Janet Frame – författare

Fyra syskon, Teresa, Toby, Francie och Daphne, letar skatter vid soptippen. Det är deras älsklingslekplats, fram till den dag då elden berövar Francie hennes unga liv. Och lämnar de andra åt sina darrande minnen.Barnen i den fattiga familjen Withers är vart och ett på sitt sätt utsatt i världen. Teresa, »Chicks«, skyddar sig som vuxen med en tillkämpad normalitet som hemmafru. Medan Toby, med sin epilepsi, och ännu mer Daphne, med sin »galenskap«, ser sammanhang som inga andra omkring dem.Instängd på mentalsjukhus sjunger Daphne från »det döda rummet« och utmanar läsaren med »bilder av stora skatter mitt i all sorg och förstörelse«; såsom nyzeeländska Janet Frame senare uttryckte sig om sitt eget liv och skrivande.Bara några år innan boken skrevs satt Frame själv inspärrad på sjukhus. Frågan är om tillvaron som en annorlunda människa och kvinna på 1900-talet har skildrats mer akut än i hennes första roman Ugglor gråter [Owls Do Cry, 1957].I översättning av Marita Zonabend.Nyzeeländska JANET FRAME [1924-2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni avlystes hennes planerade lobotomi när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.»Vilken enastående kvinna! Gå igenom allt detta - och sedan bara göra god litteratur av det.« DORIS LESSING, Nobelpristagare i litteratur 2007»Det är sällan man ser en bok som vibrerar av helt fundamentala nerver, men Ugglor gråter är en sådan roman.« NEW LEADER»Isande poetisk.« JANE CAMPION, filmregissör av bl.a. Frame-filmatiseringen En ängel vid mitt bord»Janet Frame är Nya Zeelands bästa författare någonsin.« PATRICK WHITE, Nobelpristagare i litteratur 1973

Ansikten i vattnet är Janet Frames mäktiga och gripande dokumentation i romanform av sin mångåriga erfarenhet som intagen på nyzeeländskt mentalsjukhus under 1940- och 50-talen.Återkommande hot om lobotomi, tortyr med elchocker och ständiga förödmjukelser var hennes vardag under de här åren. Men också en inre värld av underligt klara känslor och tankar, syner och förnimmelser, korrespondenser och sammanhang som inte liknar någon annans.Till sist är det hennes okuvliga vilja att skriva om sitt helvete på sjukhuset, som river de murar som omgett henne. För att få vara i fred var Janet Frame tvungen att bedyra i boken att »ingen av personerna, inklusive Istina Mavet, har någon motsvarighet i verkligheten«, men ingen har betvivlat sanningshalten i hennes skildring av 1900-talsinstitutionernas människosyn.Ansikten i vattnet utkom 1961 som Frames andra roman. Den räknas i dag till de internationella klassikerna från och om förra seklet.I översättning av Annika Preis.Nyzeeländska JANET FRAME [1924-2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni avlystes hennes planerade lobotomi när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.»Vilken enastående kvinna! Gå igenom allt detta - och sedan bara göra god litteratur av det.« DORIS LESSING, Nobelpristagare i litteratur 2007»Zombifierad av droger och elchocker, skräckslagen, är Frames huvudperson Istina oförmögen att uppföra sig normalt och blir till sist också bestämd att möta den ultimata kuren : lobotomi... En av världens absolut bästa böcker om att leva i ett fängelse.« THE GUARDIAN»Janet Frame är Nya Zeelands bästa författare någonsin.« PATRICK WHITE, Nobelpristagare i litteratur 1973

