Carola Hansson – författare

Sommaren 1939 anländer sextio judiska ungdomar från Tyskland till en gård utanför Falun. Här skall de lära sig jordbruk för att snart nå sina drömmars mål, en kibbutz i det blivande Israel. Men kriget bryter ut och de blir kvar i Sverige.

Carola Hansson låter sin berättelse om tre av dessa tonåringar ta sin början 1935 i Königsberg. Med sitt lågmält suggestiva språk levandegör hon hur deras tillvaro successivt slås i spillror av den nazistiska terrorn. Ur studier och ivriga samtal kring sionismens idéer växer ändå en bräcklig framtidstro - en tro de kämpar för att bevara också i exilens utsatthet.

Sommaren 1939 anländer sextio judiska ungdomar från Tyskland till en gård utanför Falun. Här skall de lära sig jordbruk för att snart nå sina drömmars mål, en kibbutz i det blivande Israel. Men kriget bryter ut och de blir kvar i Sverige.

Carola Hansson låter sin berättelse om tre av dessa tonåringar ta sin början 1935 i Königsberg. Med sitt lågmält suggestiva språk levandegör hon hur deras tillvaro successivt slås i spillror av den nazistiska terrorn. Ur studier och ivriga samtal kring sionismens idéer växer ändå en bräcklig framtidstro - en tro de kämpar för att bevara också i exilens utsatthet.

Under invigningen av sommar-OS i Helsingfors 1952 springer plötsligt en ung kvinna i lång vit klänning ut på löparbanan. Hon är på väg mot talarstolen för att hålla ett fredstal. Efter bara några ord blir hon bortförd, men bilden av hennes vitklädda gestalt sprids över världen; hon får epitetet ”Fredsängeln”, blir berömd, ifrågasatt, beundrad.

Med sin roman kallar Carola Hansson fram henne ur glömskan; en viljestark, karismatisk och djupt engagerad kvinna som med dialogen som ledstjärna ägnar resten av sitt liv åt fredsarbete. Från barndomen i Königsberg under andra världskriget, med en far som är aktiv nazist, får vi inte bara följa henne till Mellanöstern, Asien och Afrika för möten med ländernas politiska ledare utan också i hennes ständiga sökande efter en andlig hemvist.

Carola Hanssons har gjort sig känd som en författare med förmågan att förena tyngd med lätthet, att i djärva romanbyggen behandla existentiella frågor med hjälp av ett poetiskt och atmosfärrikt språk. Hennes hennes stora roman Andrej (1994) växte fram ur en djupdykning i den berömda ryska familjen Tolstojs öden. Året efter utgivningen av romanen om Leo Tolstojs son fick Carola Hansson ett oväntat brev från Andrejs sonson i Moskva. Med brevet följde en tidningsartikel, en dödsruna över dennes far Ilja Tolstoj, som dittills varit nästan okänd för henne. Artikeln fyllde henne inte bara med en överraskande känsla av förlust och sorg utan också med en mängd frågor. Varför hade sonen sänt henne dödsrunan? Och vad kunde han själv tänkas känna till om den far han förlorade vid tre års ålder? En rad osannolika tillfälligheter gör att hon ett år senare är i färd med att följa Iljas dramatiska levnadsöde, från tjugotalets turbulens i Sovjet till den livslånga exilen i USA bland den amerikanska överklassen. Ilja är en karismatisk äventyrare som bär på det tunga tolstojska arvet att leva i gränslandet mellan fiktion och verklighet, och Carola Hanssons utforskning för henne in i de mest häpnadsväckande historier – om alltifrån inspelningen av en vildmarksfilm bland nordamerikanska indianer till en spektakulär expedition till Dalai Lamas Tibet.

