Cecilia Hansson – författare

”När jag står utanför porten på Hauptstraße 187. Det är i början av maj, det är den tidpunkt som Kafkas dödsresa tog sin början. Jag har solen i nacken och en tårtkartong i näven. Fåglarna, någon enstaka bil hörs svagt på avstånd. Om jag blundar kan jag föreställa mig dammolnet från hästarna på lervägen. Doften av nyslagen äng. Det skulle lika gärna kunna vara min mammas hemby i Tornedalen. Lugnet och känslan att befinna sig utanför världen.”

Hade Cecilia Hansson levt för hundra år sedan hade hon tagit in på vilohem för att komma bort från vardagen. Nu reser hon i stället runt i Centraleuropa på jakt efter Kafka. Varför så besatt av Franz Kafka? Och inte är det väl vila hon behöver utan liv – innan luften tar slut i hennes lungor. Cecilia Hansson har gjort en personlig genomläsning av Kafkas samlade verk - i ljuset av vår samtid. Hon har grävt i arkiv i Wien, i Prag och i norra Sverige, och besökt sanatoriet i Tornedalen där hennes mormor vårdades för sin tuberkulos. Och allra mest har hon grävt i sig själv. Med Franz Kafkas hjälp. Här möts två lungor, Cecilias egen ”Kafkalunga” och så Kafkas.

”När jag står utanför porten på Hauptstraße 187. Det är i början av maj, det är den tidpunkt som Kafkas dödsresa tog sin början. Jag har solen i nacken och en tårtkartong i näven. Fåglarna, någon enstaka bil hörs svagt på avstånd. Om jag blundar kan jag föreställa mig dammolnet från hästarna på lervägen. Doften av nyslagen äng. Det skulle lika gärna kunna vara min mammas hemby i Tornedalen. Lugnet och känslan att befinna sig utanför världen.”

Hade Cecilia Hansson levt för hundra år sedan hade hon tagit in på vilohem för att komma bort från vardagen. Nu reser hon i stället runt i Centraleuropa på jakt efter Kafka. Varför så besatt av Franz Kafka? Och inte är det väl vila hon behöver utan liv – innan luften tar slut i hennes lungor. Cecilia Hansson har gjort en personlig genomläsning av Kafkas samlade verk - i ljuset av vår samtid. Hon har grävt i arkiv i Wien, i Prag och i norra Sverige, och besökt sanatoriet i Tornedalen där hennes mormor vårdades för sin tuberkulos. Och allra mest har hon grävt i sig själv. Med Franz Kafkas hjälp. Här möts två lungor, Cecilias egen ”Kafkalunga” och så Kafkas.

För den som är det minsta intresserad av sin europeiska omvärld, sin samtid eller, för den delen, meningen med livet.

UNT

Deras frågor angår alla.

Expressen

Det är en underbar bok som Cecilia Hansson skrivit.

SvD

Den fria kulturen är under attack på många håll i Europa. Konservativa och högerpopulistiska krafter driver allt hårdare krav på styrning och censur. Inte minst i Centraleuropa politiseras idag konstlivet. 

Hopplöst, men inte allvarligt. Konst och politik i Centraleuropa handlar om överlevnad, motstånd, censur och frihet i en region som är politiskt högaktuell och av stor vikt för hela världens utveckling.

Cecilia Hansson har under flera års tid rest mellan Stockholm och Wien, Bukarest och Budapest för att förstå det allt hårdare kulturklimatet. Hon möter några av Europas ledande intellektuella, från Herta Müller och Péter Nádas till Marina Abramović, Michael Haneke och många fler. De talar om villkoren för skapande, men också de större frågorna om konstens betydelse och konstnärens möjlighet att påverka samhällsdebatten. I nära och djupgående intervjuer berör Hansson frågor som arvet efter kommunism och fascism, konstens ofrånkomlighet, auktoritära idéers återkomst och hur varken stabilitet eller trygghet kan tas för given i Europa idag. Resultatet är en unik inblick i regionen och återkommer till en central fråga: Vilket ansvar har egentligen en konstnär att stå upp för det hon eller han tror på?

Cecilia Hansson (född 1973) är författare, journalist, fil. mag. i tyska och översättare. Hon har skrivit fyra diktsamlingar - debutboken utspelade sig i Wien - och översatt två. Hon har genom studier, resor och reportage följt Centraleuropa i mer än tjugo år.