Vera är modern som väljer att leva som blind. Erlene, hennes dotter, vägrar sedan länge att tala. Edward, fadern, har tagit sin tillflykt i ett avlägset land. Bortom dessa karaktärer arbetar ett medvetande som för länge sedan sprängt alla broar till de hemvana, införstådda tolkningarna av världen. För att i stället gestalta en egen, färgstark om än plågad verklighet.Med sin fjärde roman, Doftande trädgårdar för de blinda [Scented Gardens for the Blind, 1963], bevisade Janet Frame en gång för alla sin hypnotiska talang. Det är en roman som bedriver en bakvänd magi med språket, bländar med sin fantasi och tvingar läsaren att konfrontera skräck och ensamhet - men också inger hopp.I översättning av Marita Zonabend.Nyzeeländska JANET FRAME [1924-2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni avlystes hennes planerade lobotomi när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.»Vilken enastående kvinna! Gå igenom allt detta - och sedan bara göra god litteratur av det.« DORIS LESSING, Nobelpristagare i litteratur 2007»Helt enastående. Den här boken har den svårfångade kvaliteten som bara riktig litteratur har: den utmanar stereotyper och all gammal prydlig ordning.« SPARERIB»En skildring av mänskligt tillkortakommande, berättad med ett oförglömligt språk och med skönt bruten perception.« SUNDAY STANDARD»Janet Frame är Nya Zeelands bästa författare någonsin.« PATRICK WHITE, Nobelpristagare i litteratur 1973

Toby Withers är epileptiker, därför säger folk i hans nyzeeländska hemstad att han inte kan klara sig i världen. Fast besluten att motbevisa dem beger han sig till London för att skriva sin berättelse om Den försvunna stammen.På båten möter han två andra ensamma resenärer, Zoe Bryce och författaren Thora Pattern. Var och en med sin egen känsla av utanförskap. Thora är den som berättar historien för oss. Hon gör det med en växande känsla av att nästan leva utan språk - vid alfabetets gräns. Språket är för henne ett hårt handlingssystem för de rättanpassade. Ett system som bara genom okuvligt motstånd kan luras att spegla unika livskänslor; människor sådana de verkligen är. Som få andra romanförfattare under 1900-talet, själv med diagnosen schizofreni, uppbringade Janet Frame ett sådant motstånd.Karaktärerna i Vid alfabetets gräns [The Edge of the Alphabet, 1962] går hårda öden till mötes, bara för att de råkar vara annorlunda. I slutändan räddas de ändå av Janet Frames unika poetiska energi.I översättning av Marita Zonabend.Nyzeeländska JANET FRAME [1924-2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni avlystes hennes planerade lobotomi när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.»Vilken enastående kvinna! Gå igenom allt detta - och sedan bara göra god litteratur av det.« DORIS LESSING, Nobelpristagare i litteratur 2007»Väldigt få författare sedan Joyce har med sådan precision skildrat en värld av drömmar och illusioner. Genom hela Vid alfabetets gräns håller Janet Frame en stram balans mellan det komiska och det mörka, det alldagliga och det bisarra.« SATURDAY REVIEW»Vid alfabetets gräns knockade mig fullständigt. Janet Frame är Nya Zeelands bästa författare någonsin.« PATRICK WHITE, Nobelpristagare i litteratur 1973

Ansikten i vattnet är Janet Frames mäktiga och gripande dokumentation i romanform av sin mångåriga erfarenhet som intagen på nyzeeländskt mentalsjukhus under 1940- och 50-talen.Återkommande hot om lobotomi, tortyr med elchocker och ständiga förödmjukelser var hennes vardag under de här åren. Men också en inre värld av underligt klara känslor och tankar, syner och förnimmelser, korrespondenser och sammanhang som inte liknar någon annans.Till sist är det hennes okuvliga vilja att skriva om sitt helvete på sjukhuset, som river de murar som omgett henne. För att få vara i fred var Janet Frame tvungen att bedyra i boken att »ingen av personerna, inklusive Istina Mavet, har någon motsvarighet i verkligheten«, men ingen har betvivlat sanningshalten i hennes skildring av 1900-talsinstitutionernas människosyn.Ansikten i vattnet utkom 1961 som Frames andra roman. Den räknas i dag till de internationella klassikerna från och om förra seklet.I översättning av Annika Preis.Nyzeeländska JANET FRAME [1924-2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni avlystes hennes planerade lobotomi när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.»Vilken enastående kvinna! Gå igenom allt detta - och sedan bara göra god litteratur av det.« DORIS LESSING, Nobelpristagare i litteratur 2007»Zombifierad av droger och elchocker, skräckslagen, är Frames huvudperson Istina oförmögen att uppföra sig normalt och blir till sist också bestämd att möta den ultimata kuren : lobotomi... En av världens absolut bästa böcker om att leva i ett fängelse.« THE GUARDIAN»Janet Frame är Nya Zeelands bästa författare någonsin.« PATRICK WHITE, Nobelpristagare i litteratur 1973

