Elise Karlsson – författare

”Detta slags realistiska kollektivroman bekräftar gärna verkligheten i stället för att avslöja den, men det är en risk Elise Karlsson nog varit medveten om när hon valt att skriva något annat än en självcentrerad uppväxtskildring från förorten. Det är ett otidsenligt och hedervärt val hon gjort, och den sympati och värme som Elise Karlsson visar sina Rinkebybor får mig att se fram emot nästa del.”Ingrid Elam, DN

”Elise Karlsson skriver stark och angelägen litteratur som kapslar in nyss svunnen tidsanda. … Sår som aldrig läks fortsätter och fördjupar Rinkebysviten. Jag tror ännu mer på att den kan bli en klassiker.”Bodil Juggas, Arbetarbladet

************Sjuttiotal har övergått i åttiotal när vi återser familjerna från den första delen i Rinkebysviten, Det finns liv här. Chilenska Valentina försöker få ihop kärleken, sorgen och familjen; socialdemokraten Ann-Sofi går vilse i ett förvirrande politiskt decennium.Rinkeby fylls med barn utan något att sysselsätta sig med och det blir stökigare i området. Valentinas son Christian försöker finna sin väg i livet och skickas till en ny stad för att bo hos sin pappa. Och när Yeliz får en ny granne, Ismail, uppstår oväntade komplikationer.Romanens väv växer och i myllret av liv som levs träder en annan samhällsstämning fram. Sverige präglas alltmer av det kalla krigets paranoia samtidigt som framtiden börjar skymta, mörk och osäker. Vilka drömmar är det som kan drömmas nu?************

”för tankarna till Jonas Gardells folkbildande fiktionsbyggen … Det är precis nu vi behöver spola tillbaka, börja om i tanken och fråga oss om inte Rinkeby trots allt är en del av Sverige, och människorna som bor där riktiga människor. Hos Karlsson inlemmas de i den större berättelsen om Sverige, och om Sveriges relation till resten av världen.”Martina Montelius, Expressen

”Det är i människogestaltningen de här romanernas styrka ligger, hur tätt och närgånget Karlsson skriver fram deras egenheter och särdrag. … Så fort jag blev klar med den här boken började jag längta efter nästa.”Björn Kohlström, Bernur

”Elise Karlsson är en driven berättare och hon fångar läsaren på en gång. Språket flyter fram och det går snabbt att läsa de korta kapitlen som gör avstamp mellan åren under hela decenniet.”Carolina Thelin, Opulens

”I små beaktansvärda scener – som inbjuder till långsam, meditativ läsning – inkapslar Karlsson något av tidens särprägel. … Karlssons mjuka pasteller över ett alltmer avlägset förflutet Rinkeby kan glädja många läsare.”Robert Azar, Göteborgs-Posten

"Sammantaget fortsätter Rinkebysviten att vara ett välkommet och angeläget projekt om en period som fortfarande präglar dagens Sverige. I en tid där förorter ofta reduceras till schablonbilder, lyckas Karlsson skapa en mer nyanserad och mänsklig bild.”4 av 5 BTJ

"Det var ett bra tag sedan en bok beredde mig sådan läsglädje som Det finns liv här gör. Karlssons flyhänta prosa, helt renskrapad på krumbukter, tillsammans med hennes genuina värme för människorna och platsen gör att jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen."Therese Eriksson, Svenska Dagbladet”Återskapandet av en plats i tiden fungerar så fint. Det finns verkligen så mycket liv här. I den här komplexa kärleksförklaringen till människornas Rinkeby.”Bodil Juggas, Arbetarbladet”Trådarna och förgreningarna mellan liven inger ett lågintensivt, varmt myller. Karlsson balanserar den politiska tid som omgärdar karaktärerna med stort gehör och omsorg för de inre konflikterna som upptar dem.”Donia Saleh, Aftonbladet

Det är 1971 och den första generationen hyresgäster flyttar in i Rinkeby.Bland höga hus, stora gårdar och taniga nyplanterade buskar möts Yeliz och Rosanna, Dexter och Joseph, Kai och Valentina.De jobbar, leker, åtrår, drömmer och tar det nya området i besittning.Det finns liv här inleder Rinkebysviten, en romanserie om en plats och människorna som bor där. I denna första del av en berättelse om Sverige är det sjuttiotal.