Cecilia Hanssons bok är både levande och angelägen, och visar med tydlighet att när kulturen är hotad så är vi alla hotade.

Leonidas Aretakis, Dagens Nyheter

En mycket fin, läsvärd och genomarbetad intervjubok ... En viktig bok för att förstå hur dagens Europa blivit till och kanske också om vart det är på väg.

Björn Sandmark, Dala-Demokraten

Samtalstonen är vardaglig och innehållet tillgängligt, som läsare sitter man vid bordet intill och lyssnar. Det är vaket och undrande, aldrig pladdrigt ... får en att stanna upp och reflektera. Cecilia Hanssons rapporter från verksamma konstnärer i ett undanskymt Europa rymmer hopplöshet och allvar. Men också hoppfullhet i ett allvarligt läge.

Gert Lundstedt, Arbetet

Det här är en bok som tar upp samtidens brännande frågor och samtidigt ger en viktig historisk bakgrund. Det är intressant, gripande, viktigt, stundtals underhållande och alltid mycket stimulerande.

BTJ

Jag tror man ska läsa Hopplöst, men inte allvarligt som en rapportbok från läget i tre länder - Österrike, Ungern och Rumänien. De förenas av förljugen historia, läskig politik och fantastiskt stilskarpa, plågsamma, ältande berättelser. Michael Hanekes nersläckta mörker, Herta Müllers skoningslöshet och Lászlo Krasznahorkais stillastående störtregn. Vem blir inte sugen? ... Ingen verkar egentligen vilja vara politisk - men alla känner att de måste. Någon säger att samtiden är som en djungel, men att det då finns plats för mod ... Våra blickar över Europa skyms fortfarande av fördomsfulla stereotyper och kategorier. Hanssons bok rubbar dem. De tre länderna bildar ett upphettat koncentrat av det europeiska tillståndet. Konservatismens frammarsch. Det skarpa vägvalet mellan åternationalisering och Europatanken. Deras frågor angår alla.

Per Wirtén, Expressen

Nyfikenhet och öppna frågeställningar kan leda oss vidare i ett allt mer polariserat samhällsklimat ...  Cecilia Hansson har åstadkommit rena trivselboken för den som är det minsta intresserad av sin europeiska omvärld, sin samtid eller, för den delen, meningen med livet. Det är oavbrutet stimulerande att följa hennes möten med den ena efter den andra centraleuropeiska intellektuella giganten / gränslösa konstikonen / lovande yngre förmågan. Faktum är att det litegrann känns som att få sitta och fika i sällskap av en rad otroligt intressanta personer. Cecilia Hansson bjuder på spirituella samtal med en i bästa bemärkelse intellektuell grädda. Det där med fikakänslan är nog ingen slump. På ett ställe resoneras det just om cafékulturen i Wien, och dess betydelse för konst och kultur. Cecilia Hansson själv tar liten plats i texten, men skjuter in de rätta frågorna och har helt uppenbarligen en talang att lyssna, tolka och ordna det material hon får, så att det blir substantiellt och, i sina bästa stunder, riktigt djupsinnigt ... Hopplöst men inte allvarligt bjuder på flera skratt under läsningen, precis som vid ett vanligt cafésamtal. Påfallande många av Hanssons interlokutörer har humor, och en stor portion självironi.

Nina Solomin, Upsala Nya Tidning

Frostbitna tulpaner i gatustånd och uppfällda rockkragar fyller staden i en historiskt kall aprilhelg, men tillkommen som 'en kärleksförklaring till Österrike' värmer Hanssons bok som en innerlig stadsguide i sina beskrivningar av konstens glödgade svar på en kall politik. Helt logiskt framstår det också att det blir kyssar som snitslar ut min väg när jag rör mig genom staden och dess politiska och kulturella historia.

Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren

Selv om boken levner liten tvil om situasjonens alvor og håpløshet, og mange av de intervjuede fremstår resignerte på vegne av sine nasjoner, oppleves boken paradoksalt nok som frisk. Forfatterne og kunstnerne som her kommer til orde gir vektige innspill til våre forestillinger om Europa. For som Cărtărescu viser i sitt essay, står Europa fortsatt på spill, og også skandinaviske hjerner kan se ut til å ha glemt at de er grenseløse.

