Nick Perumov – författare

I fjärde volymen av den ryska fantasyserien Svärdens väktare (eller Rämnans krönika) återser vi den unge nekromantikern Fess. På flykt undan Heliga inkvisitionen anländer han och hans två märkliga vänner, gnomen och orchen, till mörkalvernas gåtfulla skog där de hoppas finna tillfällig fristad. Mörkalverna tar emellertid Fess för Mörkrets messias som förebådar världens snara undergång. Den jagade nekromantikerns irrfärder måste fortsätta. Svärdens väktare är en serie om åtta fristående böcker. Perumov utsågs 2004 till Europas bäste inom genren och valdes 2007 för andra gången till årets fantasyförfattare i Ryssland. »Perumov får Tolkiens Mordor att verka lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll« Lotta Olsson , Dagens Nyheter

Nekromantikern har funnit en tillfällig tillflykt hos en grupp hemliga anhängare av den legendariske svartmagikern Saladoréen, men oroas allt mer av de unga lärjungarnas fanatism. Uppenbarligen har de inte insett farorna med Saladoréens mörka arv, som bringat så många i fördärvet. Samtidigt hopar sig tecknen på att Fess är nära att förvandlas till den Förintare som allt fler ser i honom. Heliga inkvisitionen har inte gett upp jakten och hans vördighet fader Etlau är ivrigare än någonsin att sätta klorna i den undflyende kättaren. Även stridsmagiker Klara Kummel från Dalen vill gärna få en pratstund med Fess, som sannerligen tycks ha ställt till det för sig i den nya världen. Frågan är om inte Inkvisitionen trots allt har rätt - pojk­vaskern verkar faktiskt ha blivit Förintaren! I Klara Kummels spår flyger magikerflickan Silvia i ugglehamn, utsänd för att undanröja den galna upprorskvinnan. Och en dag möts deras vägar på en främmande strand... Samtidigt, i en angränsande verklighet till Evial, slumrar Odjuret. Allt oftare störs dess sömn av de ständiga utbrotten av magi. En sista impuls, en sista stöt, så vaknar varelsen som inte är möjlig i någon av Mångfaldens världar. Boken är den sjunde av tolv i Perumovs omtyckta serie om Nekromantikern Fess.