"Elise Karlsson har lagt sitt öra mot höghusväggarna och hört många hjärtan slå. … som alla bra historiska romaner är den framför allt intresserad av att fånga medvetanden, känslor och stämningar från en svunnen tid då friheten hägrade på många områden: sexualitet, utbildning, familj. Och dagens läsare måste fråga sig var de blev av, alla ljuva drömmar om en rimligare värld. Även, och kanske särskilt, i Rinkeby."Ingrid Elam, SVT

Tornen har fallit men för Hélène är allt som vanligt. Dag efter dag rör hon sig mellan föräldrarnas lägenhet och Frescati. Pluggar, skriver, hänger med sin pojkvän Rickard, som känns inklippt, aldrig en del av platsen.Hélène har inte tagit sig vidare från barndomens Rinkeby, miljonprogrammet som alla har en färdig bild av. Pausen som uppstår efter svaret. Varifrån kommer du?

Universitetet kunde vara en väg ut, men istället börjar rester av hennes tidigare liv dyka upp där. Människor hon stöter ihop med. Saker hon inte är färdig med.

Hélène har i sin bok namnen på människor hon älskat, och en av dem är Mona. När Hélène får veta att Mona har skrivit en bok om sin tid som eldsjälslärare i förorten, »Utanförskapt«, sätts en komplex kedja av motstridigaimpulser igång. Begär, avundsjuka, hämndlystnad: någon måste berätta hur det egentligen var. Hélène sätter sin plan i verket, men ingenting blir som hon tänkt sig.

"Klass" är en roman om uppväxt och hämnd, om mellanrum i berättelsen om Sverige.

Elise Karlsson (född 1981) är författare och litteraturkritiker. Hennes senaste roman "Linjen" blev kritikerhyllad och nominerades till Sveriges Radios romanpris. Tidigare böcker är "Lonely Planet" och "Fly", som nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

"'Klass' gestaltar ett delvis sönderslitet Sverige, där en människas bakgrund får allt större betydelse för hennes möjligheter, trots alla löften om annat. Författarens språk är välformulerat och hon besitter dessutom förmågan att skriva en levande och handlingsdrivande dialog, genom vilken romanens gestalter blir trovärdiga och mänskliga. Boken väcker många tankar. Det är en angelägen och välskriven roman om det samtida Sverige."– Rickard Lindholm, BTJ-häftet nr 12 2017

En linje: ett gemensamt projekt, en hållning. Men också en gräns, det som skiljer innanför från utanför.

Ett kontorslandskap i en byggnad av glas. Smattret från tangenter, doften av kaffe. En kvinna har återigen fått chansen efter en tid som arbetslös. Företaget gör manualer i självhjälpssegmentet. Det handlar om att ge människor verktyg. Att förändra. Så att de blir mer effektiva, bättre på att kommunicera. Romanjaget är hårt arbetande och klättrar snabbt inom företaget. Jobbet tar upp allt mer av hennes tid och hon umgås intensivt med kollegorna. Kanske älskar hon rent av en av dem? Men snart börjar det ryktas om nedskärningar. Hon, som alltid haft tillfälliga anställningar, vet att det gäller att hålla sig på rätt sida när bilan faller.

Linjen är en mörkt humoristisk undersökning av arbetet som idé, ideologi och vardag. När det börjas kännas absurt, titta upp och se dig omkring. Känner du igen dig?

