Leif Landen – författare

Nå skrufva Fiolen, Hej Spelman skynda dig! Carl Michael Bellman var underhållaren framför andra i 1700-talets Stockholm. Ungdomsglädje, livsberusning och diktarbegåvning hade fört honom bort från en stadgad ämbetsmannabana och den sociala miljö där han först hörde hemma. Hans visor sjöngs och spreds som skillingtryck över hela landet. Ekonomiskt gav de dock skralt utbyte. Jagad av fordringsägare hade han en ständig press på sig att skapa nya visor - att tillfredsställa publiken. Om sig själv var han märkligt tystlåten. Hans personlighet kan dock anas i hans verk, som i ungdomsdikterna där han tolkar inte bara sin livslust. Där finns också dödsmedvetande och tungsinne, ibland dövade av brännvinstörsten. En infektionssjukdom band honom periodvis vid sjuksängen. Den tidiga dikten "Frossan" tolkar dödsskräcken, rädslan för att ha hamnat utanför människoringen, utanför dryckesbrödernas gemenskap. Hans livsöde fick en tragisk final i kontrast till den livsglädje och tröst han skänkt både samtid och eftervärld. Carl Michael Bellman bygger på de dokument som finns om hans liv, officiella och privata. Tonvikten ligger vid det i hans dikt som leder in mot personligheten. Det mesta av allt detta bärs upp av musik och bakom texterna lyssnar vi till Bellmans röst. Boken är rikt illustrerad.

Biografi Adlerbeth uppfostrades på familjens gods Ramsjöholm vid Huskvarnaån med sin far, assessor Adlerbeth, som lärare. Adlerbeth blev 1768 student i Uppsala. År 1771 ingick han i en kunglig krigsexpedition, där han 1773 befordrades till kopist och kanslist. I Uppsala blev han invald i sällskapet Apollini sacra och i Stockholm ledamot av sällskapets modersamfund Utile Dulci. År 1773 blev han genom författaren Gustaf Fredrik Gyllenborg presenterad för Gustav III. Samma år blev Adlerbeth ledamot av Musikaliska akademien, vars sekreterare han var en period. Som en följd av sin fria översättning av Racines Iphigénie började han arbeta konstnärligt vid hovet. 1774 följde Adlerbeth kungen på resor inom landet och blev protokollssekreterare. Han utnämndes 1778 till riksantikvarie (vilket han var till 1793) och till kungens handsekreterare. 1783 följde han kungen på en resa till Italien. 1786 blev han ledamot av Svenska akademien vid dess stiftande. Samma år blev han även ledamot av Vitterhetsakademien, i vilken han blev sekreterare. Han blev kansliråd 1787 och året därpå, 1788, ledamot av Vetenskapsakademien. 1793 tog han avsked från sekreterarplatsen i Vitterhetsakademien. Vid kanslikollegiets upplösning 1801 fick han plats i det så kallade kanslersgillet. Han blev också ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala och 1812 hedersledamot av Lantbruksakademien. Han var medlem i 1811-1814 års psalmbokskommitté. Adlerbeth var personlig vän till Gustaf Fredrik Gyllenborg, Carl Gustaf af Leopold, Johan Gabriel Oxenstierna och Nils von Rosenstein. Adlerbeth bidrog starkt till antagandet av 1809 års författning. Han var då en av de mest inflytelserika ledamöterna i konstitutionsutskottet och i tryckfrihetskommittén, som utarbetade de nya grundlagarna. Med hjälp av sitt anseende hos adeln drev han igenom att den nya regeringsformen antogs snabbt utan strider. Samma år utnämndes han till statsråd och friherre. 1815 fick han på begäran avsked från statsrådsämbetet. Han deltog i 1817 års riksdag som ordförande i expeditionsutskottet. Året därpå dog han den 7 oktober 1818 på Ramsjöholm. Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Innehållsförteckning De författare som ingår är, Henry Miller, Isaac Bashevis Singer, Eugene O´Neill, Norman Mailer, William Faulkner,Ernest Hemingway , Kurt Vonnegut,Philip Roth, Saul Bellow, Truman Capote,Jane Bowles, Joan Didion, Vladimir Nabokov, John Updike, Joyce Carol Oates .