Morgonbladet (Norge)

Och här finns kanske något som utöver geografin förenar det vi kallar Centraleuropa, nämligen en konstnärlig fascination för den inre friheten och för gestaltningen av det djupaste mänskliga livet bortom de lager som språk, etnicitet, tradition och konvention utgör. Detta är förstås paradoxalt i en region som präglats av mänsklighetens värsta krig, folkmord och diktaturer. Men, så är också själva paradoxen, liksom den i bokens titel, något specifikt centraleuropeiskt. Att bokens kollage av intervjuer har tillkommit i en tid då den konstnärliga friheten historiskt sett aldrig varit större är förstås också paradoxalt, men samtidigt något som uppmanar oss alla att bidra till att denna frihet inte begränsas till att bli ytterligare en parentes i en auktoritär tidsålder.

Signum

"Det är en blandning av poesi och prosa, minnesfragment och omtagningar som böljar genom tidsplanen. Det må låta både flummigt och navelskådande men sanningen är att det här är en fantastiskt rolig bok. Cecilia Hansson skriver om mänskligt tillblivande och varande med stor insikt och humor."Kommunalarbetaren

"när jag efter en stunds läsning vänjer mig vid den okonventionella gestaltningen av tid tycker jag bara att den är underbar. Det upplösta berättandet blir kongenialt med en genomsyrande frihetslängtan – all sorg och glädje i livet pågår på sätt och vis samtidigt, i mönster som ristas in i psyket för alltid."Dagens Nyheter

”Cecilia Hansson både vill och vågar ta sig dit där det bränner eller brände som mest. /…/ Litteratur kan vara en användbar och verkningsfull praktik för studier i hjärtats innersta. Och Cecilia Hansson har med sin språkliga energi en ovanligt stor talang att göra detta allmängiltigt.” Svenska Dagbladet

"... en luftig tidsoch tankeresa om kärlek, drömmar, litteratur och hur vi formas till den människa vi blir. /../ Och språket, ja detta underbara språk bär Au pair långt.”Borås Tidning

En kvinnlig poet mitt i livet skriver en bok om att som nittonåring arbeta som au pair i Wien och bli förälskad i sin tysklärare. En ungdomlig pinsamhet, ett ingenting i livets flöde? Eller?

Samma kvinna återvänder genom åren gång på gång till Wien – hon läser filosofi, blir översättare, skriver poesi och reportageböcker, gifter sig och får barn, men uppehåller sig hela tiden i tanken kring en plats, den plats i Wien där allting skedde – eller inte skedde. Vad är det som gör att vissa händelser påverkar oss på djupet, blir nycklar till vår förståelse av oss själva och omvärlden?

Au pair är en memoar om besatthet. Cecilia Hansson går i närkamp med ett liv tills någonting äntligen ger vika. Det handlar om förhållandet mellan misslyckande, längtan och kreativitet, om att bli sig själv och att bli konstnär.

Som 42-åring är Cecilia åter i Wien och sitter i samma korridor som när hon var nitton. En man i solglasögon. Är det han? Och har vi inte lärt oss – av böcker som I Love Dick – att en inställd kärlekshistoria också är en kärlekshistoria?

"Det märks att Cecilia Hansson är poet, för hon snubblar aldrig när hon med sin avrundade, precisa stil fångar ögonblicket i den ständigt strömmande, drömska tiden. Hon vet vem hon är och hon vet vem hon var. Det är vackert och befriande att läsa."Gotlands Tidningar

"Hennes prosa går i närkamp med livet, undersöker förhållandet mellan längtan och kreativitet. En växling mellan föräldralivet, den första stora kärleken och en känsla av uppbrott. En mycket vacker bok."Bäst just nu, Nöjesguiden

”ju längre jag läser, och framför allt i efterhand, inser jag att jag faktiskt är riktigt förtjust i Hanssons hanterande av tropen. Det finns en diskret men skälmsk självdistans invävd i texten, en lekfullhet som jag uppskattar /…/ Efteråt har jag, mot alla mina förväntningar, känslan av att ha läst något jag aldrig läst förut. Det, om något, är ett tecken på ett lyckat konstnärligt projekt.” Expressen

”Den duktiga flickans första kapitala misslyckande sker på flera fronter i Hanssons memoar. /…/ Det som får mig att ta ”Au pair” till mitt hjärta är inte hur detta nederlag ältas, utan hur det fortsatta ältandet, och skammen över detsamma, blir ett misslyckande i sig. Något som den litterära framställningen förstås kullkastar genom sitt återerövrande. Det är relevant och komplext.”Sydsvenskan

