Patricia Lorenzoni – författare

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Mer olja och gas, nya fiskevatten och transportvägar – frågan om vem som har rätt till Arktis sex procent av jordens yta når i takt med klimatet allt högre temperaturer. När isarna smälter kommer allt möjligt upp till ytan, gamla groll och framtidsscenarier blir som nya under Sveriges ledning i Arktiska rådet. Glänta rör sig lika gärna på som under ytan och blandar tempus, konstarter och anspråk i en tämligen äventyrlig upptäcktsfärd mot kartans vitaste fläck.

Glänta firar 20 år som tidskrift med ett nummer om år noll, jubileumstal, minnesministerier, universums uppkomst, nationaldagsmarscher, bröllopsdagar, döden, guldklockor och mycket annat.

Det andra nummer av tre om migration handlar bl a om vägen från Gaza till Sverige, svenskars återmigration till Kurdistan, ex-jugoslaviska spritresor till Tyskland, migration till rymden, arbetskraftsinvandring till Brasilien, adoptionskritik i Sydkorea, ambassadören som migrant, att resa med döda kroppar, och innehåller översättningar av Gloria Anzaldúa, Hannah Arendt, Yoko Tawada med flera.

Vad är klimatångest för slags känsla? Vad betyder den? Gläntas nya nummer undersöker känslan, inte bara som ett psykologiskt och individuellt problem, utan också som ett samhälleligt och kulturellt fenomen. Finns det en potential till någonting kollektivt i den krismedvetenhet som för den enskilde bara är förlamande? Det här numret vill gärna hävda det, och gör det på en mängd olika sätt: genom att sänka blicken, namnge planeten och historisera ensamheten, men också genom att konstatera att katastrofen redan är här och samtidigt syna krisnarrativen i sömmarna, och på så vis förflytta frågan om framtiden från det hopplösas domäner till det gemensammas.

I Ord&Bild nr 2 -16 försöker vi med hjälp av såväl samhällsvetare som konstnärer förstå hur vardagslivet under de senaste decennierna har flätats samman med den globala ekonomin på ett sätt som kommit att kallas finansialisering. I numret finns också Marit Kaplas reportageintervju från nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitjs besök i Sverige samt en personlig, uppjagad, essä om Kate Zambrenos Hjältinnor av Agri Ismaïl och en nyskriven dikt av Marie Norin: hästarna. I kritikdelen läser Patricia Lorenzoni Helena Granström, Henrik Jung Sven-Eric Liedmans tegelstenstjocka Marx-biografi, Shabane Barot Elena Ferrantes Neapelkvartett och Helena Fagertun Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig.

"Vad är det som får det stora flertalet av oss att stillsamt acceptera att papperslösa löneslavar världen över är den enda möjliga vägen till ett framtida globalt välstånd? Hur kan en ekonomisk katastrof där många människor förlorar arbete och hem, och ännu fler redan hungriga drivs än närmare svälten, beskrivas som ett reningsbad? Det finns många bra svar på de frågorna, men det Lorenzoni ger är kanske det mest intressanta." (Moa Matthis, Dagens Nyheter) Att färdas under dödens tecken är en idéhistorisk studie av hur den västerländska civilisationen döljer det våld och de offer som utgör dess egen förutsättning. Genom att undersöka hur den berömde antropologen James G Frazer konstruerar vilden som ett objekt för sin forskning lyckas Patricia Lorenzoni frilägga förtigna sidor av vår västerländska historia.1885 träffar den franske antropologen Paul Topinard en australisk kvinna kallad Jenny. Jenny ingår i en grupp "vildar" som skickas runt för att visas upp på cirkusar, museer och djurparker i Europa och USA. Hennes make har just dött, hon är apatiskt likgiltig inför Topinards önskan om att få studera henne. Topinard tolkar detta som ett uttryck för hennes stupiditet.Detta är upptakten till Patricia Lorenzonis Att färdas under dödens tecken. Genom att studera hur vetenskapen konstruerar vilden visar hon hur framsteget bejakas samtidigt som man varnar för att civilisationen åter skall störta ner i vildhet. Vilden skapas inte bara som den civiliserades motsats, utan också som en bild av de sidor hos sig själv man inte vill se. I centrum står James G Frazers antropologiska klassiker Den gyllene grenen. I dess föreställning om vilden hittar Lorenzoni en västerländsk självförståelse som fortfarande är aktuell, om än med andra förtecken.Patricia Lorenzoni är fil dr i idéhistoria och är sedan januari 2018 verksam som forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), Uppsala universitet.