»Nick Perumovs berättelser är vildare, häftigare, galnare och blodigare än Tolkiens och ryskare. Med starka och farliga kvinnogestalter.« Kajsa Öberg Lindsten, GöteborgsPosten Inkvisitionens hängivna härskaror under ledning av heliga exekutor fader Etlau har belägrat det gåtfulla Svarta tornet högt uppe på istundran i norr. Inspärrade i Västermörkrets mäktiga artefakt befinner sig den blivande Förintaren nekromantiker Fess och den lilla drakflickan Lokatten. I salen står ett stort vattenur som räknar den utmätta tiden till transformationen, medan Fess försjunker i dystra grubblerier kring begångna misstag och synder. Men även fader Etlaus galopperande galenskap tilldrar sig allt mer hans nyfikna intresse För att fördriva tiden undersöker Fess tornets kammare och gemak, men av någon anledning ryggar han tillbaka inför en marmortrappa, som verkar specialgjord just för honom och som leder rakt ner i tornets hemliga grundvalar. I salen droppar vattenuret långsamt vidare. Kanske är det inkvisitionssoldaternas meningslösa död vid stormningen av tornet som ska få Kalken att rinna över och slutgiltigt bereda vägen för Förinta­ren? Men finns det verkligen bara en? Samtidigt, på en helt annan plats i Mångfalden av världar, pågår ett brädparti mellan två fallna gudar Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den åttonde boken och inledningen till den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Darra väster, darra öster. Kraften, kraften i handen. Nio stjärnor i en blomma, en blå blomma på klingan. Trehundra år har gått sedan ringens krig. Mörkrets herres fästning ligger i ruiner och i Midgårds fria länder råder fred och välstånd. Den unge hobbiten Folco har förläst sig på Röda boken och drömmer om äventyr på okända vägar, när en rad oroande händelser som först tycks sakna samband visar sig bära bud om annalkande ofärd. En dag hittas en mördad hobbit i ett dike invid landsvägen och ett gåtfullt sällskap iakttas vid Kummelåsarnas gravkullar. Något har satt Midgård i gungning. Folco Brännbock, Hamfasts son, ger sig ut på en lång vandring i förfädernas spår, men världen är inte längre sig lik. Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda. Utdrag ur boken: »På Folcos högra sida reste sig Gamla skogens höga, mörka mur. Den löpte ett tjugotal mil längs landsvägen och svängde sedan tvärt mot söder, för att lämna plats åt de uråldriga Kummelåsarna - en plats om vilken det ännu viskades hemska ting, det ena värre än det andra. Folco hade hört att området kring Kummelåsarna, som tidigare varit öde och obebott, nyligen åter hade börjat befolkas av människor. Följde man landsvägen rakt österut så kom man till Bri, där det över hela Midgård berömda värdshuset Stegrande ponnyn låg. Hur det såg ut sedan, ännu längre österut, hade Folco inte den ringaste aning om. Det enda han hade hört var att Arnorfolket tagit sig ända bort till ­Väderklint och överallt plöjt upp den bördiga ­jorden som legat i träda. Folco satt av, granskade betslet ännu en gång och justerade sadelväskorna. Brovakterna - hobbitar, beväpnade med bågar och slungor - iakttog honom nyfiket; posteringen hade funnits här i många hundra år, och broväktaryrket gick i arv... Folco sökte efter en ursäkt, för att dröja sig kvar lite längre på platsen. De öppna vidderna lockade, men tanken på det främmande där bortom fick honom att känna sig illa till mods...« KRITIKERRÖSTER OM »SVÄRDENS VÄKTARE«: »Den stora skräcken i Diamantsvärdet och träsvärdet är inte lynchningarna, gruppvåldtäkterna eller den utstuderade tortyr som magikerna är mäktiga. Nej, ty döden kommer inte till slut som en befriare utan är bara ytterligare en plats dit förföljarna kan nå. Nekromantin är utbredd, den otäcka förmågan att väcka döda till viljelöst slavliv. Det får Tolkiens Mordor att verka lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll...« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »Detta är inget annat än storslagen fantasy i dess svartaste uttryck, att läsas långsamt, fundersamt.« Gull Åkerblom, Bibliotekstjänst

Nekromantikern Fess har lidit ett förödande nederlag i kampen mot Heliga inkvisitionen. Egest ligger i ruiner, vännerna är döda och nu vandrar han ensam vidare mot norr. Ett gåtfullt möte i bergets djup ger honom nya insikter om sig själv och världens tillstånd. Han vägrar fortfarande att tro att han är på väg att förvandlas till Förintaren. Under hans vandring ansluter sig oväntade följeslagare, och tillsammans ger de sig ut i öknen. Någonstans där ute ligger en uråldrig nekropol, en stad för döda, där saladoréerna i århundraden begravde sina anförvanter tills de en dag tvingades överge platsen. Samtidigt fortsätter stridsmagiker Klara Kummel sitt sökande efter Fess. Hack i häl har hon magikerflickan Silvia, som fått i uppdrag att en gång för alla undanröja upprorskvinnan som vågat trotsa ärkemagiker Ignatius Kopper. Svärdens väktare är en serie av tolv böcker. Perumov utsågs 2004 till Europas bäste inom genren och valdes 2007 för andra gången till årets fantasyförfattare i Ryssland.

