bok. Det är mer tid än vad jag sammanlagt har haft att läsa en bok på sen vi fick vårt första barn. Fast först tittade jag litet i mitt gamla pass. Utskrivet den 10 juni 1997. Då var jag 28 år, och hade nyligen klippt lugg ser det ut som. Det ser faktiskt ut som om jag har klippt den själv. Under påverkan av alkohol eller tvivelaktigt inspirationsmagasin. Jag ser yngre ut också. Inte bättre, men yngre. Det är något med partiet mellan kinden och ögat. Det ser avvaktande ut, som om det inte vet om det har höjts för att skratta eller gråta. Blicken är både rädd och glad. Ganska normal alltså, med tanke på att jag ska ut och resa. Efter exakt en timmes väntan är det min tur. Det är fel på kontakten med min bank, så jag får vänta en lång stund medan fröken i luckan knappar in fler siffror än jag kan räkna på sin telefon, för att via telesvar kontrollera min likviditet. Under tiden tittar jag på skärmen hur mitt nya pass kommer att se ut. Jag har ingen lugg, men otroligt mycket hår. Tänk att ha så mycket hår utan att klassas som en hälsofara. Kinderna ser ut att ha hittat hem, och blicken är lugnare. Möjligtvis ser jag litet förvånad ut, vilket jag inte var när bilden togs, men vilket jag blev när jag såg att fröken i luckan inte valt den bild där jag log mitt tv-bilags-leende. Men jag ids inte protestera. På vägen hem ringer jag min frisör. |
|
6/6 Som premiärblogg efterfrågades det en presentation av mig själv. Eftersom jag är en s.k. duktig flicka så har jag därför nu för avsikt att presentera mig själv. Det är svårt att presentera sig själv. Det är svårt att presentera mig själv. Jag skulle ju kunna göra det enkelt för mig och skriva att jag heter Annika Lantz, är 39 år, lyckligt gift, har två barn och kroniskt underlivsexem, men det säger ju egentligen ingenting. Mer än att du har störst chans att stöta på mig i lekparken eller på apoteket. Men tro inte att jag är vem som helst för det. Fast det är jag ju. Jag är vem som helst, men jag är åtminstone medveten om det, vilket jag tycker talar för att jag också har någon sorts personlighet. Det är inte mycket bevänt med den personligheten, det ska jag villigt medge, men jag har haft viss glädje av den i mitt jobb som programledare på Sveriges Radio och ibland även i mer sociala sammanhang. Som när jag umgås med mina vänner från Sveriges Radio. För ett tag sen skrev jag en bok. Det var inte meningen, det var mest som terapi för att komma igenom min andra mammaledighet, men orden kom ut i en följd som tilltalade mitt förlag, och hade jag bara struntat i att börja gå i riktig terapi hade jag säkert kunnat skriva ytterligare en bok och sedan börjat kalla mig för författare. (Du måste ha skrivit två böcker för att få kalla dig författare. Det är löjligt tycker jag - du behöver ju bara klä dig i kort kjol en gång för att bli kallad hora.) Sen jag började på min kognitiva beteendeterapi har jag inte skrivit ett skit. Men å andra sidan har jag blivit otroligt bra på att åka trånga hissar utan fönster. Nästa gång lovar jag att inte bara skriva om mig själv. Jag ska skriva om mina intressen också. /A |
9 1/2 månadLäs ett provkapitel ur boken här >>
Radiolegenden och teveprofilen Annika Lantz är föräldraledig. Hon har fått barn nummer två och upptäckt att alla som säger att det inte är någon skillnad med ett barn till ljuger. I sin dagboksroman berättar hon med sedvanlig humor och skärpa om det lilla heterolivet med kolikbarn, sömnlösa nätter och lattespäckade mammaluncher som aldrig blir av. Här avhandlas babysim, besök på BVC och eftermiddagsteve med samma inlevelse. Liksom damtussar och ärvda mammabyxor. 9 ½ är den absolut roligaste och mest tragikomiska mammaboken du kan hitta. Inget du vill vara utan, vare sig du är med eller utan barn. 
|
9 1/2 månadRadiolegenden och teveprofilen Annika Lantz är föräldraledig. Hon har fått barn nummer två och upptäckt att alla som säger att det inte är någon skillnad med ett barn till ljuger. I sin dagboksroman berättar hon med sedvanlig humor och skärpa om det lilla heterolivet med kolikbarn, sömnlösa nätter och lattespäckade mammaluncher som aldrig blir av. Här avhandlas babysim, besök på BVC och eftermiddagsteve med samma inlevelse. Liksom damtussar och ärvda mammabyxor. 9 ½ är den absolut roligaste och mest tragikomiska mammaboken du kan hitta. Inget du vill vara utan, vare sig du är med eller utan barn. Annika Lantz är prisbelönt programledare på Sveriges Radio. Mest bekant för den stora publiken är radioprogrammen Morgonpasset och Lantz i P3. I teve kan man se henne i Parlamentet och tidigare också i den egna talkshowen I afton Lantz. Märkligt nog har hon aldrig varit med i någon långfilm. 2002 fick Annika sitt första barn och följde upp succén 2005. Nu är hon yrkesarbetande tvåbarnsmamma med sömnproblem.
|