De tolv författare och konstnärer som här behandlas hör alla hemma i tiden före förra sekelskiftet. Inom poesi, prosa, bildkonst och dramatik representerar de både tradition och förnyelse. Två svenska konstnärer och en svensk diktare behandlas. Carl Larsson, Anders Zorn och Verner von Heidenstam knyter an till traditionen. Poeten Stéphane Mallarmé och målaren Wassily Kandinsky bryter med den liksom dramatikerna Frank Wedekind och Luigi Pirandello. Pjäsdiktarna Oscar Wilde, Anton Tjechov och Bernard Shaw utgår från tidigare teater, ändå nyskapande. De har hunnit bli klassiker, uppförs ständigt på världens scener. Edmond (med brodern Jules) de Goncourt visade vägen för många författare. Han förnyade språket, skapade en stil - inte minst i de kända dagböckerna – där den högtidligt stiliserade prosan, ersatts av en spirituell och litet vårdslös enkelhet som anknyter till vardagsspråket.

Fyra noveller på temat döttrar. Självrannsakande unga flickor, som försöker anpassa sig efter de miljöer de råkar befinna sig. Alla beror av fäder och mödrar, de som håller på att forma dem efter sina ideal eller avstår att göra det. De befinner sig också i en ålder av osäkerhet. De kan ha svårt att bryta sig ur trassliga familjeförhållanden eller är inbäddade i en gemenskap. Stämningarna skiftar. Men de väljer en väg för sina liv.

Till konstnärerna hör Eugène Delacroix och Horace Daumier, tonkonsten representeras av Chopin. Roman och teater fick sitt publika genombrott genom Georg Sand och Victor Hugo, ny form genom de experimenterande Henri Stendhal och Gustave Flaubert. I det mindre formatet, novellen, utmärkte sig Prosper Mérimée. Poesi med flödande bilder skrev flera, inte minst Hugo; Musset ofta med ironisk dubbelsyn som han fick utlopp för även i pjäser och dramatiska proverb. Théophile Gautier ställde krav på formfulländning. Det gäller också Baudelaire, den mest originelle av dessa diktare, med det djärvaste bildspråket, den mest utmanande.

Gudmund Jöran Adlerbeth vann Gustaf lll:s gunst genom sin litterära talang, gjorde också karriär som ämbetsman och riksantikvarie. Under riksdagen 1789 höll han på riddarhuset ett uppmärksammat tal starkt kritisk till kunglig maktutvidgning men förhållandet till monarken förändrades inte mycket. Gustaf lll sa sig hysa personlig affektion för honom och har väl haft ett behov av en samtalspartner som gav intellektuell stimulans. Adlerbeth har av Lorens Pasch d.y porträtterats i sin skepnad av ung tjusande hovman i sidendräkt och med halskrås. Under italienska resan tjänstgjorde han som kungens sekreterare. Den dagbok han förde under den nio månader långa färden är vår viktigaste källa för kungens Italienresa.

Ett antal essäer har här samlats under olika rubriker. Tre berättar om resor och hur resenärer upplevt sina äventyr. Nedslag i europeiskt och svenskt 1700-tal avlöses av artiklar om engelsk litteratur. I kapitlet Relationer ställs individen mot kollektivet; där tas dessutom upp två texter om kärlek, antik versus mera modern. Traditioner och traditionsbrott behandlas avslutande: rubriken står för teaterkonventionens förvandlingar och för student- livets metamorfoser.

Tre noveller kring temat frihet: försöken till frigörelse politiskt och individuellt, knutna till olika namn Valen, Mario och Diogenes. Valen och Mario hör samtiden till, de börjar som revolu-tionärer med avsikt att stöpa om de samhällen de lever i. Valen går genom en utveckling orsakad av kriget, blir en patriot som vill skapa ordning med maktens instrument. Mario är radikalare och avviker inte från åsikter men misslyckas också han, får vika i det virrvarr av krafter som vill nå makten. Individuell frihet är ledstjärnan för den antike filosofen Diogenes; han vill nå frihet från varje band, även poli- tiskt, kallar sig världsmedborgare. I berättelsen här en ständig sökare, lever i en tid lika orolig som de före- gåendes, vill egen frihet men också en frihet alla ska kunna ta del av.