Darra väster, darra öster. Kraften, kraften i handen. Nio stjärnor i en blomma, en blå blomma på klingan. Trehundra år har gått sedan ringens krig. Mörkrets herres fästning ligger i ruiner och i Midgårds fria länder råder fred och välstånd. Den unge hobbiten Folco har förläst sig på Röda boken och drömmer om äventyr på okända vägar, när en rad oroande händelser som först tycks sakna samband visar sig bära bud om annalkande ofärd. En dag hittas en mördad hobbit i ett dike invid landsvägen och ett gåtfullt sällskap iakttas vid Kummelåsarnas gravkullar. Något har satt Midgård i gungning. Folco Brännbock, Hamfasts son, ger sig ut på en lång vandring i förfädernas spår, men världen är inte längre sig lik. Trilogin »Mörkrets ring« är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs genombrottsverk och skrevs redan på sovjettiden. Med fantasyeposet »Svärdens väktare« har Perumov gjort sig känd för sitt säregna författarskap, där det goda inte alltid går att skilja från det onda. Utdrag ur boken: »På Folcos högra sida reste sig Gamla skogens höga, mörka mur. Den löpte ett tjugotal mil längs landsvägen och svängde sedan tvärt mot söder, för att lämna plats åt de uråldriga Kummelåsarna - en plats om vilken det ännu viskades hemska ting, det ena värre än det andra. Folco hade hört att området kring Kummelåsarna, som tidigare varit öde och obebott, nyligen åter hade börjat befolkas av människor. Följde man landsvägen rakt österut så kom man till Bri, där det över hela Midgård berömda värdshuset Stegrande ponnyn låg. Hur det såg ut sedan, ännu längre österut, hade Folco inte den ringaste aning om. Det enda han hade hört var att Arnorfolket tagit sig ända bort till ­Väderklint och överallt plöjt upp den bördiga ­jorden som legat i träda. Folco satt av, granskade betslet ännu en gång och justerade sadelväskorna. Brovakterna - hobbitar, beväpnade med bågar och slungor - iakttog honom nyfiket; posteringen hade funnits här i många hundra år, och broväktaryrket gick i arv... Folco sökte efter en ursäkt, för att dröja sig kvar lite längre på platsen. De öppna vidderna lockade, men tanken på det främmande där bortom fick honom att känna sig illa till mods...« KRITIKERRÖSTER OM »SVÄRDENS VÄKTARE«: »Den stora skräcken i Diamantsvärdet och träsvärdet är inte lynchningarna, gruppvåldtäkterna eller den utstuderade tortyr som magikerna är mäktiga. Nej, ty döden kommer inte till slut som en befriare utan är bara ytterligare en plats dit förföljarna kan nå. Nekromantin är utbredd, den otäcka förmågan att väcka döda till viljelöst slavliv. Det får Tolkiens Mordor att verka lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll...« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »Detta är inget annat än storslagen fantasy i dess svartaste uttryck, att läsas långsamt, fundersamt.« Gull Åkerblom, Bibliotekstjänst

Tre soldater släpar sig fram på Midgårds leriga vägar. Målet för deras irrfärder är nära, men ouppnåeligt. De förföljer Olmer, kungen utan kungarike och Mörkerringens siste bärare. Runtomkring rasar kriget och endast ett mirakel kan rädda Ljusets försvarare från den vrede som fyller den som förberett Den svarta lansen för ett sista, dödligt hugg. Nick Perumov om boken: »Mörkrets ring är inte ett rättroget verk i Tolkiens tradition. Om han skildrade kampen mellan gott och ont, så är jag mer intresserad vad som händer när det goda inte går att skilja från det onda.« Svarta lansen är andra boken av tre fristående böcker. Första boken, »Alvklingan«, utkom 2011

Inkvisitionens heliga armé under fader Etlaus hårdföra ledning fortsätter oförtröttligt sin fanatiska jakt på den vedervärdige Förintaren. Magikerna Aneto och Megana bistår fadern allt mer motvilligt, eftersom de börjar ana att han slutgiltigt förlorat förståndet... eller kanske rentav är den sanne Förintaren.  Klara Kummels lilla trupp vandrar söderut, vägledda av två duotter och bevakade av rödgröna krigare med långa liar, medan kejsarens legioner är upptagna av de hårda striderna med angriparna från Rämnan, Semandras månghövdade kavalleri och de upproriska baronerna, som lyckats få över de flesta Regnbågsmagiker på sin sida. Frågan är om också Färglösa nerg har lierat sig med någon, eller om den hemlighetsfulla orden alltjämt står utanför den här världens angelägenheter? Mitt ute i den brännheta öknen förbereder några magiker blodiga, uråldriga ritualer för att återuppväcka den legendariske Evengar av Salador, den störste svartmagikern av alla tider. Om tilltaget lyckas kommer ännu en mäktig kraft att blanda sig i kampen om arma, eländiga Evial. I ett förtvivlat försök att avvärja den annalkande katastrofen åkallar Fess och hans drakflicka Lo­katten dvärgarmén som Svarta tornet en gång visade dem i en gåtfull drömsyn... »Svärdens väktare« är en serie i tolv volymer. Detta är den nionde boken och andra delen av den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Nekromantikern har funnit en tillfällig tillflykt hos en grupp hemliga anhängare av den legendariske svartmagikern Saladoréen, men oroas allt mer av de unga lärjungarnas fanatism. Uppenbarligen har de inte insett farorna med Saladoréens mörka arv, som bringat så många i fördärvet. Samtidigt hopar sig tecknen på att Fess är nära att förvandlas till den Förintare som allt fler ser i honom. Heliga inkvisitionen har inte gett upp jakten och hans vördighet fader Etlau är ivrigare än någonsin att sätta klorna i den undflyende kättaren. Även stridsmagiker Klara Kummel från Dalen vill gärna få en pratstund med Fess, som sannerligen tycks ha ställt till det för sig i den nya världen. Frågan är om inte Inkvisitionen trots allt har rätt - pojk­vaskern verkar faktiskt ha blivit Förintaren! I Klara Kummels spår flyger magikerflickan Silvia i ugglehamn, utsänd för att undanröja den galna upprorskvinnan. Och en dag möts deras vägar på en främmande strand... Samtidigt, i en angränsande verklighet till Evial, slumrar Odjuret. Allt oftare störs dess sömn av de ständiga utbrotten av magi. En sista impuls, en sista stöt, så vaknar varelsen som inte är möjlig i någon av Mångfaldens världar. Boken är den sjunde av tolv i Perumovs omtyckta serie om Nekromantikern Fess.

