Willy Granqvist – författare

Willy Granqvists posthumt publicerade Natten (1987) är en av de mest omsusade diktsamlingarna i den moderna svenska poesin. Dess brottning med ensamheten, begären och döden har satt avtryck hos en mängd andra poeter - Ola Julén och Lars Mikael Raattamaa är två av dem, vilka även de har återutgetts i N/L:s poesibibliotek. I sitt förord till Natten skriver Gabriel Itkes-Sznap:

"Allt som allt gestaltar Natten ett spel mellan två krafter. Å ena sidan en dödsindränkt förtvivlan, å andra sidan ett på en gång livfullt och avgrundslikt skratt, som avväpnar, såväl som när sig på och intensifierar förtvivlan ( ... ) För att nagga ett monster i kanten krävs vilja och mod. För att förnimma korn av obegriplighet krävs förmåga till förundran och fascination. För att se tillvaron som bottnen för en brinnande om än falnande eld krävs en skapande blick. Här talar någon som möjligen inte står ut, men knappast gett upp."

Willy Granqvist föddes 1948 i Mälarhöjden i Stockholm och tog sitt liv 1985. Vid sidan av författarskapet var han verksam vid Sveriges Radios kulturredaktion.

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Tiotalet böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

WILLY GRANQVIST föddes 1948 i Mälarhöjden, Stockholm och gick bort genom självmord 1985. Han var anställd på Sveriges Radios kulturredaktion. Debuten i bokform skedde med diktsamlingen Kropparna och rummen (1975). Fram till 1985 gav han ut ytterligare sex diktsamlingar och två prosaböcker. Postumt publicerades långdikten Natten (1987), i nyutgåva i N/L:s poesibibliotek 2021.

Förord av Krister Gustavsson.

"Det här är överlag en extremt omsorgsfullt kurerad samling av efterlämnade texter [ . . . ] Att en så ambitiös och smal bok som Löven faller utför orons brant fortfarande ges ut, i Sverige 2023, är i sig en anledning att glädjas, fira - och läsa." Sebastian Lönnlöv, SvD.

Poeter tänder lampor, skriver Emily Dickinson i en dikt omkring 1865. Om vekarna tar ordentlig fyr kan de bli bestående som solar. I så fall är Dickinson diktvärld i sig själv en hel galaxhop. I detta nummer har vi samlat några av dem som dras som insekter till hennes ljus. Björn Kohlström cirklar kring farligheten i hennes poesi, medan Josefin Holmström undersöker Mästarbreven, tre mytomspunna brevutkast till en okänd mottagare som vi också publicerar i sin helhet.

Dessutom i numret: Peter Jackson skriver om Michael Palmer, Håkan Sandell introducerar Caitríona O’Reilly, Catharina Engström ger oss dikter ur ett pågående manus och Ruhi Tyson debuterar med en nyskriven dikt. Ett pärlband av lampor!