Ida Linde – författare

"Jag vill tro att det kommer en vår efter de vintermånader jag ska berätta om. Min historia kommer oundvikligen att sluta med en gammal man övergiven i en snödriva, så det jag menar är att jag trots allt vill tro, att det finns en mening med att tala om det varav hjärtat är fullt."

Det finns en by som bara består av två hus. I det ena bor Eskil, som just gjort någonting han ångrar djupt. Det andra är Saras, hon som vill rädda sin son från byns historia, men det är svårt när man sitter i fängelse.

Eskils försök att rätta till sitt misstag sätter igång ett dramatiskt förlopp av försvinnanden och återvändanden, till en plats där både livet, döden och gruvbolagens rovdrift farit hårt fram med människorna. En av dem sörjer sin döde son, en annan sin förlorade kärlek, en tredje sin obegripliga mor. Hon som kallar sig Vintergeneralen sörjer ingenting. Det är hennes galenskap och hennes styrka.

Ida Lindes nya roman När man sparkar på en hund utspelar sig i ett fiktivt Västerbotten och är en mycket fristående fortsättning på den kritikerrosade Norrut åker man för att dö från 2014.

Platsen är Västerbotten. En man och en kvinna åker runt i en gammal Volvo. På en bensinmack skjuter de pojken i kassan. Han blir det första offret på en resa som får långtgående konsekvenser. En person måste återvända till den plats han flytt för att begrava sin lillebror. En annan blir oskyldigt misstänkt. En tredje får vänta förgäves på att hennes man ska komma hem.Norrut åker man för att dö är en roman om ett brott, men också en roman om Norrland och om hur vi förhåller oss till det vi ärver. För boken tilldelades Ida Linde Aftonbladets litteraturpris 2014."Med små återkommande detaljer och upprepade formuleringar syr Linde ihop sin roman med sömlösa stygn. Vartenda ett av dessa liv som hon skriver sätter andan i halsen och distinkta avtryck i bröstet. Norrut åker man för att dö är inget annat än en magnifik roman."Svenska Dagbladet

Straffläggarens ensamhet. En björk som just ömsat näver: vit och angripbar. Jag ger den till hemsamariten. Det är jag som är Maskinflickan. Alla ska dö men jag ska dö först.Ida Linde (f. 1981) debuterade 2006 med diktsamlingen Maskinflickans testamente.

Om jag glömmer dig blir jag en annan (2009) består av två egensinniga texter som utmanar och leker med identitet, form och berättarröst.»Jag vet inte varför Sonja Sacre Coeur vägrade. Det skulle vara omöjligt för mig att veta. Hästar och människor är inte samma.«Ida Linde (f. 1981) debuterade 2006 med diktsamlingen Maskinflickans testamente.

Ida Lindes roman En kärleksförklaring (2011) låter oss följa en familj som inte är som alla andra.» De åkte upp i rymden. Silja och Sontag. Åkte upp i varsin rymdraket. De skulle jämföra resultaten och verifiera varandra.«Ida Linde (f. 1981) debuterade 2006 med diktsamlingen Maskinflickans testamente.

Allt sedan de gamla grekerna har färjkarlen Karon i utbyte mot ett guldmynt fört människor över floden in i dödsriket. Nu har Karon fått jobb i Stockholms tunnelbana och kör de dödligas linje från förort till innerstad, från liv till död. Passagerna färdas genom underjorden, till och från sina älskade, till och från sina arbeten, genom tiden mot dess slut. Under tiden sjunger de, om hoppet, om längtan, om livets alla vardagar.

Karon själv är en förare i nagellack och strumpbyxor som drömmer om att bryta nyckeln, köra tåget baklänges, eller släppa av sin älskling vid en övergiven station. Det verkar så värdelöst att ta betalt och så svårt att inte förväxla kärlek och sorg med varandra. Men ingen, inte ens Karon, kommer undan underjorden. Vi är alla döende, men vi älskar ändå.

Karons tunnelbana är Ida Lindes första diktsamling sedan den kultförklarade debuten Maskinflickans testamente.