»Nick Perumovs berättelser är vildare, häftigare, galnare och blodigare än Tolkiens och ryskare. Med starka och farliga kvinnogestalter.« Kajsa Öberg Lindsten, GöteborgsPosten Inkvisitionens hängivna härskaror under ledning av heliga exekutor fader Etlau har belägrat det gåtfulla Svarta tornet högt uppe på istundran i norr. Inspärrade i Västermörkrets mäktiga artefakt befinner sig den blivande Förintaren nekromantiker Fess och den lilla drakflickan Lokatten. I salen står ett stort vattenur som räknar den utmätta tiden till transformationen, medan Fess försjunker i dystra grubblerier kring begångna misstag och synder. Men även fader Etlaus galopperande galenskap tilldrar sig allt mer hans nyfikna intresse För att fördriva tiden undersöker Fess tornets kammare och gemak, men av någon anledning ryggar han tillbaka inför en marmortrappa, som verkar specialgjord just för honom och som leder rakt ner i tornets hemliga grundvalar. I salen droppar vattenuret långsamt vidare. Kanske är det inkvisitionssoldaternas meningslösa död vid stormningen av tornet som ska få Kalken att rinna över och slutgiltigt bereda vägen för Förinta­ren? Men finns det verkligen bara en? Samtidigt, på en helt annan plats i Mångfalden av världar, pågår ett brädparti mellan två fallna gudar Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den åttonde boken och inledningen till den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Tionde delen av Svärdens väktare Ödets vägar är outgrundliga... Från Svarta tornet, där ärkefienderna Fess och fader Etlau utkämpade sin dödliga strid, leder vägen till Arkins stadsmurar, där de båda - nu som ofrivilliga ­vapenbröder - inväntar Saxklornas fruktansvärda kohorter. Det finns ingen tid för tvekan och ­vacklan - om de inte lyckas hålla Heliga staden, och med den hela Evial, kommer det inte längre att finnas vare sig rättrogna eller otrogna. Kejsaren ger sig ut på en ny farofylld färd för att finna lösningen på Rämnans gåta och stoppa de bockfotade som lämnar förödelse efter sig överallt där de drar fram. Nu måste alla stridande viljor förstå att de bara kan segra om de står enade mot både Mörkrets och Ljusets makter. Nekromantikern, exekutorn, Eviga skogens Narnalver, Ordosakademiens trollkarlar, Magigården, Klara Kummel och hennes vänner, Silvia och till och med den gåtfulle Dintra - nu ingår alla i samma armé, som strider för sitt liv... Järtecknen hopar sig: Har Förintaren inkarnerats? Är Frälsarens ankomst nära? Samtidigt gäckar Evengar, den störste mörkermagikern genom tiderna, med sina illsluga fällor. Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den tionde boken och inledningen till den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Inkvisitionens heliga armé under fader Etlaus hårdföra ledning fortsätter oförtröttligt sin fanatiska jakt på den vedervärdige Förintaren. Magikerna Aneto och Megana bistår fadern allt mer motvilligt, eftersom de börjar ana att han slutgiltigt förlorat förståndet... eller kanske rentav är den sanne Förintaren.  Klara Kummels lilla trupp vandrar söderut, vägledda av två duotter och bevakade av rödgröna krigare med långa liar, medan kejsarens legioner är upptagna av de hårda striderna med angriparna från Rämnan, Semandras månghövdade kavalleri och de upproriska baronerna, som lyckats få över de flesta Regnbågsmagiker på sin sida. Frågan är om också Färglösa nerg har lierat sig med någon, eller om den hemlighetsfulla orden alltjämt står utanför den här världens angelägenheter? Mitt ute i den brännheta öknen förbereder några magiker blodiga, uråldriga ritualer för att återuppväcka den legendariske Evengar av Salador, den störste svartmagikern av alla tider. Om tilltaget lyckas kommer ännu en mäktig kraft att blanda sig i kampen om arma, eländiga Evial. I ett förtvivlat försök att avvärja den annalkande katastrofen åkallar Fess och hans drakflicka Lo­katten dvärgarmén som Svarta tornet en gång visade dem i en gåtfull drömsyn... »Svärdens väktare« är en serie i tolv volymer. Detta är den nionde boken och andra delen av den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