Strax efter första världskriget lämnar två unga systrar, Agnes och Adina, sin hemstad Uppsala för att fara iväg till Kina som missionärer. Gud har kallat dem - men den lille brodern som de lämnat bakom sig plågar deras samveten.I Kina är de med och öppnar en missionsstation i staden Changsha i Hunanprovinsen. Vi får följa deras verksamhet fram till slutet av 1930-talet under en tid som blir allt oroligare med strider mellan nationalister och kommunister och så småningom också en framryckande japansk ockupationsarmé. Missionsverksamheten går trögt bland en befolkning som redan är välförsedd med religioner. Tvivel ansätter systrarna, som grubblar över det rättfärdiga i att försöka ersätta buddism och taoism med kristendom och om kristnandet verkligen är viktigare än kampen för ett mera rättvist samhälle. Mästarens dröm är en stort anlagd och djupt angelägen roman om den religiösa erfarenheten. Den rymmer starka känslor och en rad lika poetiska som pregnanta porträtt, samtidigt som den väcker högaktuella frågor om tro och tvivel, om möten mellan olika kulturer och religioner, liksom om kärlekens och altruismens möjligheter.Romanen bygger på dokumentärt material och Carola Hansson har också besökt Changsha och funnit rester av den gamla missionsstationen. Hennes färgrika och ofta skakande skildringar av Sydkina under mellankrigstiden har en mycket autentisk prägel.

Ungern 1956. Ryssarna invaderar; från många håll i landet kommer rapporter om rena massakrer. I en skola lovar lärarinnorna, däribland Magda, att barnen skall få göra en söndagsutflykt upp i bergen - i själva verket flyr de alla över gränsen till Österrike. Magda lämnar allt, även den man hon älskar, utan att veta vad som hände honom och hans vänner när de närmade sig de ryska stridsvagnarna. Barnen skingras åt olika håll. Så småningom kommer Magda ensam till Wien där hon möter Thomas och gifter in sig i hans borgerliga familj. Men hon lever i en alltmer förtvivlad känsla av overklighet och främlingskap - den sista delen av romanen utspelas på sinnessjukhuset Steinhof. Carola Hanssons roman handlar om vad som händer en människa som förlorar sitt förflutna, som plötsligt inser vad det egentligen betyder att byta land, byta språk.

»Hurdan var han egentligen, din far?« Frågan tycks oskyldig, men för den kvinna som för ordet i Carola Hanssons nya roman åstadkommer den ett jordskred. Plötsligt inser hon hur lite hon vet om den fåordige men älskade fadern som varit död i tjugo år. Vem var han då? Hon påbörjar ett sökande som snart lika mycket kommer att inbegripa tingen han omger sig med som den tid i vilken han formats.Frågorna ställs medan modern, som fortfarande lever, sakta men säkert går in i ett mörker där språket upplöses och minnena förvandlas till fantasier och drömmar. Besöken hos modern, skildrade med ömsint saklighet, varvas med försöken att fixera bilden av fadern.

Masja är det avslutande sidostycket i den mäktiga triptyk om familjen Tolstoj som Carola Hansson inledde med den Augustnominerade romanen Andrej (1994). Andrej handlar om den av Lev Tolstojs söner som betraktades som familjens svarta får medan nästa del, Med ett namn som mitt (2005), skildrar sökandet efter Andrejs till USA utvandrade sonson.

Den nya romanen ställer dottern Masja i centrum. Hon var det av barnen som stod den berömde författaren närmast och därför den som kanske var allra mest utsatt för hans patriarkala maktutövning. Men även modern ville styra hennes liv. Boken handlar om Masjas sökande efter en egen identitet, och det är den laddade relationen mellan far och dotter som är bokens huvudtema. Den ger också ett sammansatt porträtt av den komplicerade personen Lev Tolstoj.

Suveränt blandar Carola Hansson glimtar av sin egen väg in i romanen med en fiktiv gestaltning av Masjas liv under 1800-talets sista decennier och fram till hennes död 1906. Boken blir en bred och levande skildring inte bara av människorna och livet på familjegodset Jasnaja Poljana utan också av tidens sociala förhållanden. Via autentiska utdrag ur brev och dagböcker träder vi in i en värld där människorna – samtidigt som de ägnar sig åt umgänge, sköna konster och andlig utveckling – desperat försöker förhålla sig till de alltmer påträngande sociala och politiska spänningarna i sekelskiftets Ryssland.

Berättelsen om Masja är ett gripande kvinnoöde och tangerar frågor som är högaktuella idag. Den bärs fram av ett språk som är klart och genomlyst, meningarna är långa och vindlande, helheten rytmisk och omväxlande; att läsa den är en skönhetsupplevelse. Den avslutande delen i Carolas Hanssons ryska svit är en rik och storslagen roman.