David Gaunt – författare

Although overshadowed in historical memory by the Holocaust, the anti-Jewish pogroms of the late 19th and early 20th centuries were at the time unrivaled episodes of ethnic violence. Incorporating newly available primary sources, this collection of groundbreaking essays by researchers from Europe, the United States, and Israel investigates the phenomenon of anti-Jewish violence, the local and transnational responses to pogroms, and instances where violence was averted. Focusing on the period from World War I through Russia's early revolutionary years, the studies include Poland, Ukraine, Belorussia, Lithuania, Crimea, and Siberia.

The mass killing of Ottoman Armenians is today widely recognized, both within and outside scholarly circles, as an act of genocide. What is less well known, however, is that it took place within a broader context of Ottoman violence against minority groups during and after the First World War. Among those populations decimated were the indigenous Christian Assyrians (also known as Syriacs or Chaldeans) who lived in the borderlands of present-day Turkey, Iran, and Iraq. This volume is the first scholarly edited collection focused on the Assyrian genocide, or “Sayfo” (literally, “sword” in Aramaic), presenting historical, psychological, anthropological, and political perspectives that shed much-needed light on a neglected historical atrocity.

The mass killing of Ottoman Armenians is today widely recognized, both within and outside scholarly circles, as an act of genocide. What is less well known, however, is that it took place within a broader context of Ottoman violence against minority groups during and after the First World War. Among those populations decimated were the indigenous Christian Assyrians (also known as Syriacs or Chaldeans) who lived in the borderlands of present-day Turkey, Iran, and Iraq. This volume is the first scholarly edited collection focused on the Assyrian genocide, or “Sayfo” (literally, “sword” in Aramaic), presenting historical, psychological, anthropological, and political perspectives that shed much-needed light on a neglected historical atrocity.

Historien ser olika ut beroende på vilket perspektiv vi anlägger. Läroböcker i historia är i allt väsentligt överens om vilka händelser och processer som har ägt rum i det förflutna, men hur de beskrivs eller vilken betydelse de ges varierar beroende på just perspektiv. Poängen med den här boken är att lyfta fram faktorer och begrepp som är viktiga för att förstå komplicerade sammanhang.Bokens tio kapitel tar vart och ett upp ett specifikt tema. Vissa rör de mest grundläggande villkoren för mänskligt liv, som Människan och naturen eller Levnadsförhållanden. Andra behandlar rent mänskliga konstruktioner, som Politik och organisering, Religion och ideologi och Teknik och vetenskap medan några rör sig i ett mellanskikt mellan det materiella och det ideella, som Genus, Globalhistoria eller Sociala grupper och klass. Två kapitel – Ekonomi samt Föreställningar och meningsskapande – är nyskrivna medan övriga är bearbetningar av första upplagans innehåll.I kapitlen blandas abstrakta och översiktliga resonemang med mer konkreta, där specifika historiska processer eller händelser närstuderas. På så vis kan läsaren knyta de allmänna översiktliga och de specifika empiriska diskussionerna till varandra och förstå det lilla genom det stora och det stora genom det lilla. Därmed hoppas författarna kunna bereda vägen till förståelsen att historia är något både svårare, djupare, roligare och mer intressant än bara kunskap om enskilda fakta ur det förflutna. Boken är främst avsedd för grundutbildningen i historiska ämnen vid universitet och högskolor.

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".