I kyrkorna gråter Frälsarikonerna blod. Den heliga provinsen ligger öde. Mörkret har sänkt sig över landet, vinden och vattnen har stillnat, allt är lamslaget. Det har inträtt en evig höst som aldrig blir till vinter. En sista mardröm som aldrig tar slut. Sanningens ögonblick närmar sig då envar måste bestämma sig för i vems namn man har levt och nu ska dö. Osannolikt mäktiga krafter har dragits samman på Sjunkna krabban, den ogästvänliga ökenön mitt i Evials hav. Och där, i den väldiga pyramidens underjordiska gångar, kommer världarnas och hela Ordningens öde att avgöras. Gudarna för befälet över Evials utmattade härar sedan människorna i nödens stund tagit emot deras utsträckta hand. Nu står de okända, outgrundliga dödsbesvärjelserna mot viljans och kärlekens fästning, där döden endast är ännu en övergång till ett annat, kanske lyckligare liv. Detta är början till slutet av historien om Kerr Laeda, gråförbundskrigaren Fess och nekromantikern Kattugglan. Alla forna vapenbröder är döda, alla löften och eder har svikits och alla nya allianser vilar på bräckliga grunder. Kanske låter detta som en saga? Alls icke. Krönikören redogör endast för sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen, så sant hjälpe honom De uråldriga gudarna till liv och själ. Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den elfte boken och första delen av den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Tre soldater släpar sig fram på Midgårds leriga vägar. Målet för deras irrfärder är nära, men ouppnåeligt. De förföljer Olmer, kungen utan kungarike och Mörkerringens siste bärare. Runtomkring rasar kriget och endast ett mirakel kan rädda Ljusets försvarare från den vrede som fyller den som förberett Den svarta lansen för ett sista, dödligt hugg. Nick Perumov om boken: »Mörkrets ring är inte ett rättroget verk i Tolkiens tradition. Om han skildrade kampen mellan gott och ont, så är jag mer intresserad vad som händer när det goda inte går att skilja från det onda.« Svarta lansen är andra boken av tre fristående böcker. Första boken, »Alvklingan«, utkom 2011