Elise Karlsson (född 1981) är författare, litteraturkritiker och redaktör. Linjen är hennes tredje roman, efter Lonely Planet och Fly, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

”Elise Karlsson lyckas plågsamt väl med att skildra vad osäkra arbetsvillkor gör med oss. Hennes språk är sparsmakat och exakt /…/ Ett arbetsplatsreportage på hög litterär nivå.”- Aftonbladet, Ingalill Mosander

”Elise Karlsson har gjort en närmast osannolik bedrift när hon på en och samma gång förnyar [arbetar]genren, väcker sinnet för samtiden och försvarar en uråldrig mänsklig rättighet – den där som den gamle socialisten Paul Lafargue skrev om kring förra sekelskiftet: rätten till lättja. - Dagens Nyheter, Stefan Jonsson

”En minimalistisk uppgörelse med arbetslinjen i prosaform, en absurd betraktelse över vad osäkra arbetsvillkor gör med oss. /…/ Det är en helt briljant roman. Hur vi skulle kunna leva istället säger det här med en väldigt kontrollerad yta. Den är lysande.” - Kulturnyheterna, Ulrika Milles

”Linjen” handlar om konsekvenserna av den politik som gjort rädslan att hamna utanför till själva drivkraften att arbeta. Och om ett tillstånd där livet, känslorna och jobbet dras ihop till en enda tumör. Hon skriver fram skräcken i att aldrig kunna veta när otryggheten tar slut, förnedringen i det, elegant och filosofiskt.”- Sydsvenskan, Karin Arbsjö

”Av alla skildringar av arbetsplatser jag läst de senaste åren är Elise Karlssons roman den mest subtila, den går nämligen befriande nog att läsa på många sätt. På ett plan är det en poetiskt förtätad berättelse om en hårdpresterande kontorskvinna som blir olyckligt förälskad i en arbetskamrat. På ett annat plan kan den läsas som en allegori över samtidsandan där arbete och fysisk träning blir sadistisk religion och självhjälpsböcker om lycka och mindre stress blir ett masochistiskt hån.”- Svenska Dagbladet, Anneli Jordahl

"'Linjen' väcker ett batteri av frågor om samtidens fixeringar, och är samtidigt en märkligt underhållande roman."- Norrköpings Tidningar, Ann Lingebrandt

”Det här är litteratur som bör läsas och diskuteras”- Dala-demokraten, Ulf Lundén

”Till slut blir [huvudkaraktären Emma] ändå allmängiltig på ett hjärtskärande sätt. Rädslan för att falla igenom, att hamna på fel sida en gräns och anses misslyckad, delar hon trots allt med många. Kanske oss alla.”- Upsala Nya Tidning, Amanda Setterwall Klingert

”På djupet lurar en absurd realism /…/ Elise Karlsson visar oss ett upplinjerat system, där vi härinne står mot dem därute, och i helt i linje med arbetslinjen går den åtskillnaden före allt annat och även kärleken blir tillfällig, beräknande och kall”- Christian Swalander, Borås Tidning

”En stram och lätt skruvad dystopi om det moderna tjänstemannalivet”- Jenny Aschenbrenner, P4 Kulturnytt

En närmast osannolik bedrift

Elise Karlsson visar med Gränsen att hon är en av våra intressantaste uttolkare av vår samtidsanda.

Göteborgs-Posten

med distanserad skärpa och ett rejält mått svart humor dissekerar hon modernt arbetsliv.

Svenska Dagbladet

en av den svenska litteraturens mest klarsynta och intressanta samtidsskildrare.

Aftonbladet

"Jag jobbar med en bok som heter Det är antropocent på jorden. Den handlar om hur vi står inför utmaningar men också möjligheter."

Emma, som i Linjen gjorde vad som helst för att hålla sig fast när det gungade omkring henne, är kvar på samma arbetsplats. Ett öppet kontorslandskap i en glasbyggnad, kaffeautomaten, mötena, produkten som ska säljas på en marknad.

Frågan är, vad vill marknaden ha nu? Självhjälpsböckerna kommer ut enligt tidplanen, men samhället utanför kontoret förändras snabbt. Linjen som dragits mellan de på insidan och de på utsidan dras nu allt hårdare, längs med landets gränser.