'Owls Do Cry remains innovative and relevant' GUARDIAN 'Janet Frame was a unique and troubled soul whose luminous words are the more precious' HILARY MANTEL'Her dark, eloquent song captured my heart ' JANE CAMPIONOwls Do Cry is the story of the Withers family: Francie, soon to leave school to start work at the woollen mills; Toby, whose days are marred by the velvet cloak of epilepsy; Chicks, the baby of the family; and Daphne, whose rich, poetic imagination condemns her to a life in institutions.It is one of the classics of New Zealand literature and has remained in print continuously for fifty years. A fiftieth anniversary edition was published in 2007.Owls Do Cry is Janet Frame's first novel. She describes her idea behind it in the second volume of her autobiography:'Pictures of great treasure in the midst of sadness and waste haunted me and I began to think, in fiction, of a childhood, home life, hospital life, using people known to me as a base for main characters, and inventing minor characters'Regarded by many as one of the best New Zealand novels published, Owls Do Cry forms a loose trilogy with her two subsequent novels, Faces in the Water and The Edge of the Alphabet.

'Janet Frame's luminous words are the more precious because they were snatched from the jaws of the disaster of her early life. It is one of the classics of autobiography. She knew that a writer must search her soul in order to say anything that is essential' HILARY MANTEL'Janet Frame is the greatest New Zealand writer. She is utterly herself. Any one of her books could be published today and it would be ground-breaking' ELEANOR CATTONAfter being misdiagnosed with schizophrenia as a young woman, Janet Frame spent several years in psychiatric institutions. She escaped undergoing a lobotomy when it was discovered that she had just won a national literary prize. She then went on to become New Zealand's most acclaimed writer. As she says more than once in this autobiography: 'My writing saved me.'This edition contains all three volumes of Frame's autobiography: To the Is-Land, An Angel at My Table and An Envoy from Mirror City.'One of the most beautiful and moving books I have ever read . . . A masterpiece . . . Janet's autobiography had an enormous effect on me. She struck a blow right to my heart' JANE CAMPION, GUARDIAN 'One of the great autobiographies written in the twentieth century' MICHAEL HOLROYD, SUNDAY TIMES'All my preoccupations as a writer - my notions of home, beauty, madness of sorts and longing - come from her' MEG MASON

'Janet Frame was a unique and troubled soul whose luminous words are the more precious' HILARY MANTEL'Her dark, eloquent song captured my heart' JANE CAMPION'All my preoccupations as a writer - my notions of home, beauty, madness of sorts and longing - come from her' MEG MASONThere is nothing in the world the matter with me, except that I have been bathed in a trough and dipped under a waterfall and the pine-needles picked from my scars. . . This is the story of the Withers family: Francie, soon to leave school to start work at the woollen mills; Toby, whose days are marred by the velvet cloak of epilepsy; Chicks, the baby of the family; and Daphne, whose rich poetic way of seeing the world leads to a heartbreaking life in institutions.A dazzling, fierce cry of darkness and joy, Janet Frame's debut novel is a poetic masterpiece and a timeless classic of New Zealand literature. INTRODUCED BY MARGARET DRABBLE 'The first great New Zealand novel and a modernist masterpiece . . . the book's immense power to unnerve, astonish and impress endures' Guardian

This collection of stories - Janet Frame's first published book - appeared in New Zealand in 1951, while she was confined in a mental hospital. It won the Hubert Church Award, and a threatened brain operation was averted. These stories bring into focus a crucial turning point in her life.