Järnormarna krälar norrut. Sommaren i Melin är över och lämnar plats för en varm och gyllene höst. De bockfotade rör sig i gränstrakterna, ibland med en framstöt här, ibland där, men de gör sig ingen brådska att bryta igenom. Och under tiden förlorar baronerna värdefull tid i sina fruktlösa försök att utse en ny ledare för Kongregationen... Det sägs att förtvivlan är svart, men det stämmer inte. Den ser ut som blod och smakar som blod. Åtminstone för den som ännu inte är fullständigt krossad. Och fortfarande är spelet inte över för kejsaren, trots nesligt förräderi. Striden mot de bockfotade fortsätter. Fienden har ingått oväntade allianser, där forna fränder slutligen har bekänt sin sanna färg. Nu stundar gruvliga offerceremo­nier och outsäglig smärta som måste uthärdas i det despe­rata försöket att underkuva rämnan som hotar Melins värld med undergång. Och någonstans öppnar sig himlen och nerför en gyllene trappa skrider Frälsaren för att avkunna yttersta domen och skipa rättvisa i den syndfulla världen. Någonstans långt borta i väster kokar en mörk gryta så att det rinner över i långa strömmar. Någonstans helt nära i söder rullar Mörkret fram i en ostoppbar våg från pestsmittade Arkin, och bortom dess grå gräns rasar utsvultna varelser. De yttersta dagarna är sannerligen inne. Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den tolfte och sista boken i Nick ­Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera. »Natten kastade sin första lätta skym­ningsslöja över flodstranden; så här dags brukade förr i världen hederligt folk avsluta dagens sysslor och tända en pärta, ett ljus eller en hel ljuskrona, allt beroende på hur välbärgade de var, slå sig ner någonstans och låta barnen som kom hemspringande för kvällen sätta sig i deras knä. Och medan några berättade sagor och andra lyssnade på dem betraktade de alla den levande lågan och tackade för dagen som gått. Nu fanns det ingen att tacka. Och barnen höll de gömda i källarna och skogarna.«

I kyrkorna gråter Frälsarikonerna blod. Den heliga provinsen ligger öde. Mörkret har sänkt sig över landet, vinden och vattnen har stillnat, allt är lamslaget. Det har inträtt en evig höst som aldrig blir till vinter. En sista mardröm som aldrig tar slut. Sanningens ögonblick närmar sig då envar måste bestämma sig för i vems namn man har levt och nu ska dö. Osannolikt mäktiga krafter har dragits samman på Sjunkna krabban, den ogästvänliga ökenön mitt i Evials hav. Och där, i den väldiga pyramidens underjordiska gångar, kommer världarnas och hela Ordningens öde att avgöras. Gudarna för befälet över Evials utmattade härar sedan människorna i nödens stund tagit emot deras utsträckta hand. Nu står de okända, outgrundliga dödsbesvärjelserna mot viljans och kärlekens fästning, där döden endast är ännu en övergång till ett annat, kanske lyckligare liv. Detta är början till slutet av historien om Kerr Laeda, gråförbundskrigaren Fess och nekromantikern Kattugglan. Alla forna vapenbröder är döda, alla löften och eder har svikits och alla nya allianser vilar på bräckliga grunder. Kanske låter detta som en saga? Alls icke. Krönikören redogör endast för sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen, så sant hjälpe honom De uråldriga gudarna till liv och själ. Svärdens väktare är en serie i tolv volymer. Detta är den elfte boken och första delen av den stora finalen i Nick Perumovs hyperboliska, ryskwagnerianska fantasyopera.