Emma blir sjuk och hennes robotlika engagemang för arbetet förändras. Hon börjar intressera sig för relationer, wellness, politik och tar sig an allt det nya med samma besatthet med vilken hon tagit sig an arbetet. Hon ska bli bäst på att vara partner, bäst på att slappna av, bäst på att vara engagerad. Hon arbetar nu, liksom så många i vår tid, med sin kropp. Andningen har blivit allt för henne. Men vad betyder det? "Vi fyller havet med döda. Vi fyller havet med avfall. Vi förlorar känslan för vad som är vad." Något står inte rätt till. Kan något som liknar verklig insikt trots allt vara på väg att växa fram inom henne?

Elise Karlsson är tillbaka med en roman som tar vid där Linjen (2014) slutade, och som med samma lakoniska humor undersöker vår tids konfliktlinjer och neuroser. Mellan de två böckerna kom Klass (2017), som liksom Linjen hyllades för sin stilistiska och analytiska skärpa. Elise Karlsson (f. 1981) är författare, litteraturkritiker och redaktör.

Elise Karlsson är rasande bra på att avlyssna samtiden, roligt och desperat. /…/ Här finns tonfall från Kafka, Kierkegaard och Kristina Lugn, men också ekon från Göran Palms 1960-tal och ”Själens furir”, där storögd naivitet blandades med absurd konsumtionskritik.

Expressen

Den självklara julklappen till medarbetaren från arbetsgivaren som vågar tänka vitt och brett

Folkbladet Västerbotten

”Smuts är en roman med många bottnar som jag omedelbart läser en gång till för att få tillgång till flera av dem.”Arbetaren

”Smuts [är] både övertygande och drabbande - men också en del av ett större projekt.”Svenska Dagbladet

”Elise Karlsson levandegör skickligt den sektliknande atmosfären där människor både konkurrerar och sammansvetsas. Det är både obehagligt och poetiskt.”Västerviks-tidningen

Hélène har nyligen avslutat en relation när hon får en förfrågan. Egentligen har hon sedan länge lämnat den värld som nu söker hennes närvaro, hon lever ett annat liv idag. Ändå är det något som drar. Något med hennes egen historia, kanske – frågor som pockar på svar.

I Underjorden härskar Serner och Mikaela. De leder ett exklusivt teatersällskap och är mittpunkter i en krets där människor med kultur och bildning är fria att utforska och ställa sig över konventioner. Benhårda hierarkier strukturerar samtidigt de sociala relationerna. Dramatikern Mikaela syns sällan till men det är hennes texter man spelar, hennes ord man uttalar. Och hennes make, den yvige Serner, vilken är hans roll?

Nu ska sällskapet sätta upp En midsommarnattsdröm och Hélène dras in i produktionen, nyfiken, motvillig; ambivalent. In i trollkretsen igen, in i en förvirrande tillvaro av gränsupplösning, speglingar och grumliga begär, liv som blir text och text som blir liv. Allting bygger mot en premiär och en kokpunkt. Saker börjar obönhörligen glida åt fel håll. Precis som sist.

”Elise Karlsson lyckas bra med att gestalta den nätverkssociologi som i mina ögon är lika med kreativ död. … Den lyckas förmedla en tanke som tål att tänka på (tankar som tål att tänka är för mig ett viktigt kriterium för litterär kvalitet).”Blekinge Läns Tidning

”Karlsson skriver med stor precision, med ett milt tilltal som riktas inåt, delvis vänt mot den hon var. Hennes ton är närmast nedtonad trots att visa iakttagelser är vassa.”Dala-demokraten

”Karlsson har en drömsk, uppluckrad stil …  den håller mig som läsare i ett stenhårt grepp boken igenom med både träffsäkra personbeskrivningar och roliga oneliners.”Göteborgs-posten

