Marina Tsvetajeva – författare

Marina Tsvetajeva (1892-1941) var en rysk poet och författare. Hennes texter om sitt tidiga liv i Min ryska barndom är en av de klassiska barndomsskildringarna. De vittnar inte bara om den stämning som rådde kring sekelskiftet utan fångar också tidens atmosfär sett genom ett barns ögon samtidigt som Tsvetajeva här visar upp sina poetiska tekniker och tydligt artikulerar sitt konstnärliga credo. Tidigt står det klart att hon är född att bli poet och de språkliga lekarna genomsyrar hennes minnen som utmärks av både detaljskärpa och lekfullhet.

Detta är en utvidgad utgåva av Annika Bäckströms översättning. För kompletterande översättning och noter svarar slavisterna Karin Grelz och Tora Lane. 

Marina Tsvetajeva (18921941) var en rysk poet och författare. I Konsten i samvetets ljus utlägger hon sin syn på konstens betydelse för människan, också i svåra tider inte helt olik vår egen.

Lars Erik Blomqvist har översatt och Karin Grelz har skrivit ett efterord.

Marina Tsvetajevas kompromisslösa förhållningssätt till poesin ledde till ett svårt livsöde – präglat av exil, fattigdom och förtvivlan, – men också till en unik poetisk stämma. Slutdikt, som här för första gången föreligger i sin helhet i svensk översättning, är en längre svit om fjorton dikter som skrevs i exil i Prag 1924 efter slutet på en kärlekshistoria. I fjorton scener i en rörelse över Prag med dess broar och kajer och långt ut i dess utkanter, formulerar Tsvetajeva en lyrisk revolt mot detta slut. Dikten illustrerar också hur modernitetens besatthet av slut och ny början förpassar livet till en plats i exil där det inte kan levas. Slutdikt är en höjdpunkt i Tsvetajevas diktning och ett av den ryska poesins absoluta mästerverk.

Bergsdikt handlar om ett berg som sörjer en förlorad kärlek. Genom att berget talar lidelsens språk väcker dikten inte bara frågor om vad lidelse är, utan också om hur lidelse kan tala genom och ur det poetiska språket.

Marina Tsvetajeva (1892–1941), denna stora ensling i den ryska modernismen, är som poet kanske framför allt känd för sina upproriska lyriska kärleksdikter, men hon skrev också många diktcykler och längre berättande eller tematiska dikt­sviter. En bit in på 1920-talet utvecklade hon en serie högmodernistiska dikter som utgår från abstrakta fenomen, som Bergsdikt och Slutdikt (1924) Trappdikt (1926), Nyårsdikt (1927) och Luftdikt (1927). De kan jämföras med T.S. Eliots The Wasteland i det sätt som den behandlar diktarens och diktens vara eller inte vara i den nya moderna världen. Men Marina Tsvetajeva har en annan ton och ett annat temperament. För henne är dikt och diktande alltid en intensiv revolt och uppror mot allt som hotar att kväsa liv, passion och begär. Det är därför inte sällan som dikt skrivs utifrån ”minnets hämnd”, som hon skriver i Bergsdikt, eller som den nattens och tingets revolt mot vardagens bruk som äger rum i Trappdikt.

Trappdikt är kanske Tsvetajevas mest modernistiska poem. Den utspelar sig kring en baktrappa och berättar om livet i ett fattigt trapphus. Tonen är hårdare och aggressivare och påminner i mångt och mycket om Majakovskij. Inget och ingen har ett egentligt värde – allt är obesjälat och kan tas, brukas och förnyas.

Dikten är också ett uppror mot en värld där alla mänskliga relationer förtingligas, men den som leder revolutionen är ”Fan, inte Marx”.

Trappdikt utkommer här för första gången i svensk tolkning.

Om kärlek & annan dagboksprosa samlar tre verk Om tacksamhet, Om Tyskland, Om kärlek som utgör en dagbokssvit. Dessa går tillbaka på Marina Tsvetajevas anteckningsböcker från revolutions- och krigsårens Moskva 1917 1919. Några år senare, i västeuropeisk exil, fogade hon samman urval av dessa anteckningar till helheter som publicerades i rysk emigrantpress.  

Sinsemellan resonerande bär texterna spår av de umbäranden, krig och konflikter som kom att prägla författaren och hennes familj liksom miljoner andra liv och öden i tiden. Tsvetajeva skärskådar tacksamhet, synar det tyska (och franska, och ryska), tecknar kärlekens drag. Allt uttryckt på en associativ, assonansrik prosa som med sina intensiva klanger och rytmer tangerar den artegna puls som råder i hennes diktning.  

Denna utgåva tillvaratar Tsvetajevas temp­era­mentsfulla och drastiska stil. Som tidsmässig inramning återges även utdrag direkt ur de bevarade anteckningsböckerna, vilka offentliggjorts i sin helhet först på 2000-talet.  

Översättning, kommentarer och efterord av Alan Asaid.