Barnfattigdomens utbredning, surrogatmödraskapets vara eller inte vara, storleken på förskolegrupper, skolans kommunalisering: frågor som rör barn och barnafödande pressar oss på etiska och politiska ställningstaganden. För trettiofem år sedan gjorde Ord&Bild ett temanummer med rubriken »Barnet och samhället». Ett tema vi nu tyckte att det var dags att återvända till. Ann ighe Barnlösa samhällen och kollektiv dödsångest Johanne Lykke Holm Ursprungsbarn Patricia Lorenzoni Bortbytingar Malin Nilsson Pappa betalar Salka Sandén Den nya barnfattigdomen Helena Stensöta De unga i välfärdsstaten Oscar Nilsson Tornborg Iran Aase Berg Intervju Elise Ingvarsson Mammalitteraturen och jag. När jag läser stiger det konstiga upp ur djupet Kristina Sandberg Att skapa moderskap Jonas Rasmussen Utdrag ur Pappa Cecilia Verdinelli Bajsböcker och barnindoktrinering Eval-Lotta hultén Slavbarn Geir Gulliksen Eller var det för att han var så vacker? Sara Hallström Platsen är ett uttal av krav på det som platsen inte rymmer Kritik Astrid Seeberger om Celans Kreidestern av Birgitta Eisenreich Sanne Näsling om Barnpoesifestivalen 2010 Mikaela Blomqvist om Salome av Mara Lee

Det här numret är en verktygslåda, till vilken personer från olika skrån har bjudits in för att bidra med var sitt verktyg. Verktygslådan har på så sätt kommit att innehålla 21 verktyg i form av begrepp som kan användas för att bygga upp nya eller riva ner gamla samhälleliga strukturer, för att konstruera, omkonstruera, dekonstruera, destruera, eller vad det nu kan finnas behov av.

Patricia Lorenzonis debutdiktsamling kretsar kring den planerade modernistiska staden Brasília utifrån ett av stadens äldsta hotell, Hotel Nacional. Likt bultande tidskapslar samplar dikterna autentiskt material: resenärers omdömen, broschyrer, museiskyltar – en brokig kör som tecknar en biografi över ett hotells och en nations inre liv. Men här finns också ett sökande jag i samtal med Clarice Lispector och hennes texter från 1960-talets Brasília, en tid när staden var nyfödd och, som hon beskrev den, ”fullständigt naken”. Patricia Lorenzoni (f. 1975) är idéhistoriker och författare, verksam i Sverige och Brasilien. "Hotel Nacional" är hennes första diktsamling.

En morgon upptäcker Axemina att hennes mamma har försvunnit. Hon är ensam i stugan vid skogsbrynet. Eller, inte helt ensam. Kvar finns en liten mus med en gåtfull hälsning. Först blir Axemina förtvivlad, men så småningom förstår hon att musen kanske kan hjälpa henne att åter hitta sin mamma.

Så börjar ett sällsamt äventyr i en värld som har gått sönder, men där människor och djur skapar nya gemenskaper i ruinerna. I sitt sökande möter Axemina och Astrid Mus både vänner och fiender. Under färden genom ett trasigt svenskt landskap börjar Axemina också inse att hon har en alldeles särskild uppgift i världen.

Den vita staden är första boken i serien om Skiftarna. Det är en spännande och fantasifull berättelse om flykt, om viljan att överleva och om vänskap över gränser mellan människa och djur.

Patricia Lorenzoni är författare till flera essä- och poesiböcker. Hennes skrivande rör ofta relationen mellan människa och natur, liksom människors oförmåga att leva som en del av naturen istället för i motsättning till den. Den vita staden är hennes första barnbok.