Nathacha Appanah – författare

Det är inte bara sorgen och ensamheten som ansätter Tara efter makens död. Inom henne stiger någonting upp och mullrar som en våg. Det är en historia som hon trodde var kvävd som kommer till liv igen, det är hon som hon var, förut, som dyker upp igen. 

En flicka med ett annat namn, som älskade att skratta och dansa, som trodde på den eviga barndomen ända tills hemlandets demoner hann ifatt henne. 

Genom Taras öde erbjuder Nathacha Appanah oss att djupdyka in i en sensuell och oförsonlig värld där man måste pressa sig till det yttersta för att bevara sin integritet. 

Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius, är sedan tjugofem år bosatt i Frankrike. Hon debuterade som författare 2003. Förlaget har tidigare gett ut Den siste brodern, Våldets vändkrets och Himlen över taket. 

Översättning: Maria Björkman  

Nathacha Appanah inleder sin magnifika familjeberättelse med en bild av en flock starar som följer samma flyttväg varje år. Denna migrationsrutt som öppnades 1834 och fortsatte fram till 1920 använde författarens förfäder, när de 1872 lämnade en by i Indien  för att nå Mauritius.

Detta är början på en fantastisk resa i minnet som lyfter fram de indiska kontrakts- arbetarnas kollektiva historia och den intima historien om Nathacha Appanahs familj.  Dessa daglönare kom för att ersätta de svarta slavarna, och tilldelades vid ankomsten till Port-Louis ett nummer, vilket var det första tecknet på en fruktansvärd avhumanisering.

Men bokens hjärtpunkt är författarens kärleksfulla hyllning till sin farfar, hans skönhet och mod, han som likt sin egen far arbetade på sockerrörsfälten, respekterade hinduisk tradition, men framför allt kände sig som mauritier.

Nathacha Appanahs storhet ligger i hennes på en gång direkta och respektfulla sätt att berätta om sina förfäder men också om sina föräldrar och sin egen barndom, som om minnet bleknade från generation till generation och att det var författarens ansvar att rädda det, försvara det.

Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius, är sedan tjugofem år bosatt i Frankrike. Förlaget har tidigare gett ut romanerna Den siste brodern, Våldets vändkrets, Himlen över taket och Ingenting tillhör dig.

»I tjugo år har författaren Nathacha Appanah arbetat på sin familjs historia, som nu resulterat i denna finstämda och vackra hyllning till tidigare generationer. (...) Det urblekta minnet är en poetisk och tänkvärd bok som också innehåller svartvita foton. Översättningen är mycket fin.» BTJ

På den tropiska franska ön Mayotte i Indiska oceanen lever Moïse, en ung pojke med ett svart och ett grönt öga. Efter att vid födseln ha övergivits av sin mor som ser det gröna öget som ett tecken på att hennes son är besatt av djinner, och därmed olycksbringande, tar sjuksköterskan Marie hand om honom. När Moïse är fjorton år dör Marie i en olycka och Moïse blir lämnad ensam att möte kåkstadens växande fattigdom, laglöshet och våld. Våldets vändkrets har väckt stor uppmärksamhet i Frankrike och blivit mångfaldigt prisbelönad.

Nathacha Appanah föddes 1973 i Mahébourg på Mauritius, där hon efter litteraturstudier arbetade som journalist innan hon 1998 flyttade till Frankrike. Hon debuterade som författare 2003. 

»En flerskiktad och djupt fascinerande text» Sydsvenskan

»Språket i 'Våldets vändkrets' är levande, fullt av helgjutna metaforer. Den är lättläst men har många lager.  Svenska Dagbladet

»Romanen formar sig till en oerhört stark berättelse om en utsatt pojkes längtan efter tillhörighet och kamp för överlevnad på samhällets botten.» Vi Läser

»Våldets vändkrets är en av de romaner som skakat om mest i den här läsarens tankesfär»Arbetarbladet

»Efter hand som jag läste Appanahs roman började platser på ett oroväcknade vis glida samman: Mayotte, Lampedusa, Sicilien kanske även Paris och Stockholm. Våldets vändkrets är vår.» Expressen

»Det är en levande skildring som skickligt växlar tempo mellan febrig undergångsstämning och mer eftertänksam reflektion kring existensens obesvarade frågor. Hon väver också in på ett naturligt, nästan omärkligt, sätt element från både kristen, biblisk tradition och från inhemsk mytologi. Nathacha Appanah bor sedan 20 år tillbaka i Frankrike, men har sina rötter på den närbelägna ön Mauritius. Den är mest känd för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet Joseph Conrad, Mark Twain och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. Det är hög tid att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.»Gefle Dagblad

»Författarens språk, väl förmedlat av översättaren Maria Björkman, är direkt och osminkat, glimtvis poetiskt. En drabbande berättelse om ungdomars utsatthet och våldets härjningar i flyktingkatastrofers spår.» BTJ-häftet

»en gripande, stundtals obehagligt realistisk, historia om överlevnad och undergång i just vår egen tumultuariska tid. Jag kommer i alla fall inte att glömma Moïse, gettobossen Bruce och Marie i första taget. Inte heller kommer jag att glömma varför de alla är uppspolade på just denna gudsförgätna plats i världen. Så blir det med riktig litteratur. Den äter sig in i läsarens undermedvetna, på gott och ont.»Bloggen Nydahls kustvandringar  

»Loups mamma och syster vet att han sover i fängelse, även om det rätta ordet ju är häkte, men vad spelar de rätta orden för roll när det sitter galler för fönstren, dörren är av metall och har en tittlucka och man hittar allt annat som bara finns innanför murarna.»

I sin roman Himlen över taket, utgiven i Frankrike 2019, skildrar Nathacha Appanah med stark inlevelse och ett såväl kraftfullt som poetiskt språk en utsatt familj och de traumatiska upplevelser som har lett till de tre huvudpersonernas handlingar. 

Nathacha Appanah, föddes 1973 på ön Mauritius där hon arbetade som journalist innan hon 1998 flyttade till Frankrike. Hon debuterade som författare 2003. Förlaget har tidigare gett ut Den siste brodern (2010) och Våldets vändkrets (2018).

»Appanahs prosa är sinnrik men ändå rakt på sak, kvaliteter som Maria Björkmans översättning tar väl tillvara.»Svenska Dagbladet

»En roman med många ingångar, både komplex och lättillgänglig, sorglig och hoppingivande. Unna er denna starka läsupplevelse!»Tidskriften Karavan

Författaren har en alldeles egen röst, som översättaren tar väl till vara. Barns utsatthet i familj och samhälle gestaltas drömskt och poetiskt men också våldsamt. Himlen över taket är en fascinerande bok som trots svärta inger hopp.»BTJ-häftet

»Jag är mycket svag för Nathacha Appanahs författarskap. (...) Man är inte oberörd en enda gång. Och när man läst färdigt känner man en tacksamhet över att litteraturen kan vara så här rik.»Bloggen Inre exil