"Det var ett bra tag sedan en bok beredde mig sådan läsglädje som Det finns liv här gör. Karlssons flyhänta prosa, helt renskrapad på krumbukter, tillsammans med hennes genuina värme för människorna och platsen gör att jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen."Therese Eriksson, Svenska Dagbladet”Återskapandet av en plats i tiden fungerar så fint. Det finns verkligen så mycket liv här. I den här komplexa kärleksförklaringen till människornas Rinkeby.”Bodil Juggas, Arbetarbladet”Trådarna och förgreningarna mellan liven inger ett lågintensivt, varmt myller. Karlsson balanserar den politiska tid som omgärdar karaktärerna med stort gehör och omsorg för de inre konflikterna som upptar dem.”Donia Saleh, Aftonbladet

Det är 1971 och den första generationen hyresgäster flyttar in i Rinkeby.Bland höga hus, stora gårdar och taniga nyplanterade buskar möts Yeliz och Rosanna, Dexter och Joseph, Kai och Valentina.De jobbar, leker, åtrår, drömmer och tar det nya området i besittning.Det finns liv här inleder Rinkebysviten, en romanserie om en plats och människorna som bor där. I denna första del av en berättelse om Sverige är det sjuttiotal.

"Elise Karlsson har lagt sitt öra mot höghusväggarna och hört många hjärtan slå. … som alla bra historiska romaner är den framför allt intresserad av att fånga medvetanden, känslor och stämningar från en svunnen tid då friheten hägrade på många områden: sexualitet, utbildning, familj. Och dagens läsare måste fråga sig var de blev av, alla ljuva drömmar om en rimligare värld. Även, och kanske särskilt, i Rinkeby."Ingrid Elam, SVT

Nittiotalet har kommit till Rinkeby. Lasermannens irrande röda ljus sprider skräck och under den heta VM-sommaren studsar jubelvrålen mellan husens fasader.

Johnny driver runt mellan tillfälliga jobb men avgudar vardagslunken med Noora, att få trolla fram en köttfärssås en tisdagskväll. Kai ser i sitt arbete på socialkontoret hur människor faller igenom samhällets trasiga skyddsnät, samtidigt som hon måste hantera och maskera sitt eget förflutna.

Esme och hennes vänner i häxcirkeln ockuperar plaststolarna utanför syons rum och lägger en förbannelse över skolans störigaste tjej. Rashid drömmer om att en dag kunna flyga i luften som Tomas Brolin, men hemma har hans mamma stängt in sig i sitt rum igen och vägrar komma ut. Han byltar på småsyskonen och går över till Nadia där det alltid står mat på bordet.Vi bygger en ny värld är den tredje delen av Elise Karlssons Rinkebysvit, som belönats med Jan Fridegårdpriset och Ivar Lo-priset. Det är en ömsint laddad roman som rör sig genom ett decennium av sönderfall och storslagna drömmar och kulminerar i fyrverkerierna vid millennieskiftet.”Elise Karlsson skriver stark och angelägen litteratur som kapslar in nyss svunnen tidsanda. … Sår som aldrig läks fortsätter och fördjupar Rinkebysviten. Jag tror ännu mer på att den kan bli en klassiker.”Arbetarbladet

”Detta slags realistiska kollektivroman bekräftar gärna verkligheten i stället för att avslöja den, men det är en risk Elise Karlsson nog varit medveten om när hon valt att skriva något annat än en självcentrerad uppväxtskildring från förorten. Det är ett otidsenligt och hedervärt val hon gjort, och den sympati och värme som Elise Karlsson visar sina Rinkebybor får mig att se fram emot nästa del.”Ingrid Elam, DN

”Elise Karlsson skriver stark och angelägen litteratur som kapslar in nyss svunnen tidsanda. … Sår som aldrig läks fortsätter och fördjupar Rinkebysviten. Jag tror ännu mer på att den kan bli en klassiker.”Bodil Juggas, Arbetarbladet