Hon lever ett ensamt liv tillsammans med sin son. Sonen växer upp och blir redo för livet. Så knackar två okända människor på hennes dörr. De är poliser och berättar att hennes son har mördat en annan pojke. I ett slag vänds hennes tillvaro på ända.En mamma älskar sin son och hon fortsätter att älska honom, åker till anstalten för att upprätthålla kontakten och för att hon inte vet vad hon annars skulle göra. Vid ett av dessa besök blir hon varse att en annan kvinna är där lika ofta som hon. Trevande söker de kontakt och med tiden börjar de åka från anstalten tillsammans för att fortsätta prata på kaféer och restauranger.Men så en dag ställs en fråga som ruckar hela jämvikten - och med ens går inget längre att ta för givet, varken det som skett eller det som kommer att ske.Ida Lindes roman Mördarens mamma är en psykologisk skildring av ett undantagstillstånd och en beskrivning av den oväntade kärleken med dess oerhörda konsekvenser.

Lukten av papper

Det är den tjugosjätte augusti 2016 och hösten nalkas. Äpplen faller till marken men det är fortfarande högsommarvarmt och kanske till och med sommarens vackraste dag. Min sjuåring har börjat första klass. Min morfar somnar denna dag in efter ett långt liv. Om ordet bitterljuv är en tid på året så är det just denna: brytningen mellan sommar och höst. Ett slut och en ny början.

På redaktionen är det bråda dagar. Luften står still i lokalen efter semestern och sista handen läggs vid tidskriftsnummer och böcker. Samtidigt kommer höstens första diktsamlingar från tryck. Med stor förväntan och viss nervositet öppnas kartongerna. Lukten av papper fyller rummet. Nytt papper, ny trycksvärta. Och sedan: ljudet av papper och känslan av papper. Sedan jag var liten har jag älskat böcker, lukten av dem, tyngden av dem. Jag minns morfars Piraten-samling. Det må vara lite av en egenhet men jag tycker att det finns få saker som doftar så gott som just papper i allmänhet och böcker i synnerhet. Jag är bevisligen inte ensam om denna fäbless. För några år sedan släppte parfymören Geza Schoen doften ”Paper Passion” i samarbete med förläggaren Gerhard Steidl och Wallpaper Magazine. Parfymen sägs dofta som nytryckt bok. Det låter nästan för bra för att vara sant! Men även papper i sin allra vardagligaste form – skrivpappret och det rutade räknepappret – doftar på ett särskilt sätt och väcker minnen av höstterminer och klassrum:

En siffra skriven på ett visst sätt – och du är tillbaka i barndomens skolsal där räknetalen ritades i skönt pappersdoftande, nya rutor. Fingrarna kring pennan lärde dig forma symboler och du själv? Du siffra symbol tal… för annars omätbara storheter

Så skriver poeten Majken Johansson i ”Känsla om hösten”. Dikten ingår i samlingen Otroheten och andra dikter – en volym med aldrig tidigare ­publicerade dikter av Majken Johansson – som kommer ut under hösten och som visar en ny sida av en av sin tids mest hyllade och säregna poeter. Johansson var på många sätt ett unikum. Hennes säregna språklekar, de av Karl Vennberg så kallade ”Majkenismerna”, blev tidigt hennes signum och den språkliga lekfullheten löper genom hela hennes författarskap. En annan inflytelserik poet för vilken ”allvarsamma språkliga lekar” blivit något av ett signum är Ann Jäderlund. I våras utkom hennes ­tionde diktsamling, djupa kärlek ingen, och i detta nummer av Lyrikvännen ägnar vi flera texter åt Jäderlund och hennes textvärld. Författaren och kritikern Hanna Nordenhök skriver om ”världen som kött” hos Jäderlund och författaren Niklas Schiöler om hennes ständigt rörliga språk. Dessutom valde författaren Ida Linde att närläsa en dikt av just Jäderlund när vi bad henne skriva under rubriken ”En poet, en dikt”. I övrigt bjuder Lyrikvännen 4/16 på exildiktning, poesiantologiläsning, samtida norsk poesi och nyskriven (och ung!) svensk poesi. I vanlig ordning innehåller numret också ett stort antal lyrikrecensioner.

Men åter till lukten av papper. Det verkar inte vara ett ovanligt tema i poesin. I en av kartongerna med höstens första diktsamlingar fanns en bok som introducerar prosaisten W.G. Sebald som poet – urvalsvolymen Bokstavsspåret (översättning Axel Englund). Även Sebald noterar den alldeles speciella lukten av papper och dess förmåga att framkalla associationer. Den näst sista dikten i samlingen lyder i sin helhet:

Lukten av mitt skrivpapper kommer mig att tänka på hyvelspånen i min morfars kista

Kanske var den tjugosjätte augusti 2016 sommarens sista dag men i så fall också höstens första. Ett slut och en början.

Clara Möller