Skilda händelser ses som vändpunkter både i historien och i nutid. Man uppfattar övergångar. Det kan vara tekniska innovationer eller politiska omvälvningar som förändrar vardagslivet. Revolutioner för nya ledare med nya budskap till makten. Den etablerade ordningen välts överända vid krigsutbrott då stater griper till vapen och mobiliserar folkens resurser. Perioden kring förra sekelskiftet bjuder på vad samtiden såg och eftervärlden uppfattat som en gränstid. Bilden som ska tecknas vill ge en överblick över det som kännetecknar denna epok. Som en tydlig skiljelinje och vändpunkt kom man att uppleva utbrottet av första världskriget. Det som händer, tiden från ca. 1870 fram till 1914, kan uppfattas som en helhet där olika komponenter påverkar varandra, det som man med en modern teknisk term brukar kalla ett gränssnitt. Jag har valt rubriken Gränstid - 1900 på projektet, vilken syftar på interaktiva sammanhang, även om enskildheterna tidvis drar åt olika håll. Det är ändå en brytningstid med många gemensamma nämnare. Inledande ska utvecklingen sammanfattas inom teater, musik och litteratur. För alla dessa estetiska verksamheter var det en omvälvande tid. I målarkonsten avlöste nya skolor varandra. På impressionismen följde målerisk symbolism, expressionism, futurism och kubism. Musik och litteratur hade en liknande utveckling. En översikt ska ges, bakgrunden tecknas. Ett andra avsnitt ska ta upp tekniska och medicinska innovationer och naturvetenskapens framsteg och deras inverkan på vardagslivet. En ny vetenskap blev sociologin. Max Weber och Emil Durkheim analyserade samhällsförhållanden och social oro, spänningarna mellan de olika samhällsklasserna. Samtidens författare kunde hysa medlidande med de utsatta och sympatier för socialism. Den nya kvinnorörelsen möttes av både sympati och avståndstagande, ledde också till debatt om sexuella frågor. Sexologin blev även ett slags vetenskap. De religiösa banden började lösas upp, kritiken av kristendom radikaliserades i frigjorda kretsar. Men borgerlighetens värderingar dominerade. Europa och Västerlandet såg den egna civilisationen som överlägsen. Rasläror som framfördes av Arthur Gobineau och H.C. Chamberlain blev i stort sett oemotsagda och fick stå som etablerade sanningar. Fördomar av det slaget blev också en grogrund för växande judefientlighet. Den starka individen knöts till det kapitalistiska systemet, en idé som förfäktades av Karl Marx och Max Weber. Mycket i tiden kretsar kring individen. Geniet och undantagsmänniskan hyllades av Max Stirner. Optimistiska stämningar och livsbejakelse inspirerades av den mångtydige Friedrich Nietzsche, inte minst då han i en framtidsvision såg Övermänniskan som en släktets slutprodukt. Till den förkunnelsen anknöt Maurice Barrès i sin romanserie Le culte du moi. Individer med säregna psyken skildrades av andra författare i verk som tog upp vilsenhet och främlingsskap i tillvaron. Den nya psykologin analyserade svårtolkade själsliv. Högkonjunkturer och ekonomiska depressioner växlade. En allmän nedgång kom 1907. Konflikter uppstod och skärptes, mellan stater särskilt den mellan Frankrike och Tyskland. Det fanns en allmän osäkerhet, motsatta stämningar och förhoppningar, både tro på kriget som en oundviklig nödvändighet och pacifism som deklarerade hopp om en evig fred. Kriget kom delvis som en följd av oklarheter och missförstånd. Den tyske kejsaren trodde länge på engelsk neutralitet. I England rådde tvekluvenhet. Till slut blev det generalernas beslutsamhet och arméernas mobiliseringar som avgjorde.