************Sjuttiotal har övergått i åttiotal när vi återser familjerna från den första delen i Rinkebysviten, Det finns liv här. Chilenska Valentina försöker få ihop kärleken, sorgen och familjen; socialdemokraten Ann-Sofi går vilse i ett förvirrande politiskt decennium.Rinkeby fylls med barn utan något att sysselsätta sig med och det blir stökigare i området. Valentinas son Christian försöker finna sin väg i livet och skickas till en ny stad för att bo hos sin pappa. Och när Yeliz får en ny granne, Ismail, uppstår oväntade komplikationer.Romanens väv växer och i myllret av liv som levs träder en annan samhällsstämning fram. Sverige präglas alltmer av det kalla krigets paranoia samtidigt som framtiden börjar skymta, mörk och osäker. Vilka drömmar är det som kan drömmas nu?************

”för tankarna till Jonas Gardells folkbildande fiktionsbyggen … Det är precis nu vi behöver spola tillbaka, börja om i tanken och fråga oss om inte Rinkeby trots allt är en del av Sverige, och människorna som bor där riktiga människor. Hos Karlsson inlemmas de i den större berättelsen om Sverige, och om Sveriges relation till resten av världen.”Martina Montelius, Expressen

”Det är i människogestaltningen de här romanernas styrka ligger, hur tätt och närgånget Karlsson skriver fram deras egenheter och särdrag. … Så fort jag blev klar med den här boken började jag längta efter nästa.”Björn Kohlström, Bernur

”Elise Karlsson är en driven berättare och hon fångar läsaren på en gång. Språket flyter fram och det går snabbt att läsa de korta kapitlen som gör avstamp mellan åren under hela decenniet.”Carolina Thelin, Opulens

”I små beaktansvärda scener – som inbjuder till långsam, meditativ läsning – inkapslar Karlsson något av tidens särprägel. … Karlssons mjuka pasteller över ett alltmer avlägset förflutet Rinkeby kan glädja många läsare.”Robert Azar, Göteborgs-Posten

"Sammantaget fortsätter Rinkebysviten att vara ett välkommet och angeläget projekt om en period som fortfarande präglar dagens Sverige. I en tid där förorter ofta reduceras till schablonbilder, lyckas Karlsson skapa en mer nyanserad och mänsklig bild.”4 av 5 BTJ

I förvandling

Jag skriver dessa rader under den stora förvandlingen. Världen vänder bokstavligen. Kastanjerna exploderar i ljusgröna kaskader. Scillorna böljar i lila och blått i parken vid Biblioteket. Koltrastarna stämmer upp i klara förhoppningsfulla arior. Metamorfosen tränger sig på och vi människor i norr gör vad vi kan för att hinna med att fånga upp de dyrbara och efterlängtade ögonblicken.

Förvandling präglar vårt liv på många plan. Under det senaste året har en mörkare värld trätt fram. Ofattbart våld, utsatta människor på flykt, ett allt bistrare klimat för medmänsklighet och solidaritet. Även poesin har påverkats, en växande ilska och ett politiskt engagemang blir allt tydligare. Revolution Poetry är en stark och självklar del av den svenska poesiscenen. Nyligen fångad i en intressant dokumentär på SVT.

Detta nummer av Lyrikvännen rymmer många slags förvandlingar. Vi börjar hos Ovidius, mannen som vid tiden för Kristi födelse i litterär form sammanställde de metamorfoser som fanns i den grekiska mytologin och sagan och därigenom skapade en källa att ösa ur för kommande årtusendens poeter och konstnärer.

Jesper Svenbro riktar in sig på Vertumnus, förvandlingens gud, medan Daniel Möller tittar närmare på vad som hände när Ovidius verk översattes till svenska under 1600-talet. Då Hades blev till Blåkulla.

En poet som mycket konkret fick känna på hur politiska förvandlingar kan påverka ens konstnärliga möjligheter var polacken Zbigniew Herbert. Per Klingberg skriver om honom och hans poesi.

Att resa sig ur sin grav och gå – det måste väl ses som en radikal förvandling. Ylva Gislén låter detta hända Rakel, den bibliske ­Jakobs favorithustru. I en lång vandringsdikt riktas ljuset växelvis mot dagens situation i Mellanöstern och mot de mångtusenåriga berättelserna.