”Det finns ögonblick av ett slags dov livsinsikt i Hanssons bok, då den korthuggna, medvetet lakoniska prosan ångar av en epifanisk sorg. När bokens ömsinta eller målmedvetna uppmärksamhet mot det mänskligt och sårbart prosaiska skapar en täthet som bär.”Göteborgs-Posten

”Au pair är en undersökning av det som aldrig blev - och det som ändå blev. Skriven i korta, precisa fragment. /…/ Att dessutom få sagt något om vem man var och vem man är, lämna öppet för läsaren att fylla i sig själv på de tomma ytorna och komma fram till ett svar som inte blir platt - det är en bedrift.”Kulturnytt i P1

Denna volym samlar Cecilia Hanssons kritikerrosade tre första diktsamlingar.

Debutboken Revbensdagar, morgnar (2002) är en lyrisk berättelse om känslor så starka att de gränsar till patetiska. Berättelsens yttre ram utgörs av Wien. Här möts en man och en kvinna. Vilka de är och hur de har träffats är oväsentligt. Bara det som uppstår mellan dem betyder något. 

Tänj min hud. En förvandling (2005) är en lek med Franz Kafkas Förvandlingen, och kretsar kring en ung kvinnas utveckling, frigörelse och lust. En morgon när jaget i Tänj min hud. En förvandling vaknar upp är ingenting som det varit. Kroppen i flickrumssängen är full av växtlighet, spricksår och läckor. 

Spegelsken (2008) är en bok om viljan att få vara den man är. Men också om att kallas fulast i stan, väljas sist på gympan, och om fönsterrutorna som en dag ska krossas. Spegelsken utspelas i ett drömlikt nittonhundraåttiotal, i en småstad som kunde vara din.

Med en nyskriven introduktion till författarskapet av Kristian Lundberg.

"Cecilia Hanssons dikt är radikal, inte minst i bejakandet av grundvärden. Hennes dikt signalerar en återgång till en av diktens funktioner, nämligen besvärjelse och åkallan. Hanssons dikt vägrar att stå i tjänst. Det är en konsekvent hållning. Den sträcker sig ut redan från första sidan. Hon har en enhetlig stil. Konsekvent. Den skär som en kniv. Och det finns inte en enda falsk skorrande ton, inte ett enda överflödigt ord. Ingenstans ger hon efter för effektsökeri. De olika diktsamlingarna förefaller mig vara sam manlänkade utifrån en enda princip: Kärleken är radikal. Att älska är att förlora sig. Och få höra sitt namn ropas. Klar. Ren. Enkel. Kärlekens alkemi innebär att den tyngd i bly som tidigare var plötsligt är förvandlad till guld."Ur Kristian Lundbergs förord

Skrivet om Revbensdagar, morgnar:

Hansson skriver loss kvinnokönet från dess vanliga tillstånd av mörkerhål eller pornografisk bild. Det kvinnliga könet syns nära, nästan inifrån, med flikar, hinnor och vätskor. Det begär som skildras är vilt och okontrollerat, och fortsätter långt bortom mannen och marknaden.Jenny Tunedal, Aftonbladet

Innanför är en tät och ordlös relation där just fukten, vätskan tycks ha tagit över från orden. Cecilia Hansson undersöker i sina exceptionellt känsliga dikter en sorts hudens hud, ett område kring människor som bara fukten (dikten) kan vidröra.Joar Tiberg, Lyrikvännen

Cecilia skriver sammanhållet, komprimerat. Meningarna och satserna är som polerade ädelsetenar.Lisa Wede, SR P1

Det är en motsägelsefull text, karg men samtidigt blommande av organiska metaforer och sirliga upprepningar.Dan Jönsson, Dagens Nyheter

…Revbensdagar, morgnar är just så här snuddande ömtålig. Inget talat språk, bara kropparnas rörelser – så renodlas intimiteten i scen efter scen.Amelie Björck, Göteborgsposten

Skrivet om Tänj min hud. En förvandling:

Det är inte en ungdomsbok, inte en flickbok. Det är en djupt samhällskritisk bok – för den ger röst åt något som förut beskrivits med blyga flickors rodnande kinder på skolgårdar runt om i landet eller med pojkars bullrunkning och tjyvkikande in i flickors omklädningsrum. Boken växer för varje knivskarp och närgången rad.Pelle Andersson, Aftonbladet

Äntligen får en flickas första lust vara det den i mångt och mycket är; en förvirring över kroppens tunna skal som rämnar. Inte något skört som knoppas omgivet av glorifierad ångest.Anna Hallvarez, Norrbottens-Kuriren