Sedan århundraden har människornas kejsardöme härskat med våld och fruktan över gnomer, friborna, orcher och danker. Tronen stöds av Regnbågen, en magisk orden med nästan obegränsad makt över rikets invånare till och med över den nyblivne kejsaren, som plågas av grymma barndomsminnen. Många ruvar på hämnd i denna gamla värld som för länge sedan övergivits av det godas himmelska makter och nu översvämmas av hamnskiftare, gengångare, andeväsen och ett otal namnlösa varelser. En höstdag strax före det årliga Dödsregnet kommer en ung adept till provinsstaden Chvalin i norr. Han skuggas av Fess, utsänd av Grå förbundet, en liga av legoknektar som säljer sina tjänster till högstbjudande. Strax därpå anländer en liten karavan, anförd av gnomen Sidri, friborne Khan-Torog och trollkvinnan Tavi, samtidigt som ett cirkussällskap skyndar genom Drungskogen för att hinna fram innan Regnet börjar falla. Händelserna följs av den inspärrade krönikören i katakomberna under Isflammans kyrka. Han ser vad som håller på att ske, och han borde inte, men kan inte låta bli att lägga sig i förloppet Svärdens väktare är en serie om 8 fristående böcker, var och en på ca 500 sidor. Nick Perumov skriver i Tolkiens anda och skildrar en värld befolkad av människor, alver, orcher, gnomer, gudar och magiker, men hans värld är mer komplicerad än Tolkiens. Onda och goda kan vara svåra att skilja åt och dramatiska händelser berättas ofta ur de ondas perspektiv. Kvinnogestalterna är starka och inte sällan mycket farliga personer. Med en brett upplagd episk stil med rötterna i den ryska berättartraditionen bjuder Nick Perumov in till hisnande äventyr som även inspirerats av fornnordiska gudasagor. FÖRFATTAREN OM »SVÄRDENS VÄKTARE«: »Det här är berättelsen om vad som händer när man väljer det minst onda alternativet. Jag vill visa att man ibland måste skapa det goda med hjälp av det onda, eftersom det inte finns något annat att börja med. Huvudpersonen Fess är nekromantiker, alltså en person som utvinner kunskap ur de döda, och han måste utföra vidriga ritualer och vara grym, både mot sig själv och andra. Det resulterar i smärta och det plågar honom, men han måste bekämpa obalanserna som uppstått i världen. Det är också berättelsen om en ung kejsare, som uppfostrades som en vargunge och berövades alla mänskliga känslor. Han startar ett krig för att återvinna sin mänskliga identitet. Sedan finns det många andra personer också, för det är en komplicerad värld full av gudar och andra.« Nick Perumov KRITIKERRÖSTER »... fyrahundra sidor, komplexa som en medeltida gobeläng en bok som man inte är färdig med för gott när man har läst ut den; den håller för många omläsningar och har överraskande många intressanta personer, inte minst alla de kvinnor vars styrka det inte görs någon affär av. Ovanligt i fantasygenren, där kvinnor alltför ofta reduceras till våp eller flickbokiga yrhättor. Diamantsvärdet och träsvärdet är en ovanligt djupverkande berättelse långt ifrån fantasyns slentrianmässiga förutsägbarhet, där de goda alltid segrar över de onda i ett närmast religiöst skeende. I stället kan alla goda varelser hamna i lägen där de begår förfärliga handlingar, och det är långt ifrån klart vem som kommer att stå som vinnare.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter

»Nick Perumov är bara Nick Perumov och inte Tolkiens efterföljare, men att jämföra med honom. Det här är hans magnus opus. Det är drivet, väldigt medryckande och spännande.« Yukiko Duke, Gomorron Sverige, SVT Efter den ödesdigra sammandrabbningen mellan kejsaren och magikerorden Regnbågen vanställs Melinvärlden av den bottenlösa Rämnan. De båda svärden som orsakat kriget, Diamantsvärdet och Träsvärdet, är försvunna och kejsarens unge rådgivare, legoknekten Fess, finner sig utkastad i en annan värld Evial. Hans minne är utraderat och på Akademien för högre magi, där han antas som student, spekulerar man i om främlingen, trots teorin om världens slutenhet, kommer utifrån och kanske är den Mörkrets messias vars ankomst Saladoréens bannlysta traktat så länge har förutspått. För att klara sig i den nya världen, där Frälsarens kyrka och Heliga inkvisitionen håller befolkningen i tukt, förmaning och skräck medan allt fler byar drabbas av oroliga kyrkogårdar där de odöda reser sig ur gravarna, väljer Fess nekromantikerns svåra bana. Dubbelt främling, såväl inför sig själv som andra, fruktad och avskydd av nästan alla, tvingas han skärskåda sig själv: Är han verkligen den som skall bringa världen på fall eller kan han avvärja en större ondska genom att göra sig skyldig till en mindre? Under tiden har stridsmagikern Klara Kummel och hennes följeslagare gått vilse på Mellanverklighetens stigar och söker förtvivlat efter vägen hem till Dalen Svärdens väktare är en serie om åtta fristående böcker. Perumov utsågs 2004 till Europas bäste inom genren och valdes 2007 för andra gången till årets fantasyförfattare i Ryssland. FÖRFATTAREN OM »SVÄRDENS VÄKTARE«: »Det här är berättelsen om vad som händer när man väljer det minst onda alternativet. Jag vill visa att man ibland måste skapa det goda med hjälp av det onda, eftersom det inte finns något annat att börja med. Huvudpersonen Fess är nekromantiker, alltså en person som utvinner kunskap ur de döda, och han måste utföra vidriga ritualer och vara grym, både mot sig själv och andra. Det resulterar i smärta och det plågar honom, men han måste bekämpa obalanserna som uppstått i världen. Det är också berättelsen om en ung kejsare, som uppfostrades som en vargunge och berövades alla mänskliga känslor. Han startar ett krig för att återvinna sin mänskliga identitet. Sedan finns det många andra personer också, för det är en komplicerad värld full av gudar och andra.« Nick Perumov KRITIKERRÖSTER »Den stora skräcken i Diamantsvärdet och träsvärdet är inte lynchningarna, gruppvåldtäkterna eller den utstuderade tortyr som magikerna är mäktiga. Nej, ty döden kommer inte till slut som en befriare utan är bara ytterligare en plats dit förföljarna kan nå. Nekromantin är utbredd, den otäcka förmågan att väcka döda till viljelöst slavliv. Det får Tolkiens Mordor att verka lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll« Lotta Olsson, Dagens Nyheter

