Svetlana Aleksijevitj – författare

I början av maj 2016 hölls ett seminarium i Jonsered, Göteborg. I centrum för diskussionerna och föredragen stod Nobelpristagaren i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, som berättade om sitt eget skrivande och också kommenterade de övriga deltagarnas bidrag vilket resulterade i en dialog som här presenteras i bokform. Sara Danius är litteraturvetare och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Olga Sedakova är en av Rysslands mest framstående poeter och god vän till Svetlana Aleksijevitj. Julija Tjernjavskaja är professor i litteraturvetenskap och god vän till Svetlana Aleksijevitj, samt en av de otaliga personer som blivit intervjuade i böckerna.

Sju författare som alla levt i exil i Sverige som fristadsförfattare. I Fria ord på flykt bidrar de med texter utdrag ur romaner, dikter, artiklar samt genom samtal med svenska kollegor. Samtal om erfarenheterna, texten, poetik, politik och språk. Det är texter som rör sig mellan poesi och personliga berättelser, arabisk dikttradition och belarusisk dokumentärromankonst. Samtal som behandlar så vitt skilda ämnen som poesi och frihet, livet i exil, georgisk performancedikt, Ibsen, feministisk aktivism, sovjetmänniskan och internetaktivism. Författarna, poeterna och journalisterna har alla stått emot repression och förföljelse och fortsatt att skriva och uttrycka sina åsikter. Därför har de inte bara utsattheten gemensamt, utan även ett oerhört mod och framförallt exilen. Möt och läs Svetlana Aleksijevitj, Parvin Ardalan, Faraj Bayrakdar, Jesper Bengtsson, Ida Börjel, Ingrid Elam, Henrik C Enbohm, Pär Hansson, Li Jianhong, Ulrika Knutson, Ola Larsmo, Cato Lein, Herta Müller, Taslima Nasrin, Anisur Rahman, Zurab Rtveliashvili och Jenny Tunedal.

”Litteraturresan har under åren 2002 till 2011 gått till följande platser: Baranavitjy, Brest, Hrodna, Luninets, Minsk, Mikasjevitjy, Polatsk, Salihorsk och Pinsk. Producent har varit Maria Söderberg i nära samarbete med kulturföreningen Kalegium, Pinsk, och Svenska institutet. Dessutom har Statens kulturråd deltagit de senaste åren. Den svenska ambassaden i Minsk har haft stor betydelse för att olika arrangemang har kunnat genomföras. Dock hade inget alls kunnat ske om det inte funnits lokala arrangörer på plats som ibland tagit betydande administrativa och politiska risker. Många av de medverkande författarna från Belarus (Vitryssland) har inte tillstånd att framträda på offentliga scener. Men, de gör det ändå”. ”Minsk valdagen den 19 december 2010. Klockan fem på morgonen vaknar jag av ett tungt dån, välbekant från militärparader och krigsfilmer. Jag rusar fram till fönstret: ”Kan det vara pansarfordon?” Jag ser en lång rad militärlastbilar med täckta flak. Jag blir inte förvånad. Redan för några dagar sedan meddelades det på oppositionens sajter att militära enheter och krigsmateriel höll på att dras samman till huvudstaden. Inrikestrupperna stod stridsberedda. Landet gjorde sig inte redo för ett val, utan för ett krig. Jag minns mitt samtal med en fransk journalist, som kommit för att rapportera om valet. Hon sa: ”Det här är de första fria valen i Vitryssland.” Jag svarade: ”Det är bara dekorationer.” Nu tänker jag: ”Synd att hon inte ser det här. Och att hon inte hör hur befälet hetsar de unga soldaterna som sitter på lastbilsflaken: ’De som samlas på gator och torg är banditer och sabotörer som får betalt från väst...’” Början av krönika ”På förtvivlans torg” av Svetlana Aleksijevitj. Översättning Kajsa Öberg Lindsten.

De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ­röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011). UR INLEDNINGEN Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium... På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...« Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.« Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem. Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«

»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litte­rärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. Den här versionen av »Bön för Tjernobyl« är den kompletta versionen från 2005 (med ett nyskrivet förord från 2011) och innehåller drygt en tredjedel mer text än den tidigare svenska utgåvan.

