Linda Jones – författare

Ny roman för unga läsare av Augustprisnominerade Linda Jones

Den första hämnden sker i skogen. Ett överfall på en noggrant utvald kille. Klädda i mörka kläder och halsduken virad upp till ögonen agerar de som en flock. Efteråt känns det inte så bra. Eller gör det det?

Vera, Jasse och Minna ska alltid hålla ihop, speciellt nu i sjuan. När allt äntligen är nytt nytt nytt. Första skoldagen ser de några äldre tjejer som står lutade mot väggen, Dr Martens, uttråkade blickar. Det dröjer inte länge innan de tar kontakt med Jasse. Tjejerna kallar sig för Bunny och Bunny kräver hämnd. På killar som skriker hora och beter sig som svin, utan att det ger konsekvenser. Och Jasse och Vera ska bli deras lakejer.

Under hösten kommer Vera och Jasse längre och längre ifrån Minna. Hon vet inget om mötena, kvällarna, skogen. Tror de. Mitt i allt träffar Vera en kille, Isak. Han är den första och den största. Men Bunny skonar ingen.

Linda Jones skriver med absolut gehör om ensamhet, utsatthet, kompisskap och det farliga i att vara ung. "Lejonflock" är en fascinerande och lysande uppväxtskildring där frågan om hämnd ställs på sin spets: Var går egentligen gränsen? Hennes bok "De tar allt ifrån mig" har lyfts i flera prissammanhang: Nominerad till Norrlands litteraturpris och till Augustpriset, tilldelad Hjärtans fröjd-priset och Adlibrispriset.

Debutanten Linda Jones har skrivit en gripande berättelse om en tjej som väljer en egen väg i livet, men det är också en kärleksförklaring till fjället, skogen, djuren och de kristallklara sjöarna.

"Bete sig är en roman om inre utveckling, naturens kraft och vikten av att finna sin egen väg. Det mesta sker inuti Stina varför tempot är tämligen lågt. Person- och miljöskildringarna är alldeles utmärkta, naturskildringarna ljuvliga och språket mycket njutbart." - Staffan Wennerlund, Bibliotekstjänst, häfte 22

Stinas värld rämnar när hennes föräldrar berättar att de ska skilja sig. Alla runt henne säger att hon ska vara glad att det hände nu när hon är vuxen. Men hur ska hon kunna vara glad när föräldrarna inte går att känna igen? Hur ska hon kunna vara glad när hon tvingas flytta från barndomshemmet och ingenting är som förut? Kompisarna planerar för jobb och barn och Stina förväntas göra samma sak. Men istället lämnar hon allt. Hon packar en ryggsäck med kläder och mat och tar bussen till en enslig stuga, precis vid foten av fjället. Men hur klarar man av att sköta en stuga, utan el och rinnande vatten, när ens armar är tunna som pinnar och ens händer utan valkar? Hur överlever man på mat som måste tillagas över öppen eld när man levt ett liv på micrade polarbröd? Och hur överlever man helt utan kontakt med omvärlden när man är van vid ett konstant scrollande?