Kejsardömet Melin står på randen till inbördeskrig. Genomsyrad av de olika folkslagens ömsesidiga misstro och hat, full av ödeläggelseprofetior och hämndbegär samt prisgiven åt högre viljor och makter, går Norra världen en kall, blodig och kanske sista vinter till mötes. I Svarta staden rasar bränder efter gatustriderna mellan magiker och legionärer, medan upprorsandarna vaknar i rikets utmarker bland de gnomer och danker som i århundraden förtryckts och nästan utplånats av människorna. Efter att just ha återhämtat sig från det årliga Dödsregnets frätande inferno kastas imperiet in i en långt mer förödande kamp: märkliga bockfotade varelser blandar sig i dess inre angelägenheter och visar ingen avsikt att dra sig undan. Trollkvinnor, stridsmagiker, valkyrior och orakel drabbar alla samman med verkliga och inbillade fiender. Under tiden sprids illavarslande rykten om att Frälsaren är på väg att stiga ner på jorden och sätta hela denna olyckliga värld i brand. Kommer profetiorna att gå i uppfyllelse? KRITIKERRÖSTER »Nick Perumov är bara Nick Perumov och inte Tolkiens efterföljare, men att jämföra med honom. Det här är hans magnus opus. Det är drivet, väldigt medryckande och spännande.« Yukiko Duke, Gomorron Sverige, SVT »I Svärdens väktare kan allt bli avgrundsdjup fasa.« Lotta Olsson, Dagens Nyheter »En rysk fantasymästare med machiavellisk maktanalys.« Björn Gunnarsson, LO-Tidningen »Det är en välskriven saga där Tolkiens ande vilar tung. Ingen vet om de andra, deras hemligheter och vart de är på väg. Det är riktigt roligt att som vuxen svepas med i magin.« Lovisa Lönnebo, Go kväll »En mäktig berättelse tung, mörk, svindlande som en svårgenomskådad labyrint.« Gull Åkerblom, BTJ

I femte volymen av den uppskattade fantasyserien Svärdens väktare (även kallad Rämnans krönika) får vi följa den unge nekromantikern Fess på sin farofyllda vandring genom Narn på flykt undan Inkvisitionen. Fruktad och avskydd av nästan alla tvingas Fess skärskåda sitt öde: Är han verkligen den Mörkets messias som skall bringa världen på fall, eller kan han avvärja en större ondska genom att begå en mindre? Svärdens väktare är en serie av fristående böcker. Perumov utsågs 2004 till Europas bäste inom genren och valdes 2007 för andra gången till årets fantasyförfattare i Ryssland. »Den stora skräcken i Diamantsvärdet och träsvärdet är inte lynchningarna, gruppvåldtäkterna eller den utstuderade tortyr som magikerna är mäktiga. Nej, ty döden kommer inte till slut som en befriare utan är bara ytterligare en plats dit förföljarna kan nå. Nekromantin är utbredd, den otäcka förmågan att väcka döda till viljelöst slavliv. Det får Tolkiens Mordor att verka lika farligt som en stockholmsk korvkiosk en fredagskväll« Lotta Olsson , Dagens Nyheter »Detta är inget annat än storslagen fantasy i dess svartaste uttryck, att läsas långsamt, fundersamt.« Gull Åkerblom, Bibliotekstjänst »Detta är fantasy för fullvuxna.« Björn Gunnarsson, LO-Tidningen