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015 De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djup­intervjuer och ingår i författarens stora livsverk »Utopins ­röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv. Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Vitryssland. Hon betraktas som en av de viktigaste skildrarna av det postsovjetiska samhället. Flerfaldigt prisbelönad, bl.a. Svenska PENs Tucholskypris, Triumphpriset, Leipzigbokmässans litteraturpris och nu senaste - för just »Kriget har inget kvinnligt ansikte« - det polska Kapuscinskipriset (2011). UR INLEDNINGEN Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium... På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...« Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett korrekt sätt.« Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem. Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit... "Kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksander Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan." - Kaj Schueler, SvD. "Ska du bara läsa en enda bok i år, så föreslår jag den här: Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte. Vare sig du hatar krigsskildringar eller tillhör de passionerade nördar som inte kan värja sig mot suget från fronten, detta är boken för dig. På samma gång ett dramatiskt reportage - ett historiskt scoop - och ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen." - Ulrika Knutsson, Expressen "Förmågan att fånga tonfall och hitta oförglömliga detaljer borde kunna meritera både för ett Nobelpris i litteratur och för Fredspriset." - John Swedmark, Arbetet "Svetlana Aleksijevitjs storverk är drabbande och nödvändigt". - Per Svensson, GP "Bokförlaget Ersatz gör en stor insats som återigen lyfter fram en av vår tids viktigaste författare..." - Anneli Jordahl, Aftonbladet "Svetlana Aleksijevitj har utfört ett storslaget forskningsarbete och i en läsvärd bok lyft fram en bortglömd kvinnlig historia." - Thomas Attorps, GD

NOBELPRISET I LITTERATUR 2015 »Alla talar om Sovjetunionens fall, men vad ett imperiums sammanbrott egentligen innebär, det förmår bara en författare som Svetlana Aleksijevitj skildra. Hon ger röst åt dem som hamnade under hjulen i det postsovjetiska kaoset, och upp stiger en kör som hämtad ur antiken men scener­na utspelar sig i dag, i det begynnande tjugohundratalet.« Karl Schlögel Sovjetunionen. Det började med drömmar om en ny människa, som skulle formas av de kommunistiska idéerna. I stället kom hon att präglas av krig, läger och umbäranden, men också av höga ideal och »vardagens socialism«. Hon levde i ett mäktigt imperium, älskat och fruktat världen över, men en dag bröt det samman och kvar blev sovjetmänniskan, som kastades ut i en osäker och obegriplig tillvaro där ett fåtal blev ofattbart rika och de flesta fattigare än någonsin. I över tjugo år har Svetlana Aleksijevitj rest runt i de forna sovjetrepublikerna och sökt upp kvinnor och män med olika bakgrunder och erfarenheter. Hon har pratat med förlorarna - gästarbetare, barnhemsbarn, anhöriga till självmördare och många, många fler. Av dessa tusentals röster har hon skapat ett körverk om livet i den socialistiska utopin, om kaoset som följde och om det tilltagande politiska förtrycket av i dag. »Tiden second hand« ingår i Utopins röster, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv. Om »Kriget har inget kvinnligt ansikte«: »En av vår tids viktigaste författare« Anneli Jordahl »Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.« Per Svensson »Ett unikt konstverk i den stora ryska litterära traditionen.« Ulrika Knutson

Sovjetunionens krig i Afghanistan 197989 har kallats »det sovjetiska Vietnam«. Myndigheterna talade om »internationalistsoldater« som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989. Över en miljon unga ryssar tjänstgjorde i kriget som kom att forma det ryska samhället fram till våra dagar. Här kommer de till tals - soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna... Om »Tiden second hand« (2013): »Tidlöst. Litteratur!« Peter Fröberg Idling »Svetlana Aleksijevitj samlar material som en journalist och bearbetar det som en poet.« Per Svensson »Svetlana Aleksijevitj är nog den journalist som kommit närmast att kunna göra ett porträtt av tiden själv.« Ulrika Milles »Ja, denna kör av röster är så överväldigande att recensionen skulle kunna summeras i ett enda utrop: För allt i världen, läs denna bok!« Kaj Schueler