Toby Withers, a young man with epilepsy, leaves New Zealand after the death of his mother. While on board a ship to England, he meets Zoe, a middle-aged woman looking for a life of meaning and Pat, an Irishman who claims to have many friends but treats people with carelessness. Alike in their alienation, all three embark on a new life in London, piecing together an existence in the margins of the urban world. The Edge of the Alphabet, the third novel by Janet Frame, one of New Zealand’s foremost writers of the twentieth century, is a piercing, startlingly strange work about identity, the post-colonial experience and the search for connection in a lonely world, published here on the centenary of her birth with a new foreword by Catherine Lacey.

In A State of Siege, Janet Frame brings her signature playfulness to paint a thrilling psychological portrait. After the death of her invalid mother, Malfred Signal, a retired New Zealand art teacher, leaves her birthplace in the south for a beach cottage on a sub-tropical island in the north. Freed from endless lessons on still life and the dominating presence of her family, she hopes at last to be alone with nature and the ‘room two inches behind the eyes’. But the solitude she has sought mocks her with echoes of her past, when, one stormy night, an intruder pounds ceaselessly and inexplicably on her door. Propulsive yet poignant, A State of Siege is a mesmerizing exploration of the artistic process, of selfhood and loneliness, and of death and its counterpart: the need to survive, to live.

'All I had experienced, all the stories I had read or dreamed came to me the moment I, a stranger, turned the key in the lock of the unknown house.'In a sweltering basement in downtown Baltimore, Mavis Halleton, writer, ventriloquist and gossip, is struggling to write her novel when an unexpected invitation arrives. The Garretts, a couple Mavis has never heard of but who admire her work, are to spend time in Italy and offer the use of their airy home in the Berkeley hills.During her stay, an earthquake hits northern Italy and Mavis, to her surprise, inherits the house. But, surrounded by museum replicas and tasteful imitations, she finds reality itself is on shaky ground.In this highly inventive novel, reality, fiction and dreams are woven together as Janet Frame playfully explores the process of writing fiction.

'One of the most impressive accounts of madness to be found in literature' ANITA BROOKNER'Lyrical, touching and deeply entertaining' JOHN MORTIMER, OBSERVER'Any one of her books could be published today and it would be ground-breaking' ELEANOR CATTON 'I was now an established citizen with little hope of returning across the frontier; I was in the crazy world, separated now by more than locked doors and barred windows from the people who called themselves sane.'When Janet Frame's doctor suggested that she write about her traumatic experiences in mental institutions in order to free herself from them, the result was Faces in the Water, a powerful and poignant novel. Istina Mavet descends through increasingly desolate wards, with the threat of leucotomy ever present. As she observes her fellow patients, long dismissed by hospital staff with humour and compassion, she reveals her original and questing mind. This riveting novel became an international classic, translated into nine languages, and has also been used as a medical school text.

'Frame achieved that supremely difficult task of finding a voice so natural' JANE CAMPION, GUARDIAN'The idea of a new novel by Janet Frame is in itself a delight' MAGGIE O'FARRELL 'She is a singular writer. No one is quite like her' ELEANOR CATTON The Daylight and the Dust is the most comprehensive selection of Janet Frame's stories ever published, taken from the four different collections released during her lifetime and featuring many of her best stories. Written over four decades, they come from her classic prize-winning collection The Lagoon and Other Stories, first published in 1952, right up to the volume You Are Now Entering the Human Heart, published in the 1980s. This new selection also includes five works that have not been collected before. Her themes range from childhood to old age to death and beyond. Within the pages of one book the reader is transported from small town New Zealand to inner-city London, and from realism to fantasy. Janet Frame's versatility dazzles.

'A deeply rewarding and beautiful novel' HILARY MANTEL, GUARDIAN ' Towards Another Summer is a joy to read' MAGGIE O'FARRELL'Frame has been compared with Katherine Mansfield and Virginia Woolf' TELEGRAPHLife in England seems transitory for Grace Cleave as the pull of her native New Zealand grows stronger. She begins to feel increasingly like a migratory bird. Grace longs to find her own place in the world, if only she can decide where that is. But first she must learn to feel comfortable in her own skin, feathers and all. Towards Another Summer is a meditation on the themes of exile and return, homesickness and not knowing where home really is. It is suffused with beauty and tenderness and shot through with self-deprecating humour and frailty.Written in 1963, Janet Frame considered this novel too personal to be published in her lifetime.'In this deeply personal novel of exile and loneliness, Janet Frame proves the master of nostalgia, beauty and loss. Frame is, and will remain, divine' ALICE SEBOLD'Exceptional . . . comic, melancholy and piercingly observant' SUNDAY TELEGRAPH

NOW AN AWARD-WINNING FILM ON NETFLIX 'One of the great autobiographies written in the twentieth century' MICHAEL HOLROYD, SUNDAY TIMES'Irresistibly readable, commendably honest' FLEUR ADCOCK, TIMES LITERARY SUPPLEMENT'The Janet Frame of An Angel at My Table is a writer of exceptional sensitivity' LOS ANGELES TIMESAfter being misdiagnosed with schizophrenia as a young woman, Janet Frame spent several years in psychiatric institutions. She escaped undergoing a lobotomy when it was discovered that she had just won a national literary prize. She then went on to become New Zealand's most acclaimed writer. As she says more than once in this autobiography: 'My writing saved me.'This edition contains all three volumes of Frame's autobiography: To the Is-Land, An Angel at My Table and An Envoy from Mirror City.'One of the most beautiful and moving books I have ever read . . . A masterpiece . . . Janet's autobiography had an enormous effect on me. She struck a blow right to my heart' JANE CAMPION, GUARDIAN

Janet Frame (1924-2004) was one of New Zealand's foremost modern writers, best-known for her prizewinning novels and for the three-volume autobiography later adapted by Jane Campion into her film "An Angel at My Table". Janet Frame called poetry 'the highest form of literature because you can have no dead wood in a poem'. Its attraction is abundantly evident in her novels where her already 'poetic' prose - intensely lyrical, heavily metaphorical - is at times completely pared down to poetry. She published only one collection in her lifetime, "The Pocket Mirror" in 1967, but she never stopped writing poetry, allowing the manuscripts to accumulate in an old fibreglass bowl she'd originally used as a bath for her geese. Her second, posthumous collection "The Goose Bath" (2006) was compiled from this treasure trove, but not published outside New Zealand."Storms Will Tell" is a comprehensive selection of her beautiful and thought-provoking poems drawn from both those books. Her poems illustrate the shape of Janet Frame's life: her childhood and later years in mental hospitals blighted by mis-diagnosis of schizophrenia; her travels around the world, including her time in England; her life as a writer and return to New Zealand; and, growing older and facing illness and death. There are love poems, meditations on mortality, flashes of humour and startling imagery. And always she celebrates the power of the human imagination. Also in 2008: Virago publish "Towards Another Summer", a previously unpublished, short novel by Janet Frame (written in London in 1963), and a new edition of "An Angel at My Table".

I Lyrikvännen 1/16 presenterar Fredrik Ekelund 10 poeter från Québec med ett rikt dikturval. Ann Lingebrandt skriver om fjolårets poesidebutanter, vi får läsa om den franske poeten René Char och om våndan i att översätta Yeats till svenska. Dessutom skriver Marie Lundquist om Lars Noréns dikt ”1972” och som i varje nummer nyskriven och nyöversatt poesi samt aktuell poesikritik.