Ska man tala om genomgripande samhällelig förvandling finns få exempel bättre än de senaste decenniernas Kina. En stor del av detta nummer ägnas den nyare kinesiska poesin. Björn Kjellgren och Lan Xu har under många år ägnat sig åt att knyta band mellan svenska och kinesiska poeter och översatt ett stort antal dikter. Tillsammans med Viola Bao och Göran Sommardal presenterar de här ett urval av sina tolkningar.

Det Kina jag själv kuskade runt i under några månader 1986 är sedan länge förvandlat. Då trängdes oräkneliga cyklar på de breda gatorna i storstäderna, bilar var ännu en ovanlig syn och bebyggelsen var för det mesta en eller ett par våningar hög. Världen förvandlas och vi med den. Ofta förundras jag över människans förmåga att hantera denna metamorfos, men lika ofta skräms jag av vår oförmåga.

Avslutningsvis vill jag bara slå ett slag för förvandlingsnumret på motstående sida. Jesper Svenbro bifogade denna nyskrivna dikt till sitt essämanus. Vi tackar för det!

En riktigt skön vår!

                                                Erik Magntorn

I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna längtar en av huvud­karaktärerna, Max Lamas, efter en kvinna som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt sätt till omgivningen. Han lägger stort symbolvärde i att behärska många språk – och associerar detta med gränsöverskridande skönhet, mod och vidsynthet. Som karaktär är han egentligen rätt irriterande, när han ställer det okända och mystiska hos en kvinna han ännu inte träffat mot den egna hustruns själv­tillräckliga vardaglighet. Men någonting i hans fåfänga jakt grep tag i mig – någonstans där fanns en djup insikt om verkligheten. Den kan aldrig fullt ut förstås på enbart ett språk. Vilket språk vi väljer att gestalta den på färgar också vårt sätt att värdera den. I det här numret ägnar vi oss åt den flerspråkiga dikten och dess förmåga att komma åt de aspekter av livet och konsten som ett enspråkigt tilltal kanske inte klarar av. Elisabeth Friis och Karin Nykvist, båda docenter i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är gästredaktörer för detta intressanta och i tiden högst relevanta tema. I introduktionstexten ”En allvarsam lek” berättar de mer. Numret rymmer också Jenny Högströms text om att översätta Leslie Kaplan, Mats Granbergs artikel om den bortglömde modernisten Ebbe Linde, Lenny Clarhälls konstverk som inspirerats av två dikter ur Catharina Gripenbergs senaste diktsamling, nyskrivna dikter av Johanna Nihlén och Julia Boström – och så, som alltid, en rejäl dos lyrikkritik. Förra numret av Lyrikvännen ägnade vi till stor del åt Ann Jäderlunds poesi. Hennes diktsamling, djupa kärlek ingen, var en av de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2016. De övriga fyra nominerade, Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, Lars Noréns Stoft, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt och Pär Hanssons Kajak är alla recenserade i detta nummer av Lyrikvännen. Vem som vann? Det fick vi precis reda på, men det kanske inte är huvudpoängen med ett pris som har flera nominerade?

ps – men det är allt annat än ett ps. Det är svårt att få på pränt den oändliga ledsamhet som drabbat oss här på redaktionen efter beskedet om Jacques Werups död. För oss var han – som för så många andra – poeten med så många lyriska oneliners att det skulle räcka för att fylla hela tidskriftsnumret; författaren vi som förlag gjort två böcker tillsammans med, men framför allt bara Jacques – alltid öppen och varm, ständigt med ett fikabröd under armen när han kom på något av sina många besök hit till redaktionen. Ibland kunde det kännas nästan för privat eller abrupt när han kom instormandes med ett ”Marie! Du har väl inte skiljt dig?” eller något liknande. Men han ville aldrig prata om något annat än det allra mest väsentliga: hälsan, kärleken, barnen, skrivandet – döden. Sådan var ju också hans diktning. Vi är glada att vi aldrig kan förlora den.

Marie Pettersson