Tänj min hud är en modig diktsamling. Att beskriva detta stora, som på en gång är så privat och så allmängiltigt är ingen lätt uppgift. Risken att hamna i klichéer känns ständigt överhängande, men genom att låta upplevelsen bli unik i sitt skräckinjagande uttryck istället för att försöka omfatta alla flickors pubertet undviker Cecilia Hansson de flesta fällorna.Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

Jag tycker om hur Hansson beskriver jagets relation till flickrumstingen. Här fungerar hennes poesi som bäst – när jaget utforskar tingen med ovana ögon.Marit Östberg, Kristianstadsbladet

Skrivet om Spegelsken:

”Cecilia Hansson bygger med ett minimalt antal kondenserade meningar, bara en eller ett par per uppslag, upp en hel värld. […] Spegelsken är en mardröm, en otäckt klar minnesbild. Och med ett raseri kokande som bara den vuxna författaren kan tillåta sig: det här var det jag inte stod ut med. Så här illa gjorde det.”Lotta Olsson, Dagens Nyheter

”Utanförskapet får ett ansikte i Hanssons impressionistiska bilder av vad som händer de sista dagarna i nian. De korta, sammanpressade raderna, ett slags lyrisk prosa, vibrerar av återhållen förtvivlan. Tonårens vånda, drömmar och längtan träder fram i skildringen av det starka känslotryck som huvudpersonen lever under. ”Jag är en lavendelprinsessa, med stenar i min kjolsficka.” Hansson beskriver med både känsla och intensitet en ung människas protest mot samhällets likformighet, en protest som till sist tar sig desperata uttryck.”Lena Kåreland, Svenska Dagbladet

"På köksväggen i fasterns Västerbottensgård hänger en bonad med text ur Psaltaren: Fröjden eder med bävan. Det citatet kan sammanfatta hela Hanssons roman, eftersom den i grunden handlar om ovisshet och rädsla, om hur man ska kunna lita på det opålitliga livet. Och att det, i ljuset av ett par generationer, blir smärtsamt tydligt hur fort tiden fladdrar iväg."Svenska Dagbladet”Snö och potatis är ett skarpslipat verk om det svåra i att leva i dödens - och livets! - starka närvaro”Tidningen Vi"Cecilia Hansson gräver efter rötterna liknar formen en potatisplanta. Knöl efter knöl grävs fram. Var för sig är de obetydliga, men lagda tillsammans bildas en helhet, ett mönster."Helsingborgs Dagblad"Språket är lika delar ångestframkallande och romantiskt. Läsningen flyter fram. Boken är också modig, blottande och utlämnande. Och på så sätt har Cecilia Hansson kastat sig ut genom att skriva den."Norrländska Socialdemokraten”Färden går till gränsregionernas språkblandningar. Det är en klassresa genom ett samhälle som förlorat sin stabilitet i privatiseringarnas tidevarv. En nedlagd värld, avfolkad men fortfarande bebodd. […] det blir en resa till denna längtan att bli en annan, en längtan som också är en förlust, man går över en gräns: det kan ”aldrig bli som förut igen”.Expressen"I boken förekommer något som kunde kallas platsens stolthet. Dramatiken kan finnas också i det som inte är storslaget, utan helt vardagligt."Bernur

En kvinna, hennes man och deras dotter ger sig ut på en road trip i Tornedalen. Tanken är att besöka det sanatorium där hennes mormor var inlagd i två omgångar på 1950-talet. Kvinnan vill se platserna där så många människor vårdades – och dog – i en sjukdom som angrep lungorna. Resan blir också en minnesresa tillbaka till hennes egen uppväxt, präglad av längtan och viljan att skapa sig ett sammanhang. Samtidigt har en ny farsot börjat sprida sig i samhället.

Det som börjar som en skildring av en avlägsen tid och ett sätt att närma sig ett avlägset trauma får plötslig skrämmande aktualitet. Vad händer om en mamma dör och ett barn blir föräldralöst? Eller om sjukdom drabbar ett barn? Om man blir fråntagen sitt språk? Eller om en isvak brister, mitt i mörkaste vintern? 

Hur ska man kunna leva när man aldrig kan ta någonting för givet och när smärtan som konstituerar en människa är ständigt närvarande? Precis som ljuset — det som aldrig väjer.

Snö och potatis är en roman om moderskap och död, och om hur orons skuggor kastas över generationerna.