Tidiage utgivna böcker av Leif Landen i www.prembokproduktion.se Innehåll i boken Teaterdiktare William Congreve ........................................12 Pierre de Marivaux ........................................30 Oliver Goldsmith …………………………...46 Richard Brinsley Butler Sheridan ………......63 Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais....... 73 Johann Wolfgang von Goethe …………….. 88 Alfred de Musset ……………………… .. 126 Jaques Offenbach ……………………… 154 Georges Feydeau…………………………..170 Oscar Wilde…………………………… .....189 Luigi Pirandello……………………………218 Bertolt Brecht ………………………… 235 Jean Giraudoux ……………………………262 Jean Anouilh ………………………………286 Inledning I ”Teaterdiktare – tradition och förnyelse” ingår författare som skrivit teaterpjäser men också åstadkommit mycket annat, roma-ner, poesi, i några fall också musik. Deras insatser sträcker sig över en ganska lång tidrymd, från 1700-talets början till slutet av 1900-talet. De har alla uppmärksammats som dramatiker: de eng-elska William Congreve, Oliver Goldsmith och R.B. Sheridan, 1700-talskribenter liksom de franska Pierre Marivaux och Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, den tyske Johann Wolfgang von Goethe. Av de följande är en engelsk, Oscar Wilde, och tre franska, Alfred de Musset, Jacques Offenbach och George Feydeau. Närmare vår egen tid och 1900-talet står de senares landsmän Jean Giraudoux och Jean Anouilh liksom tysken Ber-tolt Brecht och italienaren Luigi Pirandello. Alla de nämnda speglar förstås sin samtid och speglas av den. Congreve, Marivaux och Beaumarchais rör sig hemtamt i 1700-talets salonger. De engelska Goldsmith och Sheridan präglades av en mera borgerlig atmosfär och miljö, av cafékulturens dis-kussioner. Goethe knöts ju till den tyska småstaten, på olika sätt ett ensamstående och säreget geni. Detsamma kan kanske sägas om Musset, en avvikare i den franska romantiska traditionen. Det avslutande franska artonhundratalet rymmer musikgeniet Jacques Offenbach och farsens mästare Georges Feydeau, den förre sym-bol för det glada och spirituella nöjeslivet under kejsardömet, den andre för den franska medelklassens behov av farsens frivola un-derhållning. En engelsk motpol blev Oscar Wilde, som utmanade engelsk medelklass genom sin livsstil men också skrev eleganta salongskomedier. I det följande seklet står de franska Giraudoux och Anouilh som representanter för idéer och åsikter i det mo-derna Frankrike. Italienaren Luigi Pirandello och tysken Bertolt Brecht prövade båda nya vägar för teatern. Alla dessa pjäser ger förväntningar genom miljöer och inledande repliker. I Congreves The Way of The world (Människan i sin prydno) befinner sig de två manliga huvudpersonerna i en lokal där de spelar. Fainal sitter med de bästa korten, vill inte fortsätta då den andre, Mr Mirabelle, har försjunkit i tankar. Replikskiftet anspelar på Mirabelles kärleksaffär och syftar framåt på det lyck-liga slut den får. Marivaux´ Le Jeu de l´Amour et du Hazard (Kärlekens försyn) inleds med att Silva deklarerar sin osäkerhet inför ett äktenskap. Hon vill pröva sig fram och besluta på egen hand. Hennes motpart får samma idé. Det blir ett maskspel där de två som blivit be-stämda för varandra genom förklädnad vill övertyga sig om mot-partens känslor. Intrigen i Goldsmiths She stoops to conquer (Friarefällan. Ett lustspel i fem akter) bygger dels på missförståndet att två gentlemen misstar ett privathus för värdshus, dels på hur den at-traktiva unga damen klär sig vid olika tidpunkter. Sheridans The School of Scandal (Skandalskolan) börjar vid Lady Sneerwells frukostbord och hennes samtal med Mr Snake, allt fler ansluter sig och det får väl föreställa den egentliga skandalskolan med skvaller om allt och alla. Så småningom utkristalliseras den quid pro quo scen som är pjäsens höjdpunkt, då först Lady Teazel och sedan hennes man får gömma sig bakom en skärm för att se-dan avslöjas. Beaumarchais´ Figaros bröllop presenterar det stundande bröllo-pet genom att Figaro mäter rum och säng som ska bli hans och Suzannas. Suzanna avslöjar de hinder som läggs ut för dem, miss-tänker grevens planer på en jus primae noctis, det som också blir kärnan i pjäsens handling. Den romantiska komedin hos Musset behöver inte handla om kär-lek, annars den starkaste hävstången för alla intriger. Fantasio in-leds med ett furstligt tillkännagivande av prinsessan Elsebeths bröllop med en prins av Mantoa. Den föreningen blir aldrig av. Fantasio i förklädnad roar henne under pjäsens gång med sinnrika och poetiska fantasier, avskilda från det inrutade vardagslivet, han en narr som lovar att möta henne i ängen med blåklint, då tristessen vill ta överhand. Nästa anhalt i 1800-talet blir med Offenbach och Den sköna He-lena, också den en flykt mot fantasins rymder, en ombildning av myten med tonvikt på det spektakulära, en Helena som villigt finner sig i sitt öde, gudar och gudinnor blandas med folket på en sandstrand innan kriget framför Trojas murar ska ta sin början. Wildes The Importance of being Earnest inleds med verbala parodiska ordlekar som också fortsättningen briljerar med, det som mest förnöjde den aristokratiska publiken. Ren fars visas upp i Feydeaus On purge Bébé. Som ofta hos Feydeau en scen som leder till olika rum lämpliga för sortier. Vi förs in i Follavoine’s arbetsrum. Han sysslar med att i en ordbok söka slå upp Aleuterna, som hans sjuårige son frågat efter. Denne son visas upp i slutscenerna, vägrar att ta avföringsmedel. Kring det kretsar den delikata handlingen, förtätat av gräl mellan Folla-voine och hans hustru Julie. I upplösningen tillspetsas handlingen då affärsvännen Chouxilloux förmås dricka den avförande medi-cinen liksom Follavoine av misstag intar den sedan han oförskyllt utmanats på duell av en annan gäst. Annat kynne äger det börjande 1900-talets två stora, Pirandello och Brecht. Pirandello visar filosofisk läggning. Huvudpersonen i Il Piacere dell´Onesta (Anständighetens vällust: komedi i tre akter.Till svenska 1927), ska rädda situation och anständighet. Han nämner Cartesius, talar om medvetande och verklighet, om anständighet som en abstraktion, den anständighet eller brist på sådan som plågar mor och dotter, Maddalena och Agatha. Dottern ska föda barn som tillkommit utom äktenskapet. Baldovino säger sig stå för abstraktionen, talar om sina olika jag, om djuret inom oss, ”djuret som vi rider”, och om hur han konstruerar sig för att passa in ”på de relationer som ska knytas”, att vi döljer vad vi ärför oss själva. Individens rolltagande skulle bli ett viktigt motiv i Pirandellos författarskap. Med Brecht kom nya idéer för teatern, han kanske mera originell som regissör än som författare. Ouvertyren till Dreigroschenoper (Tolvskillingsoperan)visar projektionsskärmar med titeln på båda sidor och då ridån går upp står skådespelarna obelysta så att man ser denna text. Förspelet återger en marknad i Soho och en Mo-ritatsång om Mackie Messer, båda får aktualisera denna bild: mord, stöld, prostitution, innan första akten börjar, också den med projektionsbilder, nu om Peachums Tiggargarderob, kryckor, rullstolar, plakat med bibelspråk. Denna miljö symboliserar de lägsta klasserna, småningom leds vi över till intrigen med Mackie och hans rivaliserande kvinnor, den som kommer från John Gays Tiggaropera 1728. Giraudoux genombrottsdrama Siegfried för oss till statsrådets kontor, där diverse namngivna storheter som generalen Luden-dorff anmäls. Siegfried arbetar på sin post för en försoning mellan folken. Vi får strax veta att Siegfried söks av sådana som saknat en son försvunnen under kriget. De trådarna leder in i handlingen. Siegfried, egentligen av fransk börd med namnet Jacques, åter-vänder till sitt land och till Geneviève, den kvinna han tidigare varit fäst vid. Anouilhs Le Bal des Voleurs (Tjuvarnas bal) framförs i första ta-blån i en folkpark från 1880-tal. Där finns en estrad med en enda musiker, en klarinettist. Besökarna promenerar. Eva, Lady Hurfs nièce, och Hector, en av tjuvarna, förenas i en kyss. Hector förvirrad ger inledande replik: Hör, man applåderar oss. (”Attention, on nous applaudit”). Uppträdandet syftar på handlingen fram till slutet, då de två älskande har förenats, tjuvarna accepterats. Komedin övergår i fars. Greven har tillkallat en detektiv från Scotland Yard, rycker honom i skägget. Detektiven, visar sig vara musikern från första akten, plockar fram sin klarinett och spelar, alla dansar, även pjäsens agerande. Ett urval böcker av Leif Landen Gränstid – sekelskiftet 1870 -1914 Fransk konst och dikt – vyer från romantiskt 1800-tal Sekelskiftsporträtt – 1900. Essäer om litteratur och konst Carl Michael Bellman – en biografi Gustaf III. En biografi Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografi Gustaf III:s Italienska resa 1783-84 Jacob Adlerbeth. The wellknown founder of The Geathish Society Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografisk och litteraturhistorisk studie med tonvikt på Poetiska Arbeten 1803 Ett antal noveller, romaner, essäer, kulturjournalistik

”Hon slöt ögonen och ville inte kännas vid den främmande miljön. Det var ännu mörkt och bakom den stängda dörren hördes kasande ljud, någon som flåsade med tung börda, försökte släpa den över golvet. Dora låg stilla och visste inte vad hon skulle göra, om hon skulle företa sig något. Det måste ha varit flera därinne men så stängdes en dörr och det blev tyst. Men inte alldeles. Dora uppfattade ett undergivet kvidande.”

Till konstnärerna hör Eugène Delacroix och Horace Daumier, tonkonsten representeras av Chopin. Roman och teater fick sitt publika genombrott genom Georg Sand och Victor Hugo, ny form genom de experimenterande Henri Stendhal och Gustave Flaubert. I det mindre formatet, novellen, utmärkte sig Prosper Mérimée. Poesi med flödande bilder skrev flera, inte minst Hugo; Musset ofta med ironisk dubbelsyn som han fick utlopp för även i pjäser och dramatiska proverb. Théophile Gautier ställde krav på formfulländning. Det gäller också Baudelaire, den mest originelle av dessa diktare, med det djärvaste bildspråket, den mest utmanande.

Gustaf IIl:s karriär var en av de mest dramatiska i den svenska regentlängden. Revolutioner och reformer, krig och myteri kantade hans regeringsperiod, som hastigt avslutades med det ödesdigra skottet 1792. Teaterkungen har han kallats, men han var mer än den teaterbesatte och nöjeslystne regent han of ta framställs som. Tidigt tog han del av upplysningstidens filosofi och vetenskap, konst och litteratur. Han kom att bli en upplyst regent, intresserad av politiska reformer och demokrati men samtidigt övertygad om en konungs gudomliga rätt att styra över sitt folk. Han var en man med humor och intelligens, som charma­ de sin omgivning i alla sammanhang. Samtidigt var han beräknande och målinriktad, ständigt drivande i kampen mellan kungahuset och ständerna. En kamp som, skulle det visa sig, skaffade honom livsfarliga fiender. Skildringen av Gustaf III är också skildringen av personerna i hans omgivning: familjen, vännerna och fienderna . Här finns även svart på vitt om det komplicerade äktenskapet med Sofia Magdalena och om förhållandet mellan Gustaf III och hans mor Lovisa Ulrika, en kvinna vars dominans påverkade kungen under hela hans liv. Naturligtvis får vi även möta det gustavianska Kultursverige, dess konstnärer och författare i vars centrum kulturmecenaten och teatermannen